Inför läkarbesöket var jag mycket nervös. Vilket antagligen märktes ganska tydligt när jag kom 3h för tidigt! Läkartiden var klockan 13 och inte 10 som jag trodde. Där fick jag mig. Nåväl, klockan gick och slutligen blev det dags att möta läkaren på riktigt. Jag satt i väntrummet och skakade som ett löv i vinden, och när mitt namn ropades upp slog hjärtat volter av panik. Jag ville verkligen inte veta vad som ska göras. Jag mår dåligt av förändringar och behöver den struktur jag byggt upp för mig själv för att överleva. Tror jag.
Med läkaren gick vi igenom min journal. Jo, jag har faktiskt en sådan. Sida upp och sida ner om mig och mitt mående. Det var inte helt lätt att ögna igenom det ska jag säga er. Det var som att få sig själv serverad på fat ungefär. Svart på vitt. Inga undanflykter. Bara ord efter ord som beskrev mina symtom och attacker.
Jag berättade om mina maniska drag, min extrema koncentrationssvårigheter, min oförmåga att läsa en text och förstå vad den handlar om. Mina kraftiga skakningar och den ständigt närvarande ångesten. Medicinen jag tar nu (Citalophram) har hjälpt mot de värsta panikattackerna. Känslorna av panik är här med mig varje dag. Men attackerna är färre och inte alls lika kraftiga som tidigare. Jag kan stoppa dem innan de bryter ut - känns det som. Men medicinen har dessvärre inte hjälp mot min kraftiga ångest. Och den gör det mycket svårt för mig att fungera normalt i vardagen. Den gör mig handlingsförlamad.
Läkaren konstaterade att min ångestnivå mellan attackerna är mycket hög och att jag "fastnar" i känslorna av ångest och panik mellan attackerna. Rädslan för nya attacker bygger upp en ångest som förstör mig. Därför ville min läkare att vi skulle byta medicin helt och hållet. Från citalophram till venlafaxin.
Detta utlåtande gjorde mig stressad och ångestfylld. Dosen skulle bli omåttligt mycket högre än min nuvarande och jag fylldes bokstavligen av skräck. Tack och lov var jag modig nog att spjärna emot! Jag berättade hur jag upplevde detta och bad om att först få prova med att bara öka dosen av min nuvarande medicin. Detta gick läkaren med på och bokade in en ny träff om tre veckor. Om den ökade dosen inte har hjälp kommer vi att byta till den nya och starkare medicinen. Med blandade känslor.
Läkaren lovade mig guld och gröna skogar med den nya mirakelmedicinen. Men jag är ändå mycket rädd. Jag vill inte experimentera med läkemedel. Jag är rädd att det någonstans ska slå slint! Den nya medicinen verkar dessutom på flera signalsubstanser i hjärnan. Inte endast serotonin utan även noradrenalinet kommer påverkas av denna medicin. Vi får se. Nu ska jag höja dosen till att börja med!
torsdag, mars 29, 2012
Om en timme skall jag infinna mig hos läkaren/psykiatriern. Jag är mycket nervös och skulle helst vilja slippa det hela. Vi ska diskutera min medicinering och eventuellt ändra dosen eller läkemedel helt och hållet. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända och det skrämmer mig. Måste få känna kontroll över situationen. Ni får hålla tummarna nu kära läsare. Hoppas allt går bra.
är min högsta önskan att få vara frisk! Våren kommer och folk börjar så småningom krypa ut från sina hålor där de hållit till över vintern. Fester och gemensamma roliga tillställningar lockar, men ack nej. Min panikångest sätter käppar i hjulen. Min störning sätter stopp för allt det roliga. Jag vågar mig inte ut i livet. Jag vågar inte utsätta mig för alla de faror som hotar där ute. Jag kan inte gå på krog, jag kan inte träffa allt för många människor. Jag kan inte vara på förfester - det känns alldeles för avlägset just nu.
Lyckligt nog finns det ju ändå saker jag som jag klarar av. Jag klarar av att gå till gymmet och träna och att handla det nödvändigaste i matväg från en lite mindre butik. Jag klarar av att sitta i bil och att träffa mina närmsta vänner utomhus! Det får räcka än så länge. Jag får klara mig med det jag har. Och nog är det ju tur att jag har min sambo. Min klippa i stormen och räddare i nöden. Jag har ju egentligen inget behov av att springa på barer. Jag behöver inte leta längre. Jag är hel. Jag har det jag behöver. Jag är bara något av- skärmad från resten av omvärlden. Men det går bra ändå. Jag klarar mig, och en dag kommer jag nog dit. En dag blir jag bättre! Och då den dagen kommer, ska jag ta alla med storm! Jag kommer bli modig, en dag.
Jag tog i inlägget nedan upp hur det är att bli dåligt bemött i och med sin psykiska ohälsa. Jag ska nu berätta om hur jag blev sviken av systemet. Jag tappade efter detta all tro på hälsovården och den hjälp de har att erbjuda inom den. Man gjorde fel. Inte bara med mig utan också många andra i min skola.
I högstadiet blev jag för första gången deprimerad och fick även då ätstörningen anorexi. Jag lät hållas ett tag men lärarna blev allt mer oroliga och till slut skickades jag till hälsovårdaren. Mot min vilja förstås. Där blev jag bemött på de värsta av sätt. " Jaha, ännu en förstörd ungdom som söker uppmärksamhet ". Jag var arg och bitter och fullkomligt vägrade att samarbeta med satmaran som konstigt nog fått tjänsten som högstadiets hälsovårdare. Jag kallades till hennes rum dag efter dag och tröttnade snabbt på hennes hemska bemötande och attityd. Och det är nu problemen börjar. Skolhälsovårdaren använde sig av fysiskt våld, i mildare grad, men ändå. Hon rev i mig, drog mig i armen och tvingade mig upp på vågen. Hon höll i mig med sina helvetes-klor och höll mig i ett stadigt grepp. Jag försökte slita mig loss, men var fast. Detta upprepades vid ett flertal tillfällen, men jag visste inget om rättigheter och karate. Sorgligt nog. Om jag hade varit modigare och starkare hade jag garanterat gett den kvinnan en omgång.
Vidare bröt hon mot tystnadsplikten. Hon gick bakom ryggen på mig och ringde mot min vilja hem till mina föräldrar. Hon skapade olycka och stridigheter i vårt hem. Och jag har aldrig mått så dåligt hemma som jag gjorde under den här tiden. Jag skrek åt skolhälsovårdaren. Hur mycket jag hatade henne och hur mycket hon förstört. Och helt ärligt så blev det aldrig sig likt i mitt hem efter detta. Skolhälsovårdaren slog sönder all trygghet jag kände hemma och i skolan. Jag blev rädd för att vara överallt. Fy fan.
Jag hoppas verkligen. För alla ungdomars skull att häxan inte längre är kvar i tjänst. En låt tillägnad henne:
Jag fick en kommentar av en mycket fin tjej som undrade om jag kan berätta om det här med att bli dåligt bemött i och med panikångesten. Jag har erfarenhet av detta och vill gärna dela med mig av detta åt er! :)
Det kommer alltid att finnas människor i din omgivning som bryr sig om dig. Fina människor som gör din vardag lättare att leva. De finns där för dig, lyssnar på dig och med bra tur, också förstår dig. Dessa människor är viktiga för dig och de vill verkligen inget hellre än att du ska må bra. Tro mig, de finns där.
Men sen finns det ju också människor som inte bryr sig. Som skrattar åt dig och kanske till och med är glada över att du mår dåligt. Dessa idioter gör sig dummare på grund av sin okunskap. De förstår helt enkelt inte hur det är att må dåligt. För om de visste, då skulle de inte säga så som de säger och göra så som de gör, eller hur. Det är svårt att veta vem man kan lita på. Därför är det heller inte helt lätt att öppna upp sig för människor och visa hur man mår. Man är rädd för hur de kommer reagera och hur de kommer hantera den känsliga informationen du har att erbjuda. Man vill aldrig bli sårad eller skadad. Man vill ju bara bli förstådd. Och så klart, jag har full förståelse för att människor kan ha svårt att förstå hur man kan vara rädd för så mycket. Hur man inte kan klara av att gå i affärer och träffa människor. De förstår inte detta för de har aldrig upplevt något liknande. För att verkligen förstå hur det är att leva med psykiska ohälsa, måste man själv ha varit där. På botten. Annars är det nog svårt att föreställa sig.
Jag har genom åren fått höra kommentarer så som:
" Såna som äter antidepressiva mediciner är ju bara dumma i huvudet! " " Skärp dig! Var inte så feg. "
" Ryck upp dig nu! Du förstör för oss andra " " Om man går hos psykolog måst man nog va helt skruvad " " Sådana som behöver hjälp är bara hjälplösa fegisar " " Dom som är deprimerade borde hamna på psyket "
Jag har blivit sårad många många gånger. Speciellt jobbigt har de varit de gånger som jag öppnat mig för någon. Berättat om mina problem och hur dåligt jag mår och sedan blivit dåligt bemött. Jag har blivit avvisad och bort-knuffad. Mår du dåligt är du inte välkommen här. Den attityden har sårat mig hårt.
Efter att blivit avvisad blir man försiktigare. Man lär sig att folk inte bryr sig. Och till slut börjar man hålla allt för sig själv. Man väljer att vara tyst så att man inte kan bli sårad. Vilket inte hjälper alls. Man behöver få prata om sina problem, men med rätt personer. Personer som förstår dig och kan sätta sig in i din situation. Som vill hjälpa dig, finnas där för dig. Dessa personer är inte lätta att hitta. Så när du gör det. Håll fast i dom. Dessa personer gör dig väl. Var inte rädd för att vända dig till dem. Om de förstått dig en gång lär dom nog göra det igen. Du kommer vara med om bakslag, när du blir missnöjd över hur folk reagerar och behandlar dig. Men ge inte upp! De som sårat dig är blåsta och dumma. De är idioter eftersom de inte vet och inte förstår. Häng inte upp dig på det dom säger. För det dom säger är bara värdelöst skit. Det som har betydelse är vad dina vänner och nära säger till dig. Du är stark!
Ni kan nu kontakta mig per mail på adressen: panikangestattack@hotmail.com
Till den här adressen kan ni skicka frågor, åsikter eller om ni vill berätta er historia.
Feel free att kontakta mig om ni bara vill ha någon att prata med. Jag svarar gärna
och vill inget hellre än att ni ska känna er bra till mods. Adressen kommer också
att finnas någonstans på bloggens framsida så att ni kan kontakta mig när ni vill!
Ta tillfället i akt kära vänner. Jag finns här för er! :)
När jag hade fått min diagnos vinglade jag, mycket omtumlad ut från läkarens rum. Jag var ställd mot väggen. Hade inget mer att säga. För vad skulle jag säga? Jag visste ju ingenting om det här. Jag lider av panikångest, men vad är det för något? Jag sökte upp mina symtom på internet men jag blev bara mer skrämd av allt som stod skriver där. Då kom räddningen. Räddningen blev Anna Lithanders bok Jag är inte galen! För det var ju just galen jag trodde att jag var. Jag tänkte: okej, nu blir det psyket nästa.
Boken räddade mig. Okej tänker ni, hur kan en bok rädda liv? Jo - jag kände igen mig i texten, jag kände gemenskap och jag kände mig accepterad. Min bild av mig själv och min psykiska ohälsa förändrades, för all framtid. Boken gjorde mig bra. Den gjorde mig klok och trygg mitt i stormen av diagnoser och mediciner. Jag fann mitt lugn i Lithanders ord och jag har haft mycket stor nytta av det jag lärde mig då.
Jag rekommenderar verkligen den här boken varmt. Min mamma läste den också efter att jag fått min diagnos och hon sade sig förstå mig mycket bättre när hon läst den. Hon påpekar än idag om saker som stod där. Hon kan säga: Men kommer du ihåg vad det stod i den där orange boken? Du ska nog försöka göra saker fast du är rädd för att misslyckas! Och jag är jätteglad att hon tog tag i saken och läste. Det har hjälp både henne och mig och vi vet nu hur den andra känner det. Jag som insjuknad och mamma som anhörig. Boken är lättläst och kommer garanterat att hjälpa dig som lider av panikångest!
Jag lånade boken från biblioteket, men jag tror faktiskt att jag ska ta och köpa den, så att jag har ett eget exemplar att bläddra i när andan faller på. Och eftersom den utgör ett mycket viktigt stöd för mig!
Idag höll jag min presentation om hur det är att leva med panikångest för andra gången. Det känns riktigt bra. Jag är inte alls nervös inför föredrag och presentationer längre. Jag får något slags inre lugn och full kontroll över situationen då jag berättar om min panikångest. Det känns verkligen jättebra nu! Den här gången blev föreläsningen inspelad, så om ni är riktigt snälla kanske jag vågar lägga upp filmen!
Efter att jag hållit föreläsningen fick jag frågor av åhörarna. Jag blev mycket tacksam över dessa frågor och tänkte ta ock svara på dem också här. Ni kanske undrar över liknande saker? Så här kommer svar.
Fråga 1: Hur kände du igen panikångesten / panikångest-attacken allra första gången?
Svar; Min allra första riktigt svåra panikattack var oundviklig. Den gick bara inte att missa. Det var i en pressad situation vid en matbords-situation där jag hade all uppmärksamhet. Jag bröt helt enkelt ihop. Blev svettig, rodnade kraftigt, hög puls, domningar, yrsel och andnöd. Jag blev förstås livrädd! Jag trodde verkligen att jag höll på att få en hjärtattack och dö. Det var mycket skrämmande och jag upplevde det hela som väldigt pinsamt. Jag hade aldrig tidigare upplevt något liknande och jag trodde verkligen att något var allvarligt fel på mig. Efter denna händelse började jag förstå att något inte var som det skulle. När samma sak hände om och om och om igen i vissa situationer började jag snart inse att det var panikångest jag led av och sökte då hjälp. Tillvaron då var mycket tung och svår.
Fråga 2:Har du en panikattack varje dag?
Svar; Jag har dagligen svår förväntansångest och är hela tiden beredd på att en attack ska komma. Lyckligtvis har jag nu blivit så van vid attackerna att de inte längre skrämmer mig så till den grad de gjorde förr. Jag har dagligen små och stora attacker, beroende på vad jag gör den dagen. Om jag vill vara säker på att inte få en attack måste jag stanna hemma i sängen, ensam. Då kan inget hända. Kanske. Men annars finns det nog i min vardag jämt och ständigt situationer som kan framkalla en panikattack.
Fråga 3: Hur länge efter olyckan började du märka av symtomen?
Svar; Efter olyckan befann jag mig i chock-fasen under en längre tid. Jag var orolig, sov dåligt och upplevde fysiska smärtor men kopplade inte ihop dessa saker med min psykiska ohälsa. Det var först efter 3-4 veckor senare som paniksymtomen började uppenbara sig. Det kunde vara kraftigt illamående, plötslig stark rodnad, yrsel och utmattning. När dessa symtom hade tagit vid fanns det inte längre någon återvändo. Då blev de bara fler och fler och snart kom de alla samtidigt, i form av panikattacker. Små och extremt stora. Då jag minst anade det kom de. Detta höll på i upp till ett halvår efter olyckan. Så i september 2011 började de verkligt svåra besvären komma. Jag blev djupt deprimerad och panikångesten ödelade hela mig och hela min tillvaro. Jag blev alltmer rädd och svag. Det var här jag förstod att jag inte längre kunde leva så här.
Denna vecka har jag behandlar steg fyra i boken Ingen panik. Kapitlet handlar om att arbeta med sina tankar och lära sig att tolka dom på rätt sätt. Man lärde sig i detta steg att bemöta tankarna.
Jag blev fullständigt euforisk och fylld av hopp då jag läste meningen:
"... om du kan lära dig att bli mindre orolig för att få attacker kommer du att uppleva färre. Målet med behandlingen är att du ska se en attack som en kort period av obehag - .. och inte som en katastrof. "
Personer som lider av panikångest fruktar själva ångesten och dess symtom mer än andra. Vi tror att dessa symtom är skadliga och kommer göra oss illa. För att bli av med denna rädsla och själva panikattackerna behöver man jobba hårt. Det räcker inte med att prata om dem, förstå dem och äta medicin - utan man måste lära sig att arbeta med tankarna kring dem. Tankarna är mycket starka och kan påverka oss stort.
Tankarna hos en person med panikångest kan med tiden bli tvångsmässiga. De domineras av fara och hot av olika slag. Man blir helt enkel van att tänka i dessa negativa banor. Vilket behöver avvänjas. Vid en panikattack känner man av de fysiska symtomen mycket tydligt eftersom all fokus ligger där.
I det fjärde steget fick man skriva ned sina tankar som man har under en panikattack. Mina tankar är:
- jag tappar kontrollen - jag kommer att spy - jag blir alldeles röd - jag kommer att svimma - jag kommer bli galen - jag kommer att dö
Nästa steg i det behandlade kapitlet upplevde jag som väldigt obehagligt. Man skulle blunda och tänka sig tillbaka till en svår panikattack. Man skulle sätta sig in i den attacken och känna de känslor man hade. När man var där skulle man stanna kvar i sina ångestkänslor och bli medveten om vilka tankar man hade. Detta var för mig mycket obehagligt. Kände mig svag och utmattad efter testet.
I de lägre ungdomsåren led jag av ätstörningen anorexi. Jag svalt för att jag var deprimerad och jag var
deprimerad för att jag svalt. Jag åt ingenting. I dagar och veckor levde jag på knäckebröd och vatten.
Vikten sjönk, och livslisten sjönk i takt med den. Jag hörde röster. Natt och dag skrek dom, att jag inte
är tillräcklig. Att jag ät fet. Att alla hatar mig. Att jag inte är värd att äta. Jag är äcklig och ful. Otillräcklig.
Hos psykolog och läkare var det tal om olika former av personlighetsstörning. Jag hade inte en äkta och
sann världsbild. Min verklighetsuppfattning var förvrängd. Jag var sjuk i huvudet. Var jag verkligen det?
Det var först flera år senare som jag lärde mig, att rösterna i mitt huvud egentligen är mina egna tankar.
Det är jag själv som utgör rösterna. Och ni kan tänka er lyckan jag kände, när jag blev medveten om det.
Bara tanken på detta gjorde mig friskförklarad i mina ögon. Jag blev aldrig friskförklarad egentligen. Jag
rymde från terapin. Sa upp kontakten med psykologen. Var vild och galen. Och så otroligt jävla dum.
Om jag bara skulle ha fortsatt i terapin, om jag bara hade lyssnat. Om jag bara hade gått till den där
näringsterapeuten, Om jag hade fortsatt att kämpa. Då hade jag kanske varit frisk idag. Med en sund
bild av mig själv, och en sund relation till maten. Rösterna vann jag över då jag insåg att det var själv-
påverkat. Och idag har jag fortfarande nytta av detta i och med min panikångest. Då tankarna sätter
igång att snurra blir jag inte rädd. Jag vet att det inte är främmande röster som skriker för att göra mig
illa. Det är något som jag själv kan påverka, det är mina egna tankar. De ska inte få skrämma mig mer.
Passande låt. En mycket vacker och passande låt dessutom. En låt att lyssna till och förälskas i.
För att överleva med panikångesten behöver man lära sig. Lära sig leva med den, fungera
med den. Det är inte lätt. Det är faktiskt riktigt jobbigt, och så in åt helvetes tungt och svårt.
När jag ska göra något som jag vet att kan sluta med en panikattack, något svårt och kanske
till och med skrämmande, exempelvis att gå in i en affär och handla, börjar jag omedelbart
med mina överlevnadsknep. Med hjälp av dessa kommer jag kanske att överleva - säger jag
åt mig själv, när jag står vid tröskeln och inget hellre vill än att springa därifrån. När jag går
in i en butik börjar jag genast andas djupare. Detta är något jag lärt mig att underlättar. Jag
andas djupt och högt (så att jag själv hör mina andetag högt och tydligt) In och ut. Högt.
Detta gör att jag inte kan drabbas av tanken på att jag inte får luft och ska kvävas.
Med hjälp av att andas högt så att jag själv hör det har jag lyckats med väldigt mycket. Ni ska
verkligen testa det här! För det hjälper verkligen. Det är ett hjälpmedel på vägen till att klara av
många av de svåra saker som man verkligen vill göra. Det kan fungera riktigt bra! Lycka till!
Hej alla fina. Jag har goda nyheter! Igår (torsdag) gjorde jag framsteg efter framsteg - i en hejdundrande fart! Jag är riktigt pirrig och ivrig att berätta för mamma om allt bra jag lyckats med! Jag är så stolt!
Mina senaste framsteg och annat som gjorde dagen bra:
1. Jag var hos psykologen och pratade. Allt gick bra. 2. Jag gick på stan (!!!!!!!!) och köpte även några saker! :) Det var inte lätt! Men det gick! 3. Jag var på gymmet och gick i bastun med en bekant, talade länge. Allt gick bra. 4. Jag var på kvällen en längre stund på platsen där jag fick min allra första kraftiga panikattack! - detta var något obehagligt, men jag gav inte upp - utan kämpade ända till slutet. 5. Jag var och handlade med min sambo i en för mig ganska ny affär, skrämmande, men det gick bra. Och det bästa av allt var att jag där träffade en bekant som jag talade lugnt och sansat med! JESS! 6. På kvällen var jag ut och körde runt i stan med mina två bästa vänner. Verkligen dagens höjdpunkt.
Gårdagen var full av positiva händelser. Jag hoppas verkligen att stämningen för igår håller i sig. Det var så skönt att känna lättnaden och glädjen över att lyckas för en stund. Jag vill stanna här.
Idag var det dags för ett besök hos psykologen. Det behövdes verkligen efter dessa två händelsefulla veckor som gått. Jag berättade om allt som hänt mig och hur svårt jag har med många saker. Jag fick dessutom en akut läkartid för att få träffa läkaren och diskutera min medicinering. Högst troligt kommer dosen att ändras eller medicinen bytas ut. Jag bävar av rädsla för båda alternativen. Jag tycker inte om förändringar. Inte alls. Det känns otryggt och osäkert men jag hoppas att besöker ska ge mer klarhet.
Vi kom inte fram till något speciellt. Jag mår just nu rätt dåligt men kan inte göra så mycket mer än att avvakta och vänta på bättre tider. För jag vet ju att det blir bättre igen. Det är jobbigt att dala neråt, att känna hur allt faller samman mer och mer. Men sen kommer också de där bra stunderna. Då jag lyckas. Jag har bara så svårt att komma ihåg de bra sakerna, för jag har så mycket dåliga och elaka tankar i mitt huvud. Och tyvärr tar de hemska tankarna oftast över. Försöker vänja mig av med detta. Vill må bra.
Onsdag morgon, klockan är snart 11 och jag sitter här med ångesten dunkande i bröstet. Den slår vilt omkring och jag gör allt som står i min makt för att lugna ner mig. Vill inte gråta. Inte idag. Aldrig igen. Inte en endaste tår vill jag fälla mer. Det räcker nu.
Jag borde vara i skolan nu. Jag borde sitta på lektion tillsammans med mina klasskamrater. Men någonting stoppade mig. Ångesten tyngde ner mig och höll mig kvar i sängen. Där låt jag, och ville inget hellre än resa mig upp. Fan för maktlösheten.
Jag har lovat mig själv att fara på nästa lektion. Eftermiddagslektionen. Inga fler tårar. Inte idag. Jag känner hur frustrationen växer. Varför är det så svårt? Varför kan jag inte bara få gå till skolan och vara på lektion, precis som alla andra. Jag blir så arg, och framför allt besviken på mig själv. Det får räcka nu.
Jag sminkar mig hårt så att det blir jobbigare att gråta. Ingen vill ju vara svart av kajal och mascara längs kinderna. Det är ett hinder. Föreställer jag mig i mitt långt ifrån stilla sinne. Det gör så att tårarna inte klarar av att rinna. De stannar inne. Sminket utgör ett skydd. Fan vad ynklig jag känner mig. Jag känner mig instängd. Det räcker nu. Det räcker nu. Det räcker nu.
Jag fick reda på att det är många anhöriga och nära vänner / bekanta till personer som lider av
panikångest som undrar över hur de ska bete sig och prata med sin sjuka närstående.
Enligt min uppfattning bör man som anhörig inte särbehandla personen med panikångest på något
sätt. Gör det inte alltid lättare för personen för då kan han eller hon helt enkelt sluta kämpa till slut.
Du som anhörig behöver verkligen inte ändra på dig själv eller försöka vara någon till lags. Var bara
dig själv. Slappna av. För din nära vän / partner / släkting dömer dig inte. Aldrig. Han eller hon vill
inget hellre än att allt ska vara "som förut" dvs. så som det var innan han eller hon insjuknade.
Din närstående med panikångest känner igen dig som den du är och mår också bättre av att du
fortsätter som tidigare. Personer med panikångest söker sig automatiskt till trygghet och vill helst inte
vara med om några stora förändringar. Det kan upplever som skrämmande och obehagligt. Ni vinner
båda på att vara som vanligt. Du behöver alltså inte bete dig på något speciellt sätt för att din närstående
ska må bra, det ända du behöver göra är att lyssna. Hör på vad din närstående har att säga. Det kan
vara avgörande för hans eller hennes chanser till att tillfriskna. Visa att du bryr dig så kan ni bygga upp
ett förtroende. Tvinga inte din närstående till platser/situationer som upplevs som skrämmande och
obehagliga, men om han eller hon på eget initiativ väljer att försöka: stötta och lugna. Då går det bra :)
Hur ska man då prata med en person som lider av panikångest?
Personligen har jag väldigt svårt med att se en person i ögonen då jag talar med honom/henne. Om
det är någon jag känner bra - och litar på går det bättre, men överlag är det hemskt jobbigt. Jag
upplever att jag kommer personen allt för nära och då bubblar paniken upp. Jag mår bäst då jag får
hålla mig på ett bekvämt avstånd från all uppmärksamhet och händelsernas centrum. Att prata med
människor är alltid jobbigt. Varenda konfrontation är en kamp för sig. Jag har svårt att prata samman-
hängande, tappar liksom den röda tråden i samtalet. Och väldigt ofta glömmer jag bort vad det är
vi pratar om. Jag är helt enkelt så nervös, och har all fokus på att hålla panikkänslorna i styr att jag
inte klarar av att koncentrera mig på vad som händer runt omkring mig. Det kan vara väldigt jobbigt.
Om din närstående flackar med blicken behöver det absolut inte betyda att han eller hon inte
litar på dig. Det är bara något som man gör för att lättar kunna stanna kvar i den redan jobbiga
situationen. Har din anhöriga svårt att koncentrera sig och följa med i händelseförloppet, DÖM
INTE! Det är bara så det fungerar. Håll dig istället lugn, se inte överdrivet mycket på personen
utan försök göra situationen så vardaglig och trygg som möjligt. Dra inte till dig överdrivet mycket
uppmärksamhet, utan håll samtalet på en lätt och ytlig nivå. Det är de främsta sakerna vad gället ta
Observera att alla åsikter är mina egna. De kommer från mina personliga erfarenheter och behöver
därför inte stämma överens med just din närstående som lider av panikångest. Läs av honom eller
henne och lär dig tolka de signaler som sänds ut. Du märker nog om någon situation upplevs som
jobbig och svår. Det är inte så svårt som man tror. Ta det bara lugnt, hetsa inte upp dig för det
smittar av på personen med panikångest. Om du är lugn har också din anhörig lättare att hålla sig lugn.
Kommentar: Super mycket tack för din fina kommentar! Jag har läst din blogg och kan bara säga herregud vad det är skönt att veta det finns andra som lever i
samma rädsla. Jag älskar hur du exakt kan beskriva hur livet för oss
sjuka ser ut. En dunder stor kram till dej! :)
Svar:Tack så mycket för de fina orden! Jag blir så glad när ni skriver till mig. Jag är glad att jag kan vara till någon nytta. Kom gärna med åsikter! Blir bara glad av all form av respons! :) Vad vill ni att jag ska skriva om? Har ni frågor? Tveka inte att ta kontakt! Jag svarar gärna.
Fråga: hej! jag bara undrar hur länge du mådde dåligt när du börjat med
citalopram? har ätit den i snart en månad o mår skiiit! vet inte om jag
ska ge det en tid till eller om jag ska försöka byta medicinering!? mvh
camilla Svar:Tack för din fråga Camilla! Jag mådde väldigt dåligt när jag började med citalophram. Det handlade nog om någon månad innan det värsta illamåendet började ge med sig. Jag skulle nog våga påstå att du ska ge medicinen tid. Det tar sin tid för medicinen (alla mediciner) att börja verka och fungera så som det ska, så jag råder dig att fortsätta lite till. Det kanske blir bättre snart! Om du skulle börja med en helt ny medicin kommer du att bli minst lika illamående av den. Det är en dålig bieffekt som de flesta mediciner har. Stå ut tjejen! Det är nog inte långt kvar!
Ett litet tips! Jag började dricka mycket vatten. Enorma mängder vatten, dagligen. Det höll illamåendet borta och jag fick dessutom bättre hy på köpet. Ha alltid en vattenflaska fylld med kallt vatten till hands. Det tar bort illamåendet rätt fort. Fungerade riktigt bra för mig i alla fall. Hoppas det funkar för dig med!
Kära fjortonåriga jag,
jag skriver det här med små bokstäver - för du ogillar allt som är stort redan här. jag veta att allt känns
tungt och jobbigt nu, fast du innerst inne har svårt att erkänna det. det här året har varit väldigt tungt,
från början till slut och du kommer tyvärr inte att komma ihåg så mycket från den här tiden. när du i
framtiden ser tillbaka på det här året finns inte mycket annat än blackouts och korta minne från de
stunder då du grät och skrek på hjälp. du var så deprimerad att du förträngt allt som hände dig här.
Morfars bortgång drabbade dig hårt, men kära fjortonåriga jag, fall inte ner, han skulle inte ha velat det.
gråt dig inte igenom natt efter natt och sluta för guds skull inte äta. du är alldeles för ung för att vara
djupt deprimerad, och alldeles för sårbar för att kasta dig in i pojkars armar nu. Det är här det börjar.
Här kommer du att bli ihop med din allra första pojkvän, men ta det inte på allvar för det kommer bara
hålla i ganska exakt 11 månader, och du är alldeles för ung. och alldeles för dum.
Kära femtonåriga jag,
Du dricker alldeles för mycket nu. Och du har absolut ingen aning om hur mycket du sårar din
mamma och pappa. Dom älskar dig så väldigt väldigt mycket, men du kan inte se det. Du ser
ingenting. Du är förblindad av sorg och förvirring, och tonårstiden är en svår tid, tro mig, jag
vandrade med dig genom allt det svåra. Men kära femtonåriga jag, din kropp tål inte 1 liter sprit
varje helg. Kan du inte bara förstå det? Var inte rädd. Allt känns för jävligt nu, men det kommer
bättre tider. Det gör det. Du äter ingenting nu, och helt ärligt så klär du inte i endast 39 kilo. Din
mamma gråter när du inte ser, och du gråter när alla ser. Snälla femtonåriga jag, ryck upp dig. Gå
till psykologen, prata med dina föräldrar, dom förstår dig bättre än någon annan. Fast du inte tror
det nu. Och här kära jag, vill jag att du ska vara på din vakt. Du kommer bli förälskad. Du kommer
bli förblindad och inte se allt det hemska runt omkring dig. Du är dum som tror på allt det här. Men
snälla snälla femtonåriga jag, lyssna på dina vänner, han är inte bra för dig. Han kommer dra dig ner
till ett helvete som kommer ta år och åter år att ta dig upp ifrån. Han kommer förstöra allt det goda
som finns i dig för en lång tid framöver. Kära femtonåriga jag, kan du inte bara förstå, Du hör inte
hemma i ett misshandelsförhållande. Du ska inte behöva ta alla de hemska orden och slagen.
Du förtjänar så mycket bättre. Kära femtonåriga jag, var stark nu.
Kära sextonåriga jag,
Det här året når du en punkt i ditt liv då allt tar en vändning. Någonting händer inom dig, det ljusnar
äntligen lite grann. Det har tagit tid, men du har äntligen kommit vidare. Du går ut högstadiet det här
året, det är en härlig tid som du njuter av. Kom ihåg den här tiden, snälla sextonåriga jag. Du lär dig
mycket om livet nu. Du börjar äntligen äta igen, tack tvare intresset för träning som väcktes hos dig.
Nu börjar livet igen. Jag är stolt över dig för du har lärt dig att ta hand om dig själv nu. Tack sextonåriga
jag för att du inte gav upp utan gav livet en chans till.
Kära sjuttonåriga jag,
Det här året kommer inte alls bli som du tänkt dig. Du börjar gymnasiet tillsammans med alla dina
bästa vänner. Det blir en stor förändring, men det går bra. Till en början. Här kära sjuttonåriga jag
vill jag att du förbereder dig, för nu kommer ett hårt år komma, med många ensamma nätter. Nätter
fyllda av hat och tårar. Många nätter i berusat tillstånd där du varje gång sist och slutligen gråter och
undrar vad som gick fel. Jag önskar jag kunde säga; vad var det jag sa? För det är först nu du börjar
inse att "den stora kärleken i ditt liv" kanske inte är så kärleksfull after all. Du kommer gå sönder mer
och mer, bit för bit. Du slås sönder av hans ord och slag. Kära sjuttonåriga jag, stå på dig. Lämna
aset innan du får lust att lämna dig själv. Du är värdefull och vacker fast han säger annat. Tro inte på
idiotjäveln, han är bara ute efter att såra dig. Snälla sjuttonåriga jag, ge honom fingret och res dig från
dina spillror. Du ska inte ligga på golvet å undra varför man får sparka på någon som redan fallit till
marken. Det blir bra sjuttonåriga jag, men det blir inte lätt.
Kära adertonåriga jag,
Analysera inte allt och alla. Vissa människor vill dig faktiskt väl. Lita på människor i din omgivning,
alla är inte ute efter att skada dig fastän du tror det. Du blir myndig nu. Du får bilkörkort och börjar
springa på barer. Detta blir ett bra år, kära adertonåriga jag, och jag är så lycklig att kunna berätta det
här för dig. Du kommer bli kär igen. Fast du tappat hoppet på allt vad män och kärlek innebär. Men
denhär gången blir det äkta. Kära adertonåriga jag, den här gången kommer du bli älskad, för den du
är och inget annat. Du kommer bli behandlad såsom du verkligen förtjänar och den här underbara pojken
vill dig bara väl. Ni träffas på midsommar, en underbar sommarnatt och du faller för honom direkt.
Jag vet att du har svårt att tro det adertonåriga jag, men det är den här mannen som du inom kort
kommer flytta ihop med och leva med. Ni har det underbart tillsammans och du är äntligen lycklig.
Du har bra kontakt med dina föräldrar nu, och du ångrar allt elakt du sagt under åren när du inte varit
dig själv. Kära adertonåriga jag, det går bra nu.
Kära nittonåriga jag,
Du har tagit studenten nu. Det var en fin dag som du alltid kommer att kunna se tillbaka på med ett
leende på läpparna. Du har flyttat hemifrån och bor nu i stan med din fina pojkvän. Du har börjat
studera i yrkeshögskola nu. Allt borde vara bra. Men tyvärr nittonåriga jag, här tar ditt liv en vändning
igen. Du blir under hösten alltmer deprimerad och det kommer sluta med mörker och mediciner. Din
panikångest kommer bryta ut nu. Du kommer inte förstå vad det handlar om. Du kommer vara rädd
och osäker, men kära nittonåriga jag, det finns hjälp att få. Du har stöd från vänner och familj, och
framför allt din vackra pojkvän, han kommer finnas där för dig, genom allt det hemska. Det blir en
svår och tung tid för dig nu, men den här tiden kommer också att lära dig mycket om livet.
Du kommer bli stark. Fastän du känner dig ensam och svag. Du tar dig upp igen. Det vet jag. Kära tjugoåriga jag,
Du har hela livet framför dig. Kämpa med skolan och gör ditt bästa. Du är bra och du förtjänar ett
bra liv. Stöt inte bort dina nära. De bryr sig om dig och älskar dig för den du är. Du har lärt dig leva
med din panikångest nu, och jag är mycket stolt över dig. Kära tjugoåriga jag, jag vet inte hur din väg
ser ut framöver, men jag vill ändå att du ska kämpa på. Jag vill inte att du ger upp. För livet har mycket
mer att erbjuda. Kämpa på kära tjugoåriga jag. Jag vet att du klarar det.
När jag såg den här videon hade jag inte långt till tårar. Vi är inte ensamma. Kom ihåg det.
Det finns tusentals människor där ute som känner precis som du och jag. Fortsätt kämpa,
det gör vi allihopa. Varje dag kämpar vi. En strid som vi kan klara av tillsammans.
Att känna igen sig känns bra. Människan är i ständigt behov av att känna gemenskap och att känna sig accepterad. I den här videon nedan får vi höra om två personers tankar kring panikångest och social fobi.
I videon nämns det att man måste sluta skämmas över sin psykiska ohälsa. Detta håller jag verkligen med om till hundra procent. För det var verkligen när jag slutade skämmas över min panikångest som jag klarade av att börja gå framåt igen. Det är ett stort och mycket viktigt steg i processen till att bli frisk. Lär dig att acceptera din panikångest. Neka den inte. Göm den inte. För det är då den växer sig större.
Som jag tidigare nämnde så har jag under den senaste tiden kommit att utveckla ett slags maniskt beteende kontrat med ett synnerligen maniskt tänkande. Allt bara snurrar just nu. Jag får inget grepp om vare sig mig själv eller verkligheten. Det kan bli riktigt obehagligt undan för undan. Min psykolog och jag lever i hoppet om att detta maniska levnadstillstånd kommit som en bieffekt av den antidepressiva medicinen jag äter. För om detta är något jag utvecklat på egen hand vet jag nog inte vad jag skall ta mig till. Vill bara ha lugn och ro.
Mina dagar består av att skynda. Jag skyndar och skyndar och ändå hinner jag aldrig med någonting alls. Alla andra är så långsamma, allt går så långsamt. Jag är bara hyper hyper hyper. Till och med andningen är snabbare. Jag andas snabbt för att hinna tänka mer. Men ändå kör det bara ihop sig i huvudet och mina planer blir till ingenting. Jag vill så mycket men presterar egentligen väldigt lite. Min verklighetsuppfattning känns något bristfällig. Jag kan ärligt talar säga att jag ibland, när jag stannar upp i min brådska, inte riktigt vet var jag befinner mig. Jag får panik och försöker komma fram till en vettig förklarning, men utan något vidare tillförlitligt resultat. Jag kan inte skilja på vad jag ska göra, borde göra och kan göra. Allt bara kör ihop sig till en enda trasslig hög. Och det tar alldeles för länge att reda ut trasslet. Istället lämnar jag det och kör vidare. Min tankeverksamhet går på högvarv. Kan man bara inte få vara lugn och stillsam istället?
Jag ska stiga upp nu. Ja det ska jag. Nej det ska jag inte. Borde jag stiga upp. Kanske det är kallt idag. Hoppas det inte är så kallt. Jag fryser. Jag måste ta på mig något varmt idag. Men kanske det blir för varmt då. Vad ska jag äta idag. Orkar nog inte laga något. Blir nog ingen mat idag. Men borde jag inte stiga upp nu. Vad är klockan. När börjar jag skolan. Måste sminka mig. Vad ska jag klä på mig. Vad ska jag göra. Ska jag äta morgonmål nu. Jo, jag stiger upp och äter morgonmål nu. Men jag sminkar mig först. Sen måste jag ta reda på när jag börjar skolan. Tänk om jag redan börjat. Jag är nog försenad. Hur länge har jag legat här. Lugna ner dig. Nej, hinner inte. Måste skynda. Ska äta, sminka och klä på. Äta sminka och klä på. Men när ska jag iväg. Måste städa. Hinner inte. Kanske jag inte far till skolan över huvudtaget. Ska plocka undan allt. Vad är det för dag. Måste öppna gardinerna och se ut. Nej jag vill inte. Det är säkert dåligt väder. Måste skynda nu. Allt går för långsamt. Måste måste måste iväg nu.
- Så där snurrar tankarna redan från det att jag vaknar. I hög hastighet rusar tankarna fram och tillbaka medan jag försöker resonera med mig själv. Finner inget inre lugn, bara panik panik panik. Hela dagen lång. Tankarna håller på så här under hela dagen, det spelar ingen roll vad jag gör. De fortsätter i samma takt ändå. Skulle bara vilja stänga av huvudet och gå runt som i koma. Inte tänka något alls. Ingenting.
Ni som lider av panikångest kommer känna igen er nu. Men för er anhöriga eller ni andra som kikar in här,
som lever lyckligt ovetande om hur det känns, att ha en panikångest-attack vill jag med det här inlägget försöka förklara hur det känns. Hur panikångesten påverkar en och hur det försvagar en. Ni som lever lyckligt ovetande om hur det är att leva med den ständiga rädslan och oron - Skatta er lyckliga, för det här är verkligen någonting som ni aldrig någonsin skulle vilja känna och uppleva.
Från första vaken stund är den nu så bekanta känslan där. Ångesten. Den smyger sig på. Sakta men säkert.
Likt ett bakhåll attackerar den dig, när du minst anar det. Och då kan du inget göra. Du är maktlös inför din ångest. Det är i alla fall så det känns. Och tro mig, man vill inget hellre än övervinna känslan. Man skulle ju bara vilja slå ner jäveln, kasta känslan i golvet och resa sig. Man skulle verkligen vilja stiga upp ur sängen, sträcka på sig och säga: Idag mår jag bra. Jag känner ingen ångest what so ever. Men det får tyvärr inte. Ångesten förlamar en. Känslomässigt och handlingsmässigt. Man kan inget göra. Inför ångesten är man
maktlös. Hur mycket man än kämpar. Hur mycket man än förnekar så finns den där, redan från morgonen.
Jag säger inte att dagen i och med detta är dömd att misslyckas! Absolut inte. Det kan, med god tur, bli en riktigt fin dag. Men ångesten kommer inte att ge med sig. Den är närvarande hela tiden, hela dagen lång. Det handlar bara om din egen relation till den. Klarar du av att lägga den åt sidan, så att du klarar av att göra dina dagliga sysslor? Är du stark nog att för en stund tysta ner känslorna av ångest för att kunna göra något viktigt och värdefullt? Det är upp till dig. Jag är hemskt ledsen, men man måste lära sig leva med ångesten. Den kommer inte att lämna dig ifred, hur mycket du än önskar det. Det går inte att förneka.
Med panikångest kommer, förutom ångesten även känslorna av oro, rastlöshet, osäkerhet och stress. Du kan inte slappna av. Aldrig. Inte en endaste stund, för du är hela tiden på din vakt. Beredd att ta till kamp eller flykt då paniken smyger sig på. I bilen, i skolan, på jobbet, i affären, på bussen, i kön, i stan. Även i ditt eget hem har du full kontroll, tror du. Du önskar att du har kontroll över varje situation. Men när kontrollen slinker dig ur händerna kommer paniken. Som en blixt från en klar himmel, och du hinner inget göra. Panikångesten slår till med full kraft och panikattacken smyger sig på. Hjärtat börjar slå allt fortare, pulsen ökar, benen domnar, knäna ger efter och du bli yr. Du har tappar kontrollen, och du blir galen. Du kommer antagligen att dö. Ja, det är så det känns. Livet rinner iväg. Andetagen blir allt tyngre att ta, det känns som om luften tar slut. Du har varmt och kallt om vartannat, svetten kryper fram och du upplever starka overklighetskänslor. Nu har du verkligen ingen kontroll över vare sig dig själv eller situationen du befinner dig i. Tankarna snurrar, hela världen snurrar och du mår väldigt väldigt dåligt.
När trycket sedan lättar och synen inte är lika suddig längre skulle man kunna tro att det inte kan bli värre. Men visst, så lätt slipper du inte undan. Du har just haft en panikattack och nu kommer genast rädslan för en ny. När kommer du få din nästa panikattack? Oron, stressen, rädslan. Du är aldrig ensam för dessa tre känslor är alltid med dig. Dagligen, hela dagarna. Det är så det känns. Och man är verkligen livrädd. Man är livrädd för att leva med dödsrädd för att dö. Varje dag. Hela tiden. Så skratta inte bort det när någon med panikångest säger att de är rädda, för de är verkligen det. Väldigt väldigt rädda. Kom ihåg det. Och utsätt inte personer med panikångest för svåra situationer, de är kanske inte beredda på att ta de steget ännu. Det kommer! Men låt dem för guds skull göra det i sin egen takt. Ingen vet hur det känns förrän man själv varit där. Livrädd. Så kom inte och säg att du vet hur det känns. För det vet du inte. Inte om du aldrig varit där, kallsvettig och med pulsen skyhög. Försök förstå, och ge inte upp!
Hoppas inlägget gjorde nytta! Kom gärna med kommentarer och åsikter om detta.
Jag är mycket bedrövad och missnöjd med mig själv. Jag ångrar att jag låtit den kognitiva beteende - terapin lämna åt sitt öde. Det har inte varit min mening, men det bara blev så. Självfallet ska jag genast ta upp den igen och fortsätta. Hoppas den här tre veckors pausen inte påverkar resultatet! Jag har förstås mina orsaker varför jag övergett terapin. Det har i mitt liv hänt så hemskt mycket den senaste tiden att jag helt enkelt inte mäktat lägga energi på terapin. Den lilla dos av energi som jag lyckas få fram i dessa tider tvingas jag dela jämt över dagarna så att jag ska orka med skolan, träningen och att ta hand om mig själv. Det sistnämnda blir dock inte allt för uppmärksammat heller. Nåväl, nu ska jag i alla fall ta nya tag och fortsätta med boken Ingen panik igen. Känner att det kan vara läge för lite terapi nu. Ha en bra dag alla läsare. Ta hand om er!
Jag mår så dåligt nu. Illamåendet kryper i kroppen då jag tänker på vad som hände mig igår. Men jag
tänker ändå berätta det för er, för ingen annan förstår vad jag menar än ni. Ingen annan kan nånsin förstå.
Jag trodde att jag kände honom. Att han förstod mig. Det har han ju sagt så många många gånger.
Men igår kväll fick jag motsatsen bevisad. På de värsta av sätt. Otaliga är de gånger då jag berättat,
visat, försökt få honom att förstå hur dåligt jag mår, vad som skrämmer mig, vad som bara inte går.
Han har nickat och sagt sig veta allt detta redan. Men vet ni, lita inte på någon. Lova mig det. Lita
aldrig aldrig nånsin på någon. För när ni minst anar det, så kommer ni att bli sårade. Ni kommer,
liksom jag - att få kniven stucken rakt in i ryggen, genom kroppen och in i hjärtat. Jag blev inte bara
stucken igår. Jag blev flådd levande. Med en dålig kniv. Det gjorde ont. Det sved i hela mig. Jag kan
inte ens tro att det är sant. Jag har svårt att föreställa mig, att det som hände igår faktiskt är verkligt.
Men skrapmärkena, såren, ärren, de svullna ögonen och den trötta kroppen påminner mig. Den skriker
ut: Glöm inte vad som hände igår. Här är bevisen, du gick verkligen igenom allt det hemska igår kväll.
Ironiskt egentligen, när jag låg där på golvet, hyperventilerande och full i gråt började jag i ren panik
skrapa med naglarna längs armen, i hopp om att för en liten liten stund få känna något annat än rädslan,
paniken och ångesten som pulserade i hela mig. Ärren som blev kvar gör det idag så svårt för mig att
glömma. Idag hjälper de mig inte alls. Hos mig fanns inget annat än panik igår kväll. Inget annat. Inget.
Mannen jag älskade, av hela mitt hjärta. Han som jag litade på. Den enda i hela världen som jag lyckats
känna någon form av trygghet hos, gick mig bakom ryggen. Han förrådde mig. Han utsatte mig för fara.
För det värsta jag skulle kunna tänka mig tvingas uppleva. Han bedrog mig, med en av mina allra värsta
mardrömmar. När ska han förstå, att han har en flickvän som en psykiskt sjuk? Hur ska jag få honom att
förstå det. Eller kanske jag inte ens behöver få honom att förstå. För jag kan ju inte vara tillsammans med
någon som vill mig så illa. Jag har gått igenom liknande saker förr. Och den här gången ska jag rädda mig
själv i tid. Jag tänker fly, innan jag själv blir offret. Vilket egentligen redan är för sent. För det var nog allt
en ritual här igår. Jag var offerlammet som brändes levande på altaren, medan publiken satt och smålog.
Att inte vara välkommen i sitt eget hem. Kan ni tänka er hur det känns? Att tvingas sitta ute i bilen och
frysa, för att man inte kan gå in. För där har ens idiot till sambo anordnat en tillställning där jag inte kan
annat än bli lidande. Det värker i mig när jag skriver detta. För jag kan ännu heller inte förstå hur han det
hela gick till. HUR KUNDE HAN?! Vad i helvete tänkte han med? Jävla idiot. Det ät ju fan helt otroligt.
Jag var på gymmet i flera timmar igår, inte för glädjen av att träna, den var borta för länge sedan. Utan av
rädslan för att gå hem. Kan ni föreställa er? Hungrig och alldeles slut i kroppen stannade jag kvar, för att
jag inte kunde åka hem. När gymmet sedan stängde satt jag i bilen och grät. Grät till tårarna tog slut. Jag
skrek och slog mig själv. Hur kan han göra så här mot mig? Varför gör han något så här hemskt? Jag kan
inte ens få komma hem. Till mitt eget hem. Äta, vila, känna mig trygg. Det fanns inga sådana alternativ.
Jag har ett ställe. Ett enda ställe där jag kan slappna av ens lite lite grann. Det är i mitt hem. Så har det inte
heller alltid varit. Det tog tid att finna ro här, och det var fan inte lätt. Men jag tvingade mig själv att tro,
att här kommer det vara tryggt. Hit får jag komma oavsett vad. Här kan jag känna mig lugn, för här hotar
inga faror. Och jag har i mitt liv haft en enda person. En person som jag litat på. Som jag känt mig trygg
hos. Min sambo. Min pojkvän. Han har sagt och lovat, dyrt och heligt att på honom att jag alltid förlita
mig. Han kommer alltid att vara där för mig. All denna trygghet, runt hemmet och runt honom försvann
igår. Jag var ensam. Helt ensam med alla mina rädslor. De rev och slet i mig. Och ingen trygghet fanns
att uppsöka. Ingen. Det fanns ingenstans jag kunde vända mig. Den som jag litade mest på hade vänt mig
ryggen. Svikit mig. Bedragit mig. Han utsatte mig för livsfara. Och helt ärligt minns jag inte, när jag senast
varit så rädd. Jag var livrädd. Jag bokstavligen skakade av rädsla. I mitt eget hem. Det är ju fan för jävligt.
Helt jävla otroligt är det. Hur kunde han ta hit en massa människor, när han vet att det är det värsta jag
kan tänka mig. Jag fyller år snart. Och jag har förklarat för honom, dag ut och dag in, att jag inte vill fira.
För på min födelsedag vill jag inte må dåligt. Hit ska inte komma en endaste själ. För jag vill ha en dag.
En endaste dag på året då jag får känna att jag mår bra. Jag har till och med förklarat att jag är livrädd för
att fara på mitt eget släktkalas. Jag vill inte dit. För jag är LIVRÄDD. Så inåthelvetets rädd att träffa folk.
Och vad gör den idioten? TAR HEM MÄNNISKOR TILL VÅRT HUS!!! Utsätter mig för det värsta.
Men det är väl helt mitt eget fel. Det är ju jag som är sjuk. Det är mitt eget fel att jag är rädd och spyr vid
blotta tanken på att ha människor i mitt hem. Jag skulle väl ha förklarat det mera för honom. Mer än de
hundra tusentals gången jag redan gjort det. För han förstår ju inte. Det går inte in i hans hjärna. Att hans
flickvän är sjuk. Hon är rädd. Jag måste väl skriva ut det på skyltar, med stora bokstäver för att han ska
förstå: TA INTE IN MÄNNISKOR I VÅRT HUS. DIN FLICKVÄN MÅR PSYKISKT DÅLIGT AV
DET! KOM IHÅG! TA INTE IN MÄNNISKOR I VÅRT HUS. DU UTSÄTTER DIN FLICKVÄN
FÖR FARA. OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS !!!!
Jag har haft många långa timmar att fundera igenom detta inatt. Och jag har bland annat kommit fram
till att han antagligen gjorde detta med avsikt. Han vill att jag ska må dåligt. Så måste det ju vara. Inte
skulle han annars göra det värsta han skulle kunna tänkas komma på. Så måste det vara. Han vill mig
illa. Han njuter kanske av att se mig svag. Att se mig hyperventliera och störtgråta i ren panik. Kanske
det attraherar honom. Vem vet. Inte jag. Och jag tänker inte stanna här för att ta reda på det heller.
Ärligt talat så minns jag inte när jag senast mådde så här dåligt. Jag minns inte när det senast varit
så här svårt att stiga upp ur sängen. Eller nej, nu ljuger jag. Visst minns jag när det senast var så här
svårt. Det var i höstas då jag var djupt deprimerad. Grattis! Du har fått mig att falla ner igen. Längre
ner än någonsin. Jag tvivlar på mig själv. Jag är rädd för mig själv. Rädd för vad jag ska göra åt mig.
Tankarna har satt igång igen. Hela natten har rösterna skrikit att jag inte är annat än värdelös. Och det
är ju sant. Jag är inte värd någonting. Jag känner hur jag sakta ger upp. Jag orkar inte mer. Utan stöd
och trygghet kan jag inte hålla mig själv uppe längre. Jag ger fan i allt. Jag ser mig som besegrad nu.
30 november 2011 - från en tid då allt kändes hopplös.
Var går din smärtgräns gud? Var?
Vår jord är ju en alldeles underbar plats att bo på, eller hur? Tänk att vi får vandra här i denna vackra värld,
i denna guds stora hage å ha ett underbart vackert liv tillsammans. Leva i harmoni och njuta utav allt det som
livet har att erbjuda. Visst låter de bra? En riktigt bra försäljnings-slogan gud fick till där. Men så fan heller.
Här finns inget annat än smärta och lidande. Människor runt omkring oss mår dåligt, överallt! Din granne, din
klasskamrat, någon på bussen, någon du möter på gatan. Alla kämpar, om inte mot annat så mot sig själva.
Cancer och depressioner så långt ögat når. Cancer ja, den där för jävliga jäveln som förstört så många många
människors liv om och om igen. Insjuknande och ett ständigt hopp om att allt ska bli bra. Tillfrisknande för en
tid, och sedan återfall - hundra gånger värre än den första gången. Hur tänkte du här gud? Var du lite arg en
dag under skapelseberättelsen å tänk "vad fan, nog måst väl människorna få lida lite emellanåt också!"
Nå visst, men hur länge och framförallt hur mycket lidande ska vi klara av? Var går din smärtgräns gud? Var?
Jag undrar bara, för jag passerade min för länge sedan! Hur mycket lidande har du planerat in för varje
person här i världen? Varför känns det som att just jag och alla underbara människor runtomkring mig
tvingas lida extra mycket just nu? Om du har nått att säga så kom då rakt till mig å sluta förstöra mina
älskade vänner och släktingar. Din fula fan. Vi har sett tillräckligt lidande nu. Så det räcker och blir över!
Visst, det kan ja erkänna. Jag har aldrig vari ett av dina bästa barn. Men är det här verkligen ditt sätt att ge igen
på? Din jävel. Jag har all rätt att nedvärdera dig, du har aldrig gjort annat än svikit mig. Gång på gång. Jag har
gråtit och skrikit, kastat i väg bön efter bön i hopp om att du ska höra mig. Böner om att mina nära och
kära ska få må bra och vara friska. Men de ju fan som att direkt jag ber om lite nåd, vänder du dövörat till
å ger mig precis allt det jag fruktar mest här i denna värld. Sluta ta mina nära ifrån mig. Det räcker nu!
Livet ska vara skönt och fridfullt, härligt att leva. Vi ska må bra och leva lyckliga här i världen som gud, vår
allsmäktiga fader skapat för oss alla. Han skapade en plats där vi skulle finna glädje och gemenskap.
En avbildning av det fagra himmelriket. En plats dit vi efter vårt fina liv ska få komma och fortsätta vara
sådär lyckliga och uppfyllda av livets goda ting. Well guess what God, you mighty motherfucker, you failed. Big time! Om jorden är en återspegling av himlen är himlen en plats jag aldrig vill komma till.
Hur bra har du lyckats om vi vid sidan av våra älskade släktingars fruktansvärda lidande, vid livets slut,
ett slut fyllt av hopplöshet, hjälplöshet, smärta, oro, lidande och tårar tvingas stå och säga "snart är
lidandet förbi, hon/han kommer till en bättre plats!" (detta igen är en mening jag fått höra alldeles för
många gånger redan. Gud, ditt fan. Jag vill aldrig nånsin tvingas höra den meningen igen.) Till en bättre
plats?! Var det inte meningen, vid tidernas begynnelse att jorden, världen, vår värld skulle vara en bättre
plats? En tillräckligt bra plats. En bra plats att leva på. Nej nu, i've given up on you god. Hoppas du mår
riktit jävla dåligt och att du sakta slits sönder av allt hat jag skickar till dig här nerifrån. Hoppas du tar det här
personligt, för det är riktat till dig. Må du drabbas av livets alla hemskheter och må vi aldrig mötas igen.
Jävla cancer. Vi vill alla ha en ny bil, ny telefon, gå ner i vikt. En person som har cancer vill bara en sak - att bli frisk. Kopiera detta för att hedra någon som dött av cancer, eller som kämpar mot det nu.
att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta - att alltid kunna att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller alltid lyckas.
att vara stark är att se livet som det är att acceptera dess kraft och ta del av det att falla till botten, slå sig hårt och komma igen.
att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast. att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.
En finsk låt om ångest, depression, om att vara arg, om att inte orka mer. Om att bli felaktigt behandlad och må dåligt. Bra låt att avreagera sig med!
Mä en oo pyytäny mitään mitä sinulta saan.
Mä en haluu et sä kaadat kaiken paskan mun niskaan.
Nää seinät kaatuu mun päälle, tääl on liian vähän tilaa.
Mua ahdistaa, enkä mä kestä tätä olotilaa.
Älä pilaa mun elämää, älä pilaa tätä kaikkee.
Mä hajotan kaiken ympäriltä, olo on niin vaikee.
En pysty syömään, en pysty ajattelemaan.
En pysty keskittyyn mihinkään, enkä tee mitään.
Mä pidän kännykkää kädessä, numerot edessä.
Muistuttaa mua susta, en kestä tätä ahdistusta.
Igår, 8.3 - var en mycket tung dag. Det var min älskade morfars dödsdag. Han fattas mig än idag. För han var så mycket mer än bara min morfar. Som barn växte jag upp hos honom. Han var i barndomen närmare mig än mina egna föräldrar. Och när jag miste honom åt cancern för sex år sedan föll mitt liv samman. Helt och hållet. Sen den dagen har livet aldrig varit sig likt. Ingenting är som det ska utan honom. Ingenting.
Älskade morfar,
Tack för allt du gjort, för att du gjort mig till personen jag är idag. Tack för vägledningen
in i livet, jag vet att du ännu finns hos mig och leder mig. För jag vet att du är en del av mig,
jag känner det. Att du finns här hos mig, i mig. Och om jag ens har fått en liten del av all din
godhet och styrka kan jag verkligen vara stolt. Du var sann, du var äkta - du var den bästa.
Jag visste aldrig vad det var, att vara stark - för du var det alltid för mig. Åt mig.
Du var den starka, den trygga och med dig försvann också all den trygghet jag en gång kände.
Jag visste aldrig vad det var, att vara ensam - för du var du alltid där. Du var alltid där
och väntade. Du var den bästa, den viktigaste personen i hela mitt liv. Den som jag såg upp
till, och som jag ville bli som då jag blev stor. Du var så mycket mer än en förebild för oss
alla, du var en hjälte moffa. En hjälte. En riktig kämpe som är värd allt det finaste och bästa.
Sex år har gått så fort, och jag har fortfarande svårt att tro att det är sant ibland, att du faktiskt
är borta. Du skulle ju inte iväg. Du skulle vara här, se dina barnbarn och barnbarnsbarn växa
upp. Du skulle se oss gå i dina fotspår, men också se oss göra fel ibland. Då skulle du styra
men aldrig dömma. Du skulle styra oss på rätt väg igen. För det var det du gjorde, med alla
oss barnbarn. Du led oss på vägen mot livet. Och du lärde i alla fall mig att leva. Och sanningen
är den moffa, att det blev väldigt svårt att leva utan dig. Än idag kan jag skrika rakt ut av sorg,
för jag vill verkligen att du ska vara här hos mig. Ingen annanstans än här hos oss alla.
Det är inte det samma utan dig här. Men jag fortsätter framåt, med tanken på att en dag bli
lika klok och godhjärtad som du. Och tro mig, dina barnbarnbarns kommer få höra om dig,
hur härlig och älskvärd du var. Generationerna framöver kommer att få höra om min älskade
morfar, den bästa mannen som någonsin vandrat på vår jord. Och de kommer bli stolta.
Stolta över att få vara släkt med mig. Ha ditt blod i sina ådror. Jag är stolt. Jag är stolt över dig.
Ha det bra älskade moffa, tills vi ses igen. Med stor kärlek och saknad. Ditt barnbarn.
Jag hade tid hos psykologen igår. Ack så stolt marscherade jag in i rummet, satte mig högtidligt i den mjuka stolen och drog på världens största leende. Psykologen spände ögonen i mig och såg lycklig ut. Jag berättade glatt om mitt stordåd i skolan, hur jag hållit den personliga presentationen om min panik- ångest och hur bra det gick. Speciellt glad blev psykologen över att jag nästa dag gick till skolan, lite mindre ångestfylld än vanligt, och faktum är att för första gången på mycket mycket länge mådde jag faktiskt bra i skolan. Jag berättade om att jag hade hållit mig i skolan hela dagen. Från 9 - 15 och allt hade gått bra. Jag berättade om saker, frågade av vår lärare när det var något jag inte förstod och jag var mycket social med alla i klassen den dagen. Dagen efter presentationen. Hon såg det som stora framsteg. Med tanke på hur dåligt jag vanligtvis mår i skolan. Jag känner att det går bra nu. Riktigt bra.
Vidare kom vi fram till att jag måste få en läkartid nu genast. Egentligen skulle jag träffa läkaren först i maj men eftersom medicinen börjar påverka mig på ett sämre sätt behöver jag få prata med läkaren nu. Vi kommer eventuellt att ändra min dosering eller helt och hållet byta medicin eftersom den dos jag nu tar av Citalophram gjort att jag blivit mot det maniska hållet. Jag ska berätta om detta i ett eget inlägg.
Nu har jag inte tid till psykologen på två veckor, vi hade båda så fulla dagar att det inte fanns någon tid i nästa vecka. Jag känner mig lite osäker eftersom samtalsterapin hos psykologen är mycket viktig för mig. Jag behöver gå dit en gång i veckan. Jag blir så omtumlad av allt som jag själv måste hålla reda på. All osäkerhet. Den behöver redas ut regelbundet. Jag blir alldeles yr annars. Får se nu då.
Igår (torsdag), tog jag mig en bit på vägen igen. Jag och mina föräldrar åkte tillsammans iväg till en stor matbutik. Jag mådde illa hela bilvägen dit, och redan då började hjärtat slå allt fortare i bröstet. Jag ville inte in. När vi hade parkerat satt jag som fastfrusen i bilsätet. Jag vill verkligen inte stiga ur bilen och gå in i affären, jag jämrade mig men mamma manade på och fick mig till sist ut ur bilen med löftet om att jag och pappa får springa ut om det blir alldeles för jobbit. Motvilligt gick jag långsamt med stela ben mot affärens ingång. Usch. Men in kom vi - och paniken bara växte och växte. Jag såg mig förtvivlat omkring på allt folk men insåg snabbt att det inte funkar. Jag sänkte blicken mot golvet och försökte glömma var jag var. Ljudet, sorlet av människor, barnskrik, ljudet av snabba fotsteg, det skrämmer mig.
Men jag och pappa gick omkring, i jakt på ett nytt häfte till skolan åt mig. Mamma ökade takten och tog hand om själva shoppingen, eftersom jag mådde så dåligt att jag behövde ta det i min egen takt. Självfallet hittade vi inget häfte, jag kunde inte koncentrera mig på så mycket annat än att överleva. Vi kom hem utan häfte, men det är inte viktigt. Det viktiga är att jag gick in, jag utsatte mig för fara, och jag överlevde. Jag stannade kvar fast hela min kropp skrek att den ville ut. Att luften tar slut, att människorna är för många. Jag mådde dåligt, men jag stred, och jag vann striden till slut. Det går att lyckas. Det går att övervinna sina hinder - man måste bara vara beredd att kämpa för det. Slåss lite mer.
Presentationen gick jättebra! Jag var alldeles lugn och fick sagt allt vad jag ville säga. Min klass lyssnade
och visade stort intresse och empati. Blickarna jag fick under presentationens gång sade mer än tusen ord.
Jag hade med mig broschyrer, boken: ingen panik, och förpackningarna till mina mediciner. Klassen tycktes
vara intresserade av dem. Jag hade även med mitt häfte med positiva tankar. Jag känner verkligen att jag
öppnade mig för mina klasskamrater, jag visade och berättade öppet om min allra största svaghet, det som
skrämmer mig mest. Men de tog det hela väldigt bra. Och feedbacken jag fick efteråt var verkligen otrolig. Applåder och värmande ord fick mig att inse att det jag gjort verkligen var bra. Jag är nöjd över min insats.
Om ni skulle veta hur glad jag är. Jag har nått ett stort mål - och jag klarade det bra! Det var en riktig utmaning,
och jag är så glad över att jag fick den här chansen. Det var verkligen värt det. Jag klarade det, nu kan jag klara
precis vad som helst. Vad som helst i hela världen! Och panikångesten kan dra så långt pepparn växer.
Idag står jag inför en stor utmaning, men jag vet helt ärligt inte om jag är nervös eller bara väldigt ivrig att göra det. Jag ska hålla ett föredrag för hela min klass där jag öppet berättar om min panikångest, hur jag upplever den, symtomen jag har vid mina panikångest-attacker och hur det är att leva med den ständiga oron och ångesten. Jag har vänt ut och in på detta men kommer varje gång fram till att jag verkligen vill att mina studiekamrater ska känna till detta om mig. Jag kommer trots allt att spendera väldigt mycket tid tillsammans med dem och det är även med dem jag kommer hamna i många av de svåra situationer som skrämmer mig. Hoppas bara att allt går bra idag. Hoppas! Ni får hålla tummarna för mig nu. Det behövs.
Efter idag får jag verkligen vara stolt över mig själv! Det är ändå en ganska stor skillnad, att gå från att inte våga gå utanför dörren, bli ångestfylld och få panikattacker om jag är för långt bort hemifrån till att stå där, framför min klass och berätta om det värsta jag har i mitt liv. Det mest fruktansvärda och avskyvärda.
Veckans psykologbesök gick bra. Berättade om vad som har hänt sen vi sågs senast, bl.a. hur jag flippade
ur då jag körde med min familj längs samma väg som olyckan ägde rum på och det plötsligt dök upp
en ambulans körandes i full fart med sirenerna tjutande. Paniken slog till kraftigt och minst sagt oväntat!
Jag tappade kontrollen över bilen och började hyperventilera. Hjärtat slog som om sista stunden var
kommen och jag jag tappade sikten och fick suddig syn. Benen domnade och det blev allt svårare att
köra. Mamma och pappa talade med höga röster och bad mig att lugna ner mig och andas. Det hela
slutade med att vi fick svänga av vägen precis när ambulansen passerade och jag körde sedan mycket
vimmelkantigt hem. Flera timmar efteråt var jag svag och skakig. Tänk hur en så liten sak kan påverka
mig så kraftigt. Händelsen lämnar mig inte ifred. Den ekar i mitt huvud och spelas upp om och om igen.
Jag hade med mig mitt häfte med positiva tankar som jag visade upp. Psykologen var mycket nöjd
och tyckte att jag skulle fortsätta likadant. Dock vet jag ännu heller inte hur jag ska kunna lugna ner
mig i pressade situationer och lära mig att kontrollera mig själv. Jag låter automatiskt paniken och de
negativa tankarna ta över. Och det är något som jag verkligen vill sluta med. Måste lära mig ta det lugnt.
bemött i och med panikångesten. Jag har erfarenhet av detta och vill gärna dela med mig av detta åt er! :)
Det kommer alltid att finnas människor i din omgivning som bryr sig om dig. Fina människor som gör
din vardag lättare att leva. De finns där för dig, lyssnar på dig och med bra tur, också förstår dig. Dessa
människor är viktiga för dig och de vill verkligen inget hellre än att du ska må bra. Tro mig, de finns där.
Men sen finns det ju också människor som inte bryr sig. Som skrattar åt dig och kanske till och med är
glada över att du mår dåligt. Dessa idioter gör sig dummare på grund av sin okunskap. De förstår helt
enkelt inte hur det är att må dåligt. För om de visste, då skulle de inte säga så som de säger och göra
så som de gör, eller hur. Det är svårt att veta vem man kan lita på. Därför är det heller inte helt lätt att
öppna upp sig för människor och visa hur man mår. Man är rädd för hur de kommer reagera och hur
de kommer hantera den känsliga informationen du har att erbjuda. Man vill aldrig bli sårad eller skadad.
Man vill ju bara bli förstådd. Och så klart, jag har full förståelse för att människor kan ha svårt att förstå
hur man kan vara rädd för så mycket. Hur man inte kan klara av att gå i affärer och träffa människor. De
förstår inte detta för de har aldrig upplevt något liknande. För att verkligen förstå hur det är att leva med
psykiska ohälsa, måste man själv ha varit där. På botten. Annars är det nog svårt att föreställa sig.
Jag har genom åren fått höra kommentarer så som:
" Såna som äter antidepressiva mediciner är ju bara dumma i huvudet! "
" Skärp dig! Var inte så feg. "