Har du blivit dåligt bemött?

Jag fick en kommentar av en mycket fin tjej som undrade om jag kan berätta om det här med att bli dåligt
bemött i och med panikångesten. Jag har erfarenhet av detta och vill gärna dela med mig av detta åt er! :)

Det kommer alltid att finnas människor i din omgivning som bryr sig om dig. Fina människor som gör
din vardag lättare att leva. De finns där för dig, lyssnar på dig och med bra tur, också förstår dig. Dessa
människor är viktiga för dig och de vill verkligen inget hellre än att du ska må bra. Tro mig, de finns där.

Men sen finns det ju också människor som inte bryr sig. Som skrattar åt dig och kanske till och med är
glada över att du mår dåligt. Dessa idioter gör sig dummare på grund av sin okunskap. De förstår helt
enkelt inte hur det är att må dåligt. För om de visste, då skulle de inte säga så som de säger och göra
så som de gör, eller hur. Det är svårt att veta vem man kan lita på. Därför är det heller inte helt lätt att
öppna upp sig för människor och visa hur man mår. Man är rädd för hur de kommer reagera och hur
de kommer hantera den känsliga informationen du har att erbjuda. Man vill aldrig bli sårad eller skadad.
Man vill ju bara bli förstådd. Och så klart, jag har full förståelse för att människor kan ha svårt att förstå
hur man kan vara rädd för så mycket. Hur man inte kan klara av att gå i affärer och träffa människor. De
förstår inte detta för de har aldrig upplevt något liknande. För att verkligen förstå hur det är att leva med
psykiska ohälsa, måste man själv ha varit där. På botten. Annars är det nog svårt att föreställa sig.

Jag har genom åren fått höra kommentarer så som:

" Såna som äter antidepressiva mediciner är ju bara dumma i huvudet! "
" Skärp dig! Var inte så feg. "

" Ryck upp dig nu! Du förstör för oss andra "
" Om man går hos psykolog måst man nog va helt skruvad "
" Sådana som behöver hjälp är bara hjälplösa fegisar "
" Dom som är deprimerade borde hamna på psyket "

Jag har blivit sårad många många gånger. Speciellt jobbigt har de varit de gånger som jag öppnat mig
för någon. Berättat om mina problem och hur dåligt jag mår och sedan blivit dåligt bemött. Jag har blivit
avvisad och bort-knuffad. Mår du dåligt är du inte välkommen här. Den attityden har sårat mig hårt.

Efter att blivit avvisad blir man försiktigare. Man lär sig att folk inte bryr sig. Och till slut börjar man
hålla allt för sig själv. Man väljer att vara tyst så att man inte kan bli sårad. Vilket inte hjälper alls. Man
behöver få prata om sina problem, men med rätt personer. Personer som förstår dig och kan sätta sig
in i din situation. Som vill hjälpa dig, finnas där för dig. Dessa personer är inte lätta att hitta. Så när du
gör det. Håll fast i dom. Dessa personer gör dig väl. Var inte rädd för att vända dig till dem. Om de
förstått dig en gång lär dom nog göra det igen. Du kommer vara med om bakslag, när du blir missnöjd
över hur folk reagerar och behandlar dig. Men ge inte upp! De som sårat dig är blåsta och dumma. De
är idioter eftersom de inte vet och inte förstår. Häng inte upp dig på det dom säger. För det dom säger
är bara värdelöst skit. Det som har betydelse är vad dina vänner och nära säger till dig. Du är stark!