Just nu,

Onsdag morgon, klockan är snart 11 och jag sitter här med ångesten dunkande i bröstet.
Den slår vilt omkring och jag gör allt som står i min makt för att lugna ner mig.
Vill inte gråta. Inte idag. Aldrig igen. Inte en endaste tår vill jag fälla mer.
Det räcker nu.

Jag borde vara i skolan nu. Jag borde sitta på lektion tillsammans med mina klasskamrater.
Men någonting stoppade mig. Ångesten tyngde ner mig och höll mig kvar i sängen.
Där låt jag, och ville inget hellre än resa mig upp. Fan för maktlösheten.

Jag har lovat mig själv att fara på nästa lektion. Eftermiddagslektionen. Inga fler tårar.
Inte idag. Jag känner hur frustrationen växer. Varför är det så svårt?
Varför kan jag inte bara få gå till skolan och vara på lektion, precis som alla andra.
Jag blir så arg, och framför allt besviken på mig själv.
Det får räcka nu.

Jag sminkar mig hårt så att det blir jobbigare att gråta. Ingen vill ju vara svart av kajal och mascara
längs kinderna. Det är ett hinder. Föreställer jag mig i mitt långt ifrån stilla sinne. Det gör så att
tårarna inte klarar av att rinna. De stannar inne. Sminket utgör ett skydd.
Fan vad ynklig jag känner mig. Jag känner mig instängd.
Det räcker nu. Det räcker nu.
Det räcker nu.