För anhöriga: hur ska du bete dig?

Jag fick reda på att det är många anhöriga och nära vänner / bekanta till personer som lider av
panikångest som undrar över hur de ska bete sig och prata med sin sjuka närstående. 

Enligt min uppfattning bör man som anhörig inte särbehandla personen med panikångest på något
sätt. Gör det inte alltid lättare för personen för då kan han eller hon helt enkelt sluta kämpa till slut.
Du som anhörig behöver verkligen inte ändra på dig själv eller försöka vara någon till lags. Var bara
dig själv. Slappna av. För din nära vän / partner / släkting dömer dig inte. Aldrig. Han eller hon vill
inget hellre än att allt ska vara "som förut" dvs. så som det var innan han eller hon insjuknade.

Din närstående med panikångest känner igen dig som den du är och mår också bättre av att du
fortsätter som tidigare. Personer med panikångest söker sig automatiskt till trygghet och vill helst inte
vara med om några stora förändringar. Det kan upplever som skrämmande och obehagligt.  Ni vinner
båda på att vara som vanligt. Du behöver alltså inte bete dig på något speciellt sätt för att din närstående
ska må bra, det ända du behöver göra är att lyssna. Hör på vad din närstående har att säga. Det kan
vara avgörande för hans eller hennes chanser till att tillfriskna. Visa att du bryr dig så kan ni bygga upp
ett förtroende. Tvinga inte din närstående till platser/situationer som upplevs som skrämmande och
obehagliga, men om han eller hon på eget initiativ väljer att försöka: stötta och lugna. Då går det bra :)

Hur ska man då prata med en person som lider av panikångest?

Personligen har jag väldigt svårt med att se en person i ögonen då jag talar med honom/henne. Om
det är någon jag känner bra - och litar på går det bättre, men överlag är det hemskt jobbigt. Jag
upplever att jag kommer personen allt för nära och då bubblar paniken upp. Jag mår bäst då jag får
hålla mig på ett bekvämt avstånd från all uppmärksamhet och händelsernas centrum. Att prata med
människor är alltid jobbigt. Varenda konfrontation är en kamp för sig. Jag har svårt att prata samman-
hängande, tappar liksom den röda tråden i samtalet. Och väldigt ofta glömmer jag bort vad det är
vi pratar om. Jag är helt enkelt så nervös, och har all fokus på att hålla panikkänslorna i styr att jag
inte klarar av att koncentrera mig på vad som händer runt omkring mig. Det kan vara väldigt jobbigt.

Om din närstående flackar med blicken behöver det absolut inte betyda att han eller hon inte
litar på dig. Det är bara något som man gör för att lättar kunna stanna kvar i den redan jobbiga
situationen. Har din anhöriga svårt att koncentrera sig och följa med i händelseförloppet, DÖM
INTE! Det är bara så det fungerar. Håll dig istället lugn, se inte överdrivet mycket på personen
utan försök göra situationen så vardaglig och trygg som möjligt. Dra inte till dig överdrivet mycket
uppmärksamhet, utan håll samtalet på en lätt och ytlig nivå. Det är de främsta sakerna vad gället ta

Observera att alla åsikter är mina egna. De kommer från mina personliga erfarenheter och behöver
därför inte stämma överens med just din närstående som lider av panikångest. Läs av honom eller
henne och lär dig tolka de signaler som sänds ut. Du märker nog om någon situation upplevs som
jobbig och svår. Det är inte så svårt som man tror. Ta det bara lugnt, hetsa inte upp dig för det
smittar av på personen med panikångest. Om du är lugn har också din anhörig lättare att hålla sig lugn.