Kommentar: Hej! Skriv gärna mera om hur det gick för dig med utsättnings-
symtomen! :) Har hört så många sjuka historier om hur svårt det kan vara att
sluta att det nästan fick  mig att vägra antidepressiva bara på grund av det...

Det har nu gått över en vecka sedan jag slutade ta Venlafaxin. Innan jag slutade tog jag en tablett
varannan dag och upplevde redan då utsättningssymtom i form av yrsel, domningar i armar, ben
och huvud. När jag sedan slutade ta medicinen helt blev abstinensbesvären successivt allt värre!
Jag var i samband med att jag avslutade medicineringen sjuk och hade hög feber i 2 veckor! Jag
tror dock inte att detta hade något med medicinen att göra. Men det gjorde förstås det hela mycket
värre. Jag var trött och slut i kroppen och inte blev det bättre av att abstinensen blev värre. De allra
värsta dagarna var mellan fredag - söndag då jag varit utan medicinen i ca. 3-4 dagar. Då var mina
abstinensbesvär som värst. Yrsel och domningar fast jag bara satt stilla och inte rörde mig. Jag var
nära att svimma ett antal gånger under heljen, men då tyckte jag att det fick räcka ;) började med att
psykade mig själv ( eftersom jag tack vare min panikångest vet hur stark tankarnas makt är! )

Jag psykade mig själv genom att tänka: Nu blir det inte värre än såhär. Från och med nu kommer
abstinensbesvären att avta för varje dag som går. Sen övertygade jag mig själv om att yseln blev
bättre om jag drack tillräckligt med vatten, sov tillräckligt och åt bra med mat (vilket automatiskt
 gör att man mår bättre ofc) Och med tanken på detta började utsättningssymtomen avta! Magi!
För varje dag som går minskar yrseln och domningarna känns numera bara i benen då jag stressar
och anstränger mig mer än vanligt. Jag planerar att i slutet på denna vecka återuppta träningen efter
2 veckors paus. Då ska abstinensen vara nästintill helt bort. Mjukstartar förstås med yoga, pilates,
och zumba för att sedan klättra tillbaka till den nivå av hårdträning jag vanligtvis håller på med. 
 
För att sammanfatta det hela: I början var abstinensbesvären svåra och blev som värst några dagar 
efter att jag avslutat medicineringen. Besvären började sedan avta och är nu, lite på en vecka senare
nästan helt borta. Visst, där fanns stunder då jag skulle ha dödat för en tablett. Bara för att yrseln 
skulle försvinna. Men jag vägrade ge upp. Jag ger inte upp! Det gör över! Kom ihåg det, det blir bra.

Psykiska besvär upplevde jag endast en kväll då jag blev helt upp och ner, grät nån timme och 
önskade att livet skulle ta slut. Allt kom över mig på en gång och jag trodde verkligen att nu kom
min stora break down. Nu skulle jag bli tvungen att fortsätta med medicinen igen. Men nu skrattar
jag bara åt den kvällen och fortsätter att tänka tankar som: Jag klarar mig utan medicinen, jag blir
inte deprimerad och ångesten hålls borta. Jag får inte mer panikångest och heller inga attacker. 

Jag klarar mig, jag är stark och duktig. Man får känna sig nere och ha en dålig dag, men det
betyder inte att depressionen är tillbaka. Mitt liv i mörker är över nu. Jag mår bra och klarar mig fint!

För några veckor sedan var jag på ett återbesök hos psykologen för en uppföljning av hur det börjat
gå för mig. Jag berättade glatt om hur bra allt känns just nu, hur lätt mitt liv blivit, hur jag känner mig
stark och duktig. Att jag klarar av precis vad som helst och numera gör allt som jag vill. Psykologen
blev glad och var uppriktigt sagt stolt över mig och de framsteg jag gjort under det senaste året.

Vi kom tillsammans överrens om att det nu är dags att avsluta min medicinering mot depression
och panikångest med panikattacker. Hon ansåg att jag nu mår så bra och är såpass stabil att jag
klarar mig utan antidepressiva läkemedel. Jag blev till en början jätteglad över beslutet att få sluta
med medicinen som jag nu dagligen tagit i ca. 1 års tid men jag blev förstås också orolig. Frågorna
svepte runt i huvudet: Vad händer om jag inte klarar mig utan medicinen? Är jag svag då? Är jag
förlorad i panikångestens hårda grepp än en gång? Kommer alla symtom tillbaka? Kommer jag att
få panikattacker igen? Är jag tillbaka på ruta ett sådär bara, efter allt det hårda jobb jag gjort?!

Psykologen lugnade ner mig och sa att jag inte ska tänka på det viset. Att jag ska ta det lugnt, inte
känna efter så mycket. Bara vara. Och OM nu något skulle hända, OM jag börjar känna mig ned-
stämd och deprimerad igen så vet jag att medicinen finns där. Jag har kvar tabletter i skåpet och
jag vet av erfarenhet att just den medicinen funkar för mig, att den hjälper. Då är det bara att börja
ta den igen. Inget värre med det. Att tänka på det viset funkar bra för mig. Jag är trygg med det.

Dock är det inte så bara att sluta med ett läkemedel kroppen vant sig vid att få. Jag har rätt så
obehagliga abstinensbesvär i form av yrsel, domningar och stickningar i armar, ben, fingrar, huvud
och runt munnen. När jag stiger upp eller gör plötsliga, snabba rörelser vinglar hela jag till och blicken
 är svår att fokucera. Jag tar medicinen varannan dag och ska nu (faktiskt idag) sluta med den helt.
De dagar då det gått som längst tid utan medicinen vinglar det till i huvudet och hela kroppen domnar.
Men jag hoppas på att dessa abstinensbesvär kommer avta nu då jag slutar ta medicinen.

Skillnaden mellan Citalophram och Venlafaxin

Jag har nu tagit antidepressiva läkemedel i över 1 år! Tänkte skriva lite om de båda medicinerna jag

använt mig av eftersom det är så många som frågar och funderar kring dessa. De läkemedel jag har
tagit är Citalophram och Venlafaxin. Jag fick den förstnämnda ordinerat efter att jag sökt hjälp för 

min depression, panikångest och svåra panikattacker.  Egentligen fick jag ordinerat Citalophram mot

depressionen och det ångestdämpande läkemedlet Xanor som lugnande vid panikattackerna. Detta 

fungerade inte alls eftersom jag blev dåsig, trött och illamående av Xanor. En uppmaning från mig:
Ta aldrig Xanor. Man blir lätt beroende och biverkningarna är hemska. Ja, läkemedlet är lugnande
och visst blir man lugn, men det är bara inte värt det. Man vandrar som en zombie i dimma. Nej fy.

Citalophram tog jag i ca. 6 månader innan jag tillsammans med ansvarig läkare kom fram till att den
medicinen inte hjälpte mig. Jag mådde inte bättre och ångesten blev bara värre och värre hela tiden.
Jag var ständigt orolig, nedstämd, spänd och liksom "upp i varv". Livet kändes tungt och jag klarade
inte av att handla och träffa folk.  Citalophram bromsade panikattackerna något, men de gjorde sig 

fortsättningsvis påminda flera gånger i veckan, om och om igen. Vi bytte då till medicinen Venlafaxin.

Venlafaxin fungerar bra för mig. Det var lätt att börja med det, jag upplevde nästan inga biverkningar
alls och inget illamående som med Citalophram. Jag fick med hjälp av Venlafaxin kontroll över både
depressionen och panikångesten. Successivt lärde jag mig hantera min ångest och panikattackerna är
idag helt borta. Jag klarar av att vara i stora folksamlingar och i stora affärer. Jag ställer mig gärna upp
framför en stor publik och sjunger eller pratar. Ibland får jag ångest och känner av trycket i bröstet
men det är väldigt väldigt väldigt sällan. Jag mår idag bra och tar Venlafaxin varje dag med frukost.

Skillnaden mellan Citalophram och Venlafaxin var för mig stor. All oro försvann och jag blev allt
lugnare och tryggare. Detta var inte endast med hjälp av medicinen. Man måste jobba mycket själv
och lära sig hantera sin ångest. I kombination med eget jobb, medicinen, samtalsterapi och mycket
stöd av nära och kära tog jag mig upp ur mörkret och mår idag bättre än jag trodde var möjligt. 

Kom ihåg kära läsare att biverkningar och hur ett läkemedel fungerar eller ej alltid är individuellt.

Det som passar mig behöver nödvändigtvis inte passa er. Prata med er läkare och var inte rädd att
byta medicin. Om ni upplever att ni inte mår bättre med en medicin kan ni alltid prova en annan.
Vad har ni att förlora? Sök inte efter biverkningar. De går oftast över och om inte så kan man alltid
byta tillbaka. Har ni frågor kan ni lämna en kommentar eller maila mig på: panikangestattack@hotmail.com

Stora ord och stora tankar

"Du sa en gång till mig att du så gärna skulle vilja tro, men att du inte kan. Att Gud aldrig har funnits där för dig och att du inte kan tro på att han skulle kunna låta så här mycket
hemskt hända dig och dina nära. Du sa att du inte har någon tro och inget hopp på Gud.
Att han inte gjort annat svikit dig och vänt dig ryggen. Men förstår du inte? Det var inte
meningen att du skulle överleva den där bilolyckan, men det gjorde du. Och se på dig, se 
hur bra du mår idag! Gud var med dig. Han räddade dig och din familj. Gud finns där för
dig, han både ser och hör dig nog, du har bara inte förstått det ännu. Du vill inte tro det."

Min vän sa det här till mig, och efter att fått höra det kände jag mig väldigt liten på nått sätt.
Jag önskar att jag kunde tro, men allt i mig jobbar emot det. Men de här orden fick mig ändå
att börja tänka. Stora tankar. Det nästa min vän sade fick tårar att bildas i mina ögon.

"Du har en uppgift i livet, den där bloggen om Panikångest som du skriver, har du alls nån
aning om hur många du hjälper med den? Hur många som hittar stöd och styrka ur dina
texter? Att du överlevde, kämpade och kom så här långt var din mening med livet. Och att
du får chansen att skriva om det och hjälpa andra som mår dåligt är ju alldeles fantastiskt.
Det är din uppgift,  jag letar fortfarande efter min och hoppas jag kommer hitta den."

Det som inte dödar dig, gör dig starkare - bokstavligen den här gången. De här stora orden
och stora tankarna lämnade mig långt ifrån oberörd. Var det meningen att jag skulle vara
med om olyckan och må dåligt för att sedan bli stark igen? Är det meningen att jag ska få
dela med mig av mina erfarenheter åt er, och kanske, förhoppningsvis kunna hjälpa er att
må bättre? Hade Gud mig att gå igenom allt det svåra för att jag skulle bli starkare?

Kommentar: Hoppas du hade en fin jul och nyår. Hur står det till med dig? /Karin

Svar: Tack för kommentaren! Hoppas det nya året börjat bra för dig :)

Just nu mår jag ganska bra. Lite sämre än tidigare i höst och vinter men det
går i alla fall. Det måste det ju, eller hur? Jag har inga panikattacker och känner
knappt av några symtom på panikångest alls längre. Lite lätt obehag kan uppstå
ibland när jag är långt hemifrån eller när jag ska in i en stor affär, men annars
går det riktigt bra numera.  Jag är inte längre lika rädd och osäker på mig själv.

Dock har ångesten lite svårare att ge med sig. Jag känner av den dagligen och kan falla
ner i riktiga ångestluckor ibland. Men jag gör mitt bästa för att hålla mig ovanför ytan.
Jag ger fan i ångesten som skrapar på insidan och ler stort istället. Jag talar om saker
som bekymrar mig och försöker få mig själv att inse att jag nog ska klara det. Att det
går bra och att det inte är någon fara. Jag vet att känslorna av ångest fösvinner bara jag
inte visar mig svag. Att hela tiden hålla på med något hjälper. Träning är också bra!

Det är svårt att hela tiden vara stark, och emellanåt hinner verkligheten ikapp mig. Då kan
jag drabbas av ångestattacker och bara gråter och skriker. Men det går över, som det mesta.
Med hjälp och stöd från mina nära och kära klarar jag vardagen alldeles utmärkt. Jag vägrar
ge upp och "skrattar farorna rakt i ansiktet" istället för att låta dem ta över. Det går bra.

Kära läsare, känner ni till andra bloggar som ni blivit inspirerade eller hjälpta av?
Bloggar om ångest, panikångest, social fobi, depression eller annat liknande?

Här är en tjej som kontaktade mig och vill dela med sig av sina tankar åt er:
http://fridapeterssons.webblogg.se/

Hur är det med dig egentligen?

Hur är det med mig nu för tiden? Kära läsare, jag mår faktiskt ganska bra nu, med tanke på
omständigheterna. Jag försöker hålla humöret uppe, fastän dagarna blir allt mörkare och kyligare.
Jag går i skola och jobbar ibland. Jag umgås med vänner och gör sånt som jag mår bra av. Ibland
kan det kännas jobbigt och vissa situationer kan fortfarande vara svåra och skrämmande. Men
överlag mår jag mycket bättre nu! Jag klarar av mycket mer än jag tidigare gjort och det känns bra!

Jag känner rätt mycket igen mig i den här vackra låten för tillfället. Jag är en blank sida som
väntar på att livet ska börja. Ungefär så. Dagarna går, men det känns ändå som att något fattas.

Tack Alexia för din kommentar och ditt inlägg! läs inlägget här!

Ett stort tack till alla er som kommenterar och följer min blogg, era
ord värmer fruktansvärt mycket! Ni är verkligen fantastiska allihopa! :)

Den här videon har varit upp här på bloggen tidigare, men jag tycker verkligen den förtjänar
att bli publicerad igen. Det är svårt att beskriva känslorna som uppstår när jag ser på filmen.
Jag känner mig både stark och svag, glad och ledsen. Glad över att inte vara ensam om detta,
men samtidigt ledsen över att vi är så många som lider av panikångest och social fobi.

Se filmen kära läsare! Kom ihåg att du aldrig är ensam om att känna som du gör.
Du behöver aldrig tro att du är ensam. Det finns många andra som du och jag!

"  Hej, Jag är ny på din blogg och fullkomligt älskar att läsa den. Något som jag har känt sen jag fick

min första attack för två år sedan är att man känner sig så otroligt ensam och isolerar sig gärna så det

är väldigt roligt att se att någon faktiskt har gjort en blogg om det.

Jag gick på citalopram tidigare och trivdes bra med den medicinen dock sa min läkare att nya studier har

visat att vissa hjärtproblem har framkommit (inte enbart av tabletterna givetvis) och fick då byta till sertralin.

Och biverkningarna på dessa var hemska. Kändes som att man "gick 14 steg bakåt" ungefär, hela processen

började om och jag känner igen mig i många utav de biverkningar du beskriver. "

- Tack så väldigt mycket för din kommentar Sara! Det glädjer mig verkligen att du gillar min blogg
om panikångest :) Det känns super-skönt att känna igen sig, fastän det inte handlar om roliga saker.
Det är ändå en stor lättnad att man inte är ensam, att man inte är "underlig" eller "konstigt".
Det vi upplever är fullkomligt normalt och absolut ingenting att skämmas över.

Skrämmande att hjärtproblem framkommit i samband med användning av Citalopram. Det är ju trots
allt en medicin som väldigt ofta skrivs ut till personer med ångest / panikattacker / depression. Vilken
tur att du fick  byta medicin i alla fall. Biverkningarna är jobbiga, men man ska försöka komma ihåg
att det går över. Kroppen ska reagera på olika läkemedel, annars skulle det vara konstigt. Hur jobbigt
det än är så blir det bättre. Drick vatten om du upplever illamående som en biverkning! Det hjälpte
mig mycket när jag mådde som sämst! Om biverkningarna bara blir värre ska du kontakta läkare.

Hur du som anhörig kan underlätta panikattacker

Att vara anhörig till en person som lider av panikångest kan vara frustrerande, jobbigt och många
gånger kanske allt känns helt hopplöst. Om du som anhörig rent konkret vill hjälpa din vän med
panikattacker finns det några saker du kan tänka på. Sånt du kan göra och sånt du vill undvika.

Observera att följande saker som jag listat nedan är personliga och jag utgår endast från mig själv.
Självfallet varierar detta från fall till fall, så lär dig som anhörig att läsa av din närstående. Hur vill
just han eller hon ha det. När mår han/hon bra och vad kan leda till att situationen blir värre?

När en panikattack bryter ut i din närvaro:

+ Ta din närstående i handen/håll om honom/henne. Att känna att man inte är ensam underlättar.
+ Tala med honom/henne. Led tankarna åt andra håll. Tala om vadsomhelst! Vädret, naturen, djur?

+ Håll dig lugn! - Lugnet smittar av sig och får personen att må bättre efter attacken.

+ Låt din närstående ta det i sin egen takt, att skynda och stressa gör attacken värre!

+ Visa att du bryr dig och inte skäms, om tårarna rinner - torka dem.

- Se inte personen i ögonen, du kommer bara att förvirra honom/henne ännu mer.

- Lämna honom/henne inte ensam. Trygghet, närhet och lugn kan rädda många situationer.

- Tvinga inte personen till något som känns svårt just då. Han/hon går in i ex. butiken då de kan.

- Fråga inte om viktiga saker, under en panikattack tänker man inte klart!

- Få inte personen att känna sig utsatt och hjälplös! - Låt honom/henne dra sig undan.