utskrivet. Jag har aldrig tidigare ätit antidepressiva och känner mig orolig inför det här.
Upplevde du några starka biverkningar av medicinerna den första tiden? Ska man tro på
alla skrämselhistorier som finns här och var om hur jobbigt det kan vara?
Tycker du att medicinerna har hjälpt dig?
Svar: Först och främst så är det helt okej att vara nervös och orolig inför den nya medicineringen.
Kan ju avslöja att jag faktiskt grät lite kvällen innan jag skulle börja ta Venlafaxin för jag var så orolig
och osäker. Men det var nog helt i onödan! Jag upplevde personligen inga starka biverkningar då jag
började med Venlafaxin. Det ända som hände var att jag blev lite trött och hängig några dagar. Sen
började det reda upp sig. Du behöver nog inte vara orolig. Det brukar bli bättre inom några veckor!
Dock bör ju nämnas att jag redan åt en antidepressiv medicin (Citalopram) när jag bytte till
Venlafaxin. Din situation är ju något annorlunda och hur man reagerar på mediciner är mycket
individuellt. Men tveka inte att ta kontakt med din läkare om du har något att fråga eller undrar
över. Din läkare finns där för att stöda och hjälpa just dig! Kom ihåg det. Oroa dig inte :)
Jag tycker verkligen att Venlafaxin har hjälp mig. Det var inte förrän jag började med Venlafaxin
som jag faktiskt började må bättre. Jag önskar att jag omedelbart hade blivit introducerad till denna
medicin. Jag mår idag väldigt bra och är nästan helt fri från panikattacker och ångest. Hoppas du
får hjälp av medicinen och att detta inlägg var till någon hjälp. Sköt om dig :) Skriv gärna igen!
Tack! Det här lugnar ner mig lite att läsa. Min psykolog sa samma sak, de allra flesta upplever inga starka biverkningar. Men det är klart att man blir lite rädd av att läsa om alla de som faktiskt har det många gånger värre under de första veckorna av medicineringen... Därför ville jag fråga någon annan som också har gått genom samma sak. Det kryllar inte precis av personer med personlig erfarenhet att prata med i verkliga livet. :P Men jag får hoppas på det bästa och det är verkligen skönt att höra att Venlafaxin har hjälpt dig. :) Sköt om dig du också!
SvaraRaderaHej. Jag har ätit venlafaxin i 9 månader och den har hjälpt mig mycket! I början fick jag ökad ångest och det var otroligt jobbigt efterswom det var just ångesten som var mitt problem. Men jag hade ångestdämpande att ta till när det blev för jobbigt. Jag svettades som en gris och det kändes som att jag hade feber. MEN, det är värt det. Det är inte alls säkert att du känner av några biverkningar men OM du gör det är det uthärdligt tills det vänder. Lycka till!
SvaraRaderaHej igen! Jag vill gärna uppdatera både dig och andra osäkra som hittar den här bloggen om hur medicineringen har gått. Precis som du sa så reagerar alla väldigt olika på antidepressiva mediciner (precis som på all annan typ av medicinering) och jag tycker att det finns alldeles för lite information om detta både på internet och till viss del också bland sakkunniga. Jag reagerade väldigt intensivt på Venlafaxin. Morgonen efter att jag tagit första tabletten kunde jag inte stiga upp ur sängen utan att spy och jag var väldigt yr. Jag fick också kramper som var väldigt obehagliga. Den dos det var tänkt att jag skulle gå på var alltså för hög för mig och jag tvingades direkt sluta med medicineringen. För mig var de här bieffekterna alldeles för outhärdliga att handskas med och jag var väldigt osäker på huruvida jag ens skulle våga sluta ta medicinen direkt utan att konsultera läkare. Så jag vill påstå att det också är viktigt att lyssna på sin kropp och se vad man själv klarar av - och att gå och prata med en läkare om något känns osäkert! Det är inte det lättaste steget att ta, men ytterst viktigt när det handlar om ens egen hälsa. Jag har nu fått rekommendationen att långsamt vänja min kropp vid Citalophram istället för Venlafaxin, genom att börja med en väldigt låg dos och sedan trappa upp på ett sätt som känns bra för mig. Eftersom jag alltid varit relativt negativt inställd till medicinering mot depression och ångest vet jag inte om jag kommer att börja på med den här medicinen. Jag har funderat mycket på KBT-terapi i kombination med min vanliga samtalsterapi, eftersom det känns som om jag vill försöka med allt innan jag fortsätter med medicineringen. För tillfället är allt väldigt osäkert, men precis som du sa så är det skönt att ha ett gäng professionella bakom sig som vet vad de gör och inte tvekar att hjälpa om det behövs. :)
SvaraRaderaHej! Jag tänkte bara passa på att skriva lite om min egen erfarenhet. Jag har lidit av panikångestsyndrom i säkert 6 års tid och Generaliserat Ångestsyndrom där de första symptomen kom när jag endast var tio. Jag har kämpat i alla dessa år mot mig själv kan det ibland kännas som. Ångesten har hindrat mig, men inte kontrollerat mitt liv. Dock blev det efter ett halvår med en halv utbrändhet (har varit utbränd förut, vid 16 års ålder, nu är jag 22 och samma sak hände NÄSTAN igen!) alldeles för mycket och jag fick ha panikattacker varje DAG ett tag. Riktigt jobbigt, både kropp och psyke höll på att gå under kändes det som.
SvaraRaderaJag fick då utskrivet sertralin av min läkare, som hade 25 års erfarenhet av just ångestpatienter. Utan sertralin hade jag inte varit här idag. Lyssna inte på alla som gapar på om hur dålig medicinen är. En halv miljon svenskar tar dessa mediciner, och det är säkert en halv miljon till som skulle behöva det. Självmordsstatistiken har gått ner TACK VARE dessa läkemedel. Vi bor på fel plats i världen för att vi egentligen ska kunna må bra, serotoninhalten blir alldeles för låg när det är mörkt så länge på vintern. Det är inte konstigare att ta SSRI för ångest än vad det är att ta medicin för giftstruma (man tar hormoner för detta), högt blodtryck (behöver inte vara fel livsstil, det kan vara genetiskt) osv osv!
Jag tänkte att jag hellre skulle dö än att ta medicin, men när tankarna faktiskt gick så långt att jag var nära på att ge upp tog jag beslutet som massor av läkare och kuratorer redan sagt. Jag började med medicinen och jag har inte ångrat en dag. Jag vet flera personer som har käkat medicin hela livet mot just ångesten. Vissa människor har en större tendens att ångesten ska bli sjuklig än andra, vi får helt enkelt ta och acceptera detta faktum.
DU måste ta beslutet om DIN livskvalité fungerar som den ska. Mår du så dåligt över ångesten att du har sökt hjälp, då kommer medicin att ge dig ett fantastiskt liv. Medicin tar inte bort all ångest, man kan vara rädd och orolig ändå, men jag har inte fått i närheten av en panikattack sedan jag började. Medicinen kickade in redan efter 4 dagar för mig, vissa säger att det ska ta typ 14 dagar innan man märker någon skillnad. Jag har INGA biverkningar överhuvudtaget, inte ens om jag verkligen försöker känna efter. Inte ens torr i munnen, som min apotekare sa att jag troligtvis skulle bli. Inte heller sexlusten försvann som många gapar på att den ska dö ut. Inte alls. Den kan lika gärna dö ut om du oroar dig för att den ska försvinna. :)
Om du nu inte orkade läsa allt detta kan jag säga att sertralin är känt för att ha väldigt LITE biverkningar, om ens några. Alvedon är farligare :P Om du vill kontakta mig så kan du maila mig på vikamparimotvind@gmail.com. :) Lyssna inte på allt dumt som står om medicinen på nätet, de få människor som haft problem hörs mest, medan de flera hundratusen som det har gått galant för är ju tysta!
Förresten, jag glömde säga att jag har gått hos kurator i sex års tid och nu också går hos kurator. Ångest går inte att bara prata bort, man måste lära sig leva med det och när det blir alldeles för jobbigt ta medicin mot det. Se det som att du tar medicin för att kunna fungera vanligt. En diabetiker tar ju insulin, så varför skulle inte du kunna ta serotonin? :) Frid!
SvaraRaderaOj, nu blir det spam, men jag tänkte säga att jag går hos PSYKOLOG nu, samtidigt som jag går hos kurator.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaLäste att du fått antidepp utskrivet och undrar om du börjat med dom och hur du isf mår av dom?
Jag fick sertralin utskrivet och har heller aldrig gått på antidepp innan då jag tom är emot värktabletter, oron och rädslan sitter i och jag vet inte om jag vågar ta dom då jag tydligen skrämmer upp mig själv med allt man hört och allt man läst om just antidepp.
Tack på förhand/ Alexia
Jag går också på Venlafaxin efter att ha fått byta bort Citalopram, som bara gjorde mig sämre. Venlafaxin har varit min räddning, då jag tillsammans med kurator och boendestöd börjar få struktur i tillvaron. Ångesten gör sig mest påmind då jag är ensam för länge, vilket är ett helvete att genomlida. Ändå lyckas jag inte ta mig ut utanför mina 4 väggar utan att ha ett bestämt mål i sikte, t ex läkarbesök. Men, tack vare Venlafaxin kommer jag faktiskt till tidsbestämda besök. Vänner är sällsynta varelser, mest för att jag inte släpper in folk i min lägenhet. Men några finns det, och dom gör tillvaron uthärdlig med glada skratt och tokigheter :).
SvaraRaderaHej! Imorgon ska jag byta medicin, från Citalopram som jag knaprat i drygt tio år, till Venlafaxin enligt rekommendation från vårdcentralens läkare. Hon reagerade på att jag har legat på 40 mg Citalopram i flera år. Hon vill att jag byter till Venlafaxin. Denna medicin är helt okänd för mig men jag hoppas den ska hjälpa mig mot min dagliga ångest. Biverkningarna får komma som de vill. Det är inget kul att ha ångest. Jag har en liten undran: kan det vara så att ångest ökar vid klimakteriet? Jag är 47 år och märker förändringar rent kroppsligt så förmodligen hänger väl psyket med i den obalansen. Kanske. Med förhoppning om en fridsammare vardag.
SvaraRaderaHur har det gått för alla? är inne på min 3dag m 150mg venlafaxin. provat 7andra ssri och en snri. lider framför allt av panikångest men behandlas nu för depression. några biverkningar? när ska man känna sig bättre? allt känns tungt just nu..
SvaraRaderaRåkade klicka in mig på det här inlägget nu några månader senare och ser att det är många som funderat kring det här med antidepressiva. Det är alltså jag som skrev den ursprungliga frågan som besvaras i inlägget. Eftersom det gått ganska länge sedan jag ställde frågan vill jag nu berätta lite om min situation, ifall det kan hjälpa någon.
SvaraRaderaEfter att jag skrev frågan har jag fått en definitiv diagnos som lyder "svår depression och GAD". Jag fegade ur totalt med Venlafaxin när den medicineringen skulle inledas, med tanken på att "det här klarar jag själv". Det handlade mycket om att jag helt enkelt tvivlade för mycket på medicin mot ångest och depression. Jag vågade inte prova och jag vågade inte erkänna för mig själv hur stort mitt behov av hjälp faktiskt var. Jag hade min bekanta terapeut som jag regelbundet gick till, vilket var skönt, men när jag ser tillbaka på det inser jag att mitt mående stampade på stället och blev helt enkelt inte bättre endast med hjälp av samtalsterapi. Det som fick mig att ändå prova på att testa på en annan medicin, Escitalopram, var att situationen gick så långt att andra utvägar inte fanns. Ångesten slog ut mig helt under några dagars tid och jag insåg att jag behöver medicineringen. I det skedet vände jag mig till Studenthälsovården och bad om akuthjälp för ångesten.
Jag åt Escitalopram i ungefär 4 månader, kände inga biverkningar och ångesten lättade något. Jag gick samtidigt sporadiskt hos en KBT-inriktad terapeut, men pga tids- och tillitsbrist rann den samtalskontakten ut i sanden. Allt eftersom detta skedde blev mitt mående i februari-mars gradvis sämre, och jag kom med min psykiater för några veckor sedan överens om att byta medicin till Venlafaxin. Eftersom jag redan vant min kropp vid serotonin gick medicinbytet relativt smärtfritt.
Jag är dock just nu i det stadiet av medicineringen då jag märker att de destruktiva tankarna växer sig starka, vilket de ju ofta gör en period innan medicinen tagit full effekt. Det gick faktiskt så långt att jag frivilligt la in mig på slutenvårdsavdelning vid en psykiatrisk enhet under ett dygn, för att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Det här berodde knappast endast på Venlafaxinbiverkningar, men jag tror att de spelade in lite. Jag försöker att inte skämmas för det här, jag var redan i början av medicineringen medveten om att jag kanske kunde komma att behöva extra hjälp under insättningsperioden av den nya medicinen. Jag hoppas att medvetenheten om att medicinen fungerar så här hjälper mig att i fortsättningen uthärda ångesten. Det borde bli bättre.
För att sammanfatta tycker jag absolut att antidepressiv medicin är ett viktigt stöd. För vissa fungerar de jättebra, för andra sämre, och man kan räkna med att få byta medicin några gånger innan den rätta sorten hittas för just dig. Men hjälpen som medicinen ger kan vara just det steg som behövs för att ta tag i tillfrisknandet. Fråga gärna mera och berätta om era erfarenheter kring antidepressiv medicin!
Tack igen för en fin blogg, det är ett otroligt stöd att veta att man inte är ensam i de här sjukdomarna. :)
Ätit velnafaxin i 6 veckor nu, en vecka tillbaka har jag stått på 225mg mot depression och i grunden panikångest.Har ju som sagt provat 7 andra ssri och snri så kan en del om dessa medeciner. Det jag har märkt under alla dessa år med medecin byten är att jag mår riktigt bra första veckan när jag höjt medecinen men sen senare planar denna glada och trygga känslan ut och blir deppig m mkt ångest.
SvaraRaderaUnder 10års tid har jag fungerat i arbetslivet och studier men på bristningsgränsen, jag har mkt ångest. jag njuter inte av mitt liv. Hoppas jag hittar nån medecin som gör mig stabilare.
Hej Vill bara tipsa om min blogg!
SvaraRaderahttp://antidepressivmedicin.wordpress.com
Där kan ni läsa vad som händer efter ett par år med medicinen ifall man har otur..vi är flera som kämpar med att bli av med medicinen, för den hjälper inte och slutar vi så blir det outhärliga abstinessymtom som tar lång tid att gå över..läs på min blogg och ta ditt egna beslut om du skall forsätta medmedicinen eller ej! första åren funkar ssri bra och sedan vänjer sig receptorerena i hjärnan på substansen och förlora sin effekt eftersom kroppen vänjer sig vid medicinen och tar medicinen förgivet, det är då kampen börja för många!
Hej! Ett tips!
RaderaTa bort läken ovan, sidan är borttagen!
Hej :) Jag har ätit Venlafaxin/Efexor 6-7 år och medicinen har hjälpt mycket!! Om jag nu måste nämna några negativa effekter; sexlusten går ner, svårt att sluta med medicinen (har provat 2-3 gånger). Har någon erfarenhet av venlafaxin och graviditet? Är lite nyfiken om man måste klara sig utan venlafaxin då :(?
SvaraRaderaHej! :) Har läst att det är förknippat med risker för ditt foster om du tar venlafaxin samtidigt som du är gravid. Fast att det i vissa fall kan vara aktuellt att fortsätta medicineringen i alla fall (fördelarna överväger så att säga nackdelarna). Kolla så klart allt med din läkare och hör vad han eller hon har att säga om saken. Lycka till med graviditeten!
SvaraRaderaGlömde att ge dig sidan.... http://www.venlafaxin.se/anvandning-av-venlafaxin.html - kolla längst ner under rubriken "Vad du bör veta om du är gravid eller ammar". hej hej.
Raderajag också bytte från Citalopram till Venlafaxin. Ångesten har minskat drastiskt, sexlusten kom tillbaka med full styrka! Blev inte fri från min depression, men den vaderade bubbla runt huvudet försvan och jag kan känna igen :). Det tag mig 3 månader innan Citalopram försvan ur kroppen, jobbigt var det, ofta väntade ut tiden liggande i fosterställning, kändes bättre när min man var med och la armen om mig , det gav tryggheten. Min matlust minskade! och så vikten efter det. jag är nöjd.
SvaraRadera