Nu har undersökningen Tar du något antidepressivt läkemedel? (SSRI) avslutats Sammanlagt var ni 71 stycken som ställde upp och svarade på undersökningen. Tack till alla er! :) Nedan ser ni resultatet av undersökningen. En ny undersökningsfråga kommer snart upp! Förslag? 1. Ja, jag använder SSRI preparat   42 stycken - vilket utgör (59%)   2. Nej   14 stycken - vilket utgör (19%)   3. Har använt tidigare   11 stycken - vilket utgör (15%)   4. Jag har en vän/anhörig som använder antidepressiv medicin      4 stycken - vilket utgör  (5%)

Stora ord och stora tankar

"Du sa en gång till mig att du så gärna skulle vilja tro, men att du inte kan. Att Gud aldrig har funnits där för dig och att du inte kan tro på att han skulle kunna låta så här mycket
hemskt hända dig och dina nära. Du sa att du inte har någon tro och inget hopp på Gud.
Att han inte gjort annat svikit dig och vänt dig ryggen. Men förstår du inte? Det var inte
meningen att du skulle överleva den där bilolyckan, men det gjorde du. Och se på dig, se 
hur bra du mår idag! Gud var med dig. Han räddade dig och din familj. Gud finns där för
dig, han både ser och hör dig nog, du har bara inte förstått det ännu. Du vill inte tro det."

Min vän sa det här till mig, och efter att fått höra det kände jag mig väldigt liten på nått sätt.
Jag önskar att jag kunde tro, men allt i mig jobbar emot det. Men de här orden fick mig ändå
att börja tänka. Stora tankar. Det nästa min vän sade fick tårar att bildas i mina ögon.

"Du har en uppgift i livet, den där bloggen om Panikångest som du skriver, har du alls nån
aning om hur många du hjälper med den? Hur många som hittar stöd och styrka ur dina
texter? Att du överlevde, kämpade och kom så här långt var din mening med livet. Och att
du får chansen att skriva om det och hjälpa andra som mår dåligt är ju alldeles fantastiskt.
Det är din uppgift,  jag letar fortfarande efter min och hoppas jag kommer hitta den."

Det som inte dödar dig, gör dig starkare - bokstavligen den här gången. De här stora orden
och stora tankarna lämnade mig långt ifrån oberörd. Var det meningen att jag skulle vara
med om olyckan och må dåligt för att sedan bli stark igen? Är det meningen att jag ska få
dela med mig av mina erfarenheter åt er, och kanske, förhoppningsvis kunna hjälpa er att
må bättre? Hade Gud mig att gå igenom allt det svåra för att jag skulle bli starkare?

En sevärd musikvideo som väcker tankar. Ignorera inte tecken på att någon mår dåligt!

Anhöriga: När någon i din närhet talar om självmord!

Att tala om självmord är alltid ett rop på hjälp! Om någon i din närhet talar om självmord så ska
du alltid reagera och ta detta på allvar! Att tala om självmord är inget man bara gör, man har verkligen
tänkt på det. Tänkt igenom det. Hur skulle det vara? Skulle någon sakna mig? Hur skulle det kännas?

En person som mår dåligt vill sällan prata om allt det svåra, det är mycket svårt att öppna sig och man
kanske till och med skäms över att man mår som man gör. Hur ska du som anhörig då se att det håller
på att gå utför hos den nedstämda / deprimerade personen? Varningssignaler kan exempelvis vara:
sömnlöshet, minskad/ingen aptit, ökad alkohol/ -droganvändning, starka känslor av meningslöshet,
ångest, drar sig undan, pratar om självmord, ger bort saker, besöker viktiga personer och en av de
sista varningssignalerna är att personen i fråga plötsligt verkar mycket lugnare och lyckligare.

När någon i din närhet talar om självmord: Ställ dessa tre frågor

- När har du tänkt göra det?
- Var har du tänkt göra det?
- Hur har du tänkt göra det?

Om personen i fråga svara på alla dessa frågor, kontakta någon yrkeskunnig omedelbart!Fundera
inte en sekund på saken. Nu menar personen verkligen allvar. Om man klarar av att svara sakligt
på dessa tre frågor så har man funderat igenom självmordet i detalj. Nu behöver personen räddas.

Du som anhörig kan kontakta
Nationella hjälplinjen på telefon 020-220060 (SWE),
psykiatrian neuvontapuhelimeen, puh. (09) 310 65721 (FIN)

Håll kontakt! Prata med din närstående. Visa att du finns för honom / henne. LYSSNA!

länkar: Må dåligt - självmordstankar, Vad kan man göra som anhörig?, Frågor att ställa, nollsuicid.blogg.se, självmordsupplysningen.se, personer du kan kontakta: omedelbar hjälp!, hur man kan hjälpa?

Hur du som anhörig kan underlätta panikattacker

Att vara anhörig till en person som lider av panikångest kan vara frustrerande, jobbigt och många
gånger kanske allt känns helt hopplöst. Om du som anhörig rent konkret vill hjälpa din vän med
panikattacker finns det några saker du kan tänka på. Sånt du kan göra och sånt du vill undvika.

Observera att följande saker som jag listat nedan är personliga och jag utgår endast från mig själv.
Självfallet varierar detta från fall till fall, så lär dig som anhörig att läsa av din närstående. Hur vill
just han eller hon ha det. När mår han/hon bra och vad kan leda till att situationen blir värre?

När en panikattack bryter ut i din närvaro:

+ Ta din närstående i handen/håll om honom/henne. Att känna att man inte är ensam underlättar.
+ Tala med honom/henne. Led tankarna åt andra håll. Tala om vadsomhelst! Vädret, naturen, djur?

+ Håll dig lugn! - Lugnet smittar av sig och får personen att må bättre efter attacken.

+ Låt din närstående ta det i sin egen takt, att skynda och stressa gör attacken värre!

+ Visa att du bryr dig och inte skäms, om tårarna rinner - torka dem.

- Se inte personen i ögonen, du kommer bara att förvirra honom/henne ännu mer.

- Lämna honom/henne inte ensam. Trygghet, närhet och lugn kan rädda många situationer.

- Tvinga inte personen till något som känns svårt just då. Han/hon går in i ex. butiken då de kan.

- Fråga inte om viktiga saker, under en panikattack tänker man inte klart!

- Få inte personen att känna sig utsatt och hjälplös! - Låt honom/henne dra sig undan.

 

För anhöriga: hur ska du bete dig?

Jag fick reda på att det är många anhöriga och nära vänner / bekanta till personer som lider av
panikångest som undrar över hur de ska bete sig och prata med sin sjuka närstående. 

Enligt min uppfattning bör man som anhörig inte särbehandla personen med panikångest på något
sätt. Gör det inte alltid lättare för personen för då kan han eller hon helt enkelt sluta kämpa till slut.
Du som anhörig behöver verkligen inte ändra på dig själv eller försöka vara någon till lags. Var bara
dig själv. Slappna av. För din nära vän / partner / släkting dömer dig inte. Aldrig. Han eller hon vill
inget hellre än att allt ska vara "som förut" dvs. så som det var innan han eller hon insjuknade.

Din närstående med panikångest känner igen dig som den du är och mår också bättre av att du
fortsätter som tidigare. Personer med panikångest söker sig automatiskt till trygghet och vill helst inte
vara med om några stora förändringar. Det kan upplever som skrämmande och obehagligt.  Ni vinner
båda på att vara som vanligt. Du behöver alltså inte bete dig på något speciellt sätt för att din närstående
ska må bra, det ända du behöver göra är att lyssna. Hör på vad din närstående har att säga. Det kan
vara avgörande för hans eller hennes chanser till att tillfriskna. Visa att du bryr dig så kan ni bygga upp
ett förtroende. Tvinga inte din närstående till platser/situationer som upplevs som skrämmande och
obehagliga, men om han eller hon på eget initiativ väljer att försöka: stötta och lugna. Då går det bra :)

Hur ska man då prata med en person som lider av panikångest?

Personligen har jag väldigt svårt med att se en person i ögonen då jag talar med honom/henne. Om
det är någon jag känner bra - och litar på går det bättre, men överlag är det hemskt jobbigt. Jag
upplever att jag kommer personen allt för nära och då bubblar paniken upp. Jag mår bäst då jag får
hålla mig på ett bekvämt avstånd från all uppmärksamhet och händelsernas centrum. Att prata med
människor är alltid jobbigt. Varenda konfrontation är en kamp för sig. Jag har svårt att prata samman-
hängande, tappar liksom den röda tråden i samtalet. Och väldigt ofta glömmer jag bort vad det är
vi pratar om. Jag är helt enkelt så nervös, och har all fokus på att hålla panikkänslorna i styr att jag
inte klarar av att koncentrera mig på vad som händer runt omkring mig. Det kan vara väldigt jobbigt.

Om din närstående flackar med blicken behöver det absolut inte betyda att han eller hon inte
litar på dig. Det är bara något som man gör för att lättar kunna stanna kvar i den redan jobbiga
situationen. Har din anhöriga svårt att koncentrera sig och följa med i händelseförloppet, DÖM
INTE! Det är bara så det fungerar. Håll dig istället lugn, se inte överdrivet mycket på personen
utan försök göra situationen så vardaglig och trygg som möjligt. Dra inte till dig överdrivet mycket
uppmärksamhet, utan håll samtalet på en lätt och ytlig nivå. Det är de främsta sakerna vad gället ta

Observera att alla åsikter är mina egna. De kommer från mina personliga erfarenheter och behöver
därför inte stämma överens med just din närstående som lider av panikångest. Läs av honom eller
henne och lär dig tolka de signaler som sänds ut. Du märker nog om någon situation upplevs som
jobbig och svår. Det är inte så svårt som man tror. Ta det bara lugnt, hetsa inte upp dig för det
smittar av på personen med panikångest. Om du är lugn har också din anhörig lättare att hålla sig lugn.

Mina föräldrar har alltid utgjort ett stöd för mig. En trygghet. Något stadigt som alltid finns där när resten
av mitt liv bara stormar. De har alltid stöttat mig, i allt jag gjort och allt jag velat göra. De har alltid älskat
och aldrig dömt. Mina föräldrar har alltid tagit mig helhjärtat till sig, även när jag förtjänat det som minst.

Under hösten var jag djupt deprimerad en längre tid. Jag isolerade mig och var mest bara arg och ledsen på
allt och alla. Hade nästan ingen kontakt med mina föräldrar, (eller någon annan heller för den delen). Detta
fortlöpte ända tills en dag då hela min värld rasade samma. Depressionen svalde mig och jag blev alldeles
förtvivlad. Jag nådde till en punkt där jag inte orkade kämpa längre. Jag gav upp. Föll ner. Djupare än på
länge. Jag hade inte ätit ordentligt på några dagar så varje försök jag gjorde till att stiga upp och gå, slutade
alltid på golvet. När jag föll till golvet för tionde gången den dagen fick jag nog. Jag skrek och grät. Skrek
på hjälp. Men ingen hörde. Då förstod jag plötsligt, att jag inte klarar detta på egen hand. Inte nu längre.

Jag ringde ett förtvivlat och uppgivet samtal som mest bestod av gråt och hjälplösa skrik. Det tog inte
länge innan mina föräldrar var där, och hämtade hem mig. En kort tid där efter berättade jag för dem
hur det verkligen ligger till. Att jag lider av panikångest och att min tillvaro är (nästintill) outhärdlig. Jag
ville verkligen inte leva då, jag hade ingen ork och kraft kvar över huvudtaget. Jag kände mig ensam och
hjälplös. Men till min stora förvåning så förstod de mig. De lyssnade faktiskt, frågade om de inte förstod
och de accepterade min sjukdom, från första stund. De hade svårt att föreställa sig hur det är, hur svårt
det kan vara att få de dagliga uppgifterna gjorda. Men de försökte. De ville förstå mig för att på bästa
sätt kunna stötta mig, också i det här. De tog verkligen till sig allt det jag berättade och det är jag evigt
tacksam för. Jag vet inte var jag skulle vara idag om jag inte skulle ha mina föräldrar som stöd. De vet
hur jag känner och de ser på mig, även om jag inte berättar. Mina älskade föräldrar gjorde allt för att
hjälpa mig. Det gör de fortfarande. Mamma ringer mig dagligen för att höra hur det är, hur min dag har
varit. Och ingenting betyder mer än det. Ta hand om era nära och kära, de förstår er bäst av alla.

Anhöriga,

Era nära och kära som lider av panikångest behöver er. De behöver ert förtroende och er förståelse.
De behöver någon som tror på dem, hoppas på dem. Och de vill inget hellre än att någon ska förstå
dem. De går igenom något väldigt tungt, och de måste ni komma ihåg. Ta inte era nära och kära för -
givet, att gå ut och handla är inte någon lätt uppgift! Tvinga dem inte till saker/situationer de är rädda
för, men låt dem heller inte alltid komma undan. Hitta en balansgång och kommunicera! Fråga hur det
känns, hur personen mår - ta personen som lider av panikångest på allvar! Ta ett steg i taget, tillsammans.

Vardagen för en person som lider av panikångest är svår. Det handlar om rädsla, misstro och ångest.
Hela dagen lång. Så alla ni anhöriga där ute, ta hand om era nära och kära! För de behöver er, mer än
ni tror. Ni behöver finnas där för dem, men även ge dem chansen att få försöka själv. Tack för allt ni
gör, och för att ni försöker. Ge inte upp hoppet på era nära och kära. De klarar mer än de själva tror.

- Why didn't you tell anyone?
- No one asked.

Ta era nära och kära till er. Det blir lättare att kämpa om ni gör det tillsammans. Tro mig, det
är värt det. Låt era nära veta vad det är ni slåss mot. De vill vara en del av ditt liv, även i detta.

Mina anhöriga

Till mina anhörig hör:

Min pojkvän /sambo. Han har alltid stöttat mig i allt jag gjort och tagit mig för. Han har alltid förlåtit när
jag felat och alltid älskat mig, även när jag förtjänat det som minst. Till en början var det mycket svårt för
mig att låta honom komma mig nära. Jag ljög och slingrade mig ur alla de situationer jag upplevde som
svåra och jobbiga. Då visst ännu ingen av oss vad jag egentligen led utav. Jag var under hela hösten 2011
djupt deprimerad. Jag sov mig igenom helgerna, skolkade från skolan och gjorde absolut ingenting. Ville
bara ligga ensam i mörkret och gråta. Detta var mycket jobbit för oss som par och vi visste inte vad vi
skulle ta oss till. När min panikångest sedan växte sig allt större och starkare insåg jag till sist att jag nog
måste berätta för honom vad det är som händer. Jag bröt ihop och berättade alltihopa, om hur rädd jag
är för allt, hur svårt jag har att träffa andra människor, handla, gå på stan, vara i skolan, sitta i ring osv..

Han förstod mig, och sedan den dagen har allt bara blivit bättre. Visst har vi våra stunder så han inte alls
kan förstå varför jag gör som jag gör, men jag försöker att hemlighålla så litet som möjligt. För bådas
skull. Nu behöver jag inte längre ljuga om att jag mår illa och därför inte kan komma med till affären osv.
Men ett misstag som vi gjort är att han låtit mig slippa alldeles för lätt undan. Han åker alltid iväg ensam
till affären och låter mig vänta hemma. Men det skall det banne mig bli ändring på. Ska skriva om det sen.


Min mamma, utgör ett viktigt stöd och en trygghet för mig. Hos henne har jag alltid kunnat finna tröst,
även i de svåraste av stunder. Till en början ljög jag för henne också, sa att jag inte hann eller orkade gå
till stan med henne. Men jag ville inte föra henne bakom ljuset på något sätt, så jag berättade till slut för
henne om hur mitt tillstånd var. Jag är henne evigt tacksam för allt hon gjort för min skull. Hon läste en
bok om panikångest för att kunna förstå mig bättre, hon frågade av mig vilka saker jag upplever som
svåra och viktigast av allt, hon visade sitt stöd och intresse. Detta fick mig att lita på henne, och i denna
dag har vi besökt olika butiker, loppmarknader och köpcentrum! Är så stolt över vad jag lyckats med
tack vare henne. Det var inte lätt, och visst har jag förbarmat mig över allt det svåra hon lurat mig med
på, men det har ju bara gjort mig gott. Jag älskar min mamma och är så glad över att jag har henne här.


Min pappa, jag ville inte till en början att han skulle dras in i mina problem. Han har nyligen mist sin
mamma och jag tyckte att han hade det tillräckligt svårt som det var. Men även han blev slutligen in-
dragen i mina upp och nedgångar och nu känner jag även stöd från hans sida. Vi har inte så lätt att prata
om dessa saker, man han har sina egna små vis som han stöder mig på. Han klappar mig på axeln och
bara det får mig att förstå att han verkligen bryr sig, men är rädd för att göra något fel / göra saken värre.


Mina vänner, i och med min panikångest har jag alltmer dragit mig bort från sociala sammanhang. Jag
har tappat nästan all kontakt med mina vänner och ser dem väldigt sällan. Men jag har en vän som förstår
mig mer än de andra. Henne har jag träffat några gånger under den senaste tiden och vill också fortsätta
träffa henne så att jag så småningom ska våga min ut på andra evanemang och tillställningar.

För anhöriga

Det är tungt att leva som nära anhörig med en peson som lider av panikångest (eller andra ångestsyndrom),
det kan vara ytterst påfrestande och svårt. Som nära anhörig förväntas man plötsligt förstå och veta vad
panikångest är och innebär, men det är inte alltid så lätt. Hur ska man, helt utan förhandskunskaper kunna
förstå varför en person plötsligt blir alldeles livrädd för att gå in i en mataffär, det är ju inget hemskt med
det, kan man tycka. Och visst, det är svårt att föreställa sig något sådant, men när man väl är där, så kan
man inte så mycket mer än göra det bästa av situationen. Ibland kan man till och med ställa sig själv frågan:
Vem är det egentligen som har det värre av oss? Men kom ihåg: något som för dig kan verka alldeles
självklart kan för den drabbade vara det värsta som kan hända denne. Ett livshotande uppdrag så att säga.

Som anhörig är det viktigt att du:

- Stöder personen med panikångest; jag kan inte ens finna ord till att beskriva hur otroligt viktigt
det är för den insjuknade att känna stöd. Han/hon ska inte behöva känna sig ensam. Man är tillräckligt
ensam i sinnet, och det är mycket viktigt att den som lider av panikångest får känna sig trygg någonstans.

- Försöker förstå: som jag nämnde ovan är det inte alltid så lätt att förstå sig på dessa irrationella rädslor,
men om du inte förstår din vän/släkting/äkta hälft - FRÅGA! förklara att du inte förstår, men att du vill!

- Hittar en balans och en takt som passar er båda. Tvinga inte den drabbade till saker han/hon är rädd
för, men låt inte honom/henne slippa undan helt och hållet heller. Ta en dag i taget. Var där och peppa!


Jag beundrar verkligen er som försöker, ni som finns där för era nära och kära. Ni kanske inte vet hur
viktiga ni är, men bara det att ni lyssnar och visar intresse för det som personen med panikångest vill
berätta gör ni en underbart stor tjänst för honom/henne. Och var inte rädda för att fråga er fram, den
drabbade vill inget hellre än att bli förstådd och accepterad för den han/hon är. Ni är underbara kämpar!