Psykologbesök nummer. 11

Jag hade tid hos psykologen igår. Ack så stolt marscherade jag in i rummet, satte mig högtidligt i den
mjuka stolen och drog på världens största leende. Psykologen spände ögonen i mig och såg lycklig ut.
Jag berättade glatt om mitt stordåd i skolan, hur jag hållit den personliga presentationen om min panik-
ångest och hur bra det gick. Speciellt glad blev psykologen över att jag nästa dag gick till skolan, lite
mindre ångestfylld än vanligt, och faktum är att för första gången på mycket mycket länge mådde jag
faktiskt bra i skolan. Jag berättade om att jag hade hållit mig i skolan hela dagen. Från 9 - 15 och allt
hade gått bra. Jag berättade om saker, frågade av vår lärare när det var något jag inte förstod och jag
var mycket social med alla i klassen den dagen. Dagen efter presentationen. Hon såg det som stora
framsteg. Med tanke på hur dåligt jag vanligtvis mår i skolan. Jag känner att det går bra nu. Riktigt bra.

Vidare kom vi fram till att jag måste få en läkartid nu genast. Egentligen skulle jag träffa läkaren först i
maj men eftersom medicinen börjar påverka mig på ett sämre sätt behöver jag få prata med läkaren nu.
Vi kommer eventuellt att ändra min dosering eller helt och hållet byta medicin eftersom den dos jag nu
tar av Citalophram gjort att jag blivit mot det maniska hållet. Jag ska berätta om detta i ett eget inlägg.

Nu har jag inte tid till psykologen på två veckor, vi hade båda så fulla dagar att det inte fanns någon
tid i nästa vecka. Jag känner mig lite osäker eftersom samtalsterapin hos psykologen är mycket viktig
för mig. Jag behöver gå dit en gång i veckan. Jag blir så omtumlad av allt som jag själv måste hålla
reda på. All osäkerhet. Den behöver redas ut regelbundet. Jag blir alldeles yr annars. Får se nu då.