En låt, tusen känslor.

Ni vet hur en låt kan trollbinda en, hur man skakas om och tar in varje ord i texten som sjungs.
En låt, tusen känslor. Jag har många låtar som berör mig och som jag har olika minnen till, bra
och dåliga. Musik är en väldigt stor del av mitt liv och har alltid hjälpt mig att må lite bättre.

En speciell låt finns dock. En låt som jag hörde om och om och om och om och om och om igen.
En låt jag lyssnade på en kväll för snart 7 år sedan, kvällen då min älskade morfar gick bort. Jag
lyssnade på den här låten i stunden då han gick bort. Flera timmar i sträck före och efter. Den fick
mig att klara kvällen och natten. Sen den kvällen har jag inte hört på den här låten en enda gång.
Jag har inte kunnat. Den väckte för många hemska känslor inom mig. Jag provade sätta på den
några ggr, men tårarna bara rann, helt okontrollerat. De slutade inte rinna på länge länge länge.

Efter min älskade morfars bortgång blev jag sjuk. Jag blev djupt deprimerad och led i många år
av ätstörningen anorexi. Ironiskt nog är det just den här låten som jag så noga undvek som jag
egentligen borde ha lyssnat på under de svåra åren. I skrivande stund sitter jag och lyssnar på
låten i fråga. om och om och om igen. Tårarna rinner, men de känns ändå okej. Det blir nog bra.


Celine Dion - I Surrender

There's so much life I've left to live 
And this fire is burning still
When I watch you look at me
I think I could find the will
To stand for every dream
And forsake this solid ground

And give up this fear within 
Of what would happen if they ever knew
I'm in love with you

'Cause I'd surrender everything
To feel the chance to live again
I reach to you
I know you can feel it too
We'd make it through
A thousand dreams I still believe
I'd make you give them all to me
I'd hold you in my arms and never let go
I surrender

I know I can't survive 
Another night away from you
You're the reason I go on
And now I need to live the truth
Right now, there's no better time
From this fear I will break free
And I'll live again with love
And no they can't take that away from me
And they will see

'Cause I'd surrender everything
To feel the chance to live again
I reach to you
I know you can feel it too
We'd make it through
A thousand dreams I still believe
I'd make you give them all to me
I'd hold you in my arms and never let go
I surrender

Every night's getting longer
And this fire is getting stronger, babe
I'll swallow my pride and I'll be alive
Can't you hear my call
I surrender all

Sviken av hälsovårdssystemet!

Jag tog i inlägget nedan upp hur det är att bli dåligt bemött i och med sin psykiska ohälsa. Jag ska nu
berätta om hur jag blev sviken av systemet. Jag tappade efter detta all tro på hälsovården och den hjälp
de har att erbjuda inom den. Man gjorde fel. Inte bara med mig utan också många andra i min skola.

I högstadiet blev jag för första gången deprimerad och fick även då ätstörningen anorexi. Jag lät hållas
ett tag men lärarna blev allt mer oroliga och till slut skickades jag till hälsovårdaren. Mot min vilja förstås.
Där blev jag bemött på de värsta av sätt. " Jaha, ännu en förstörd ungdom som söker uppmärksamhet ".
Jag var arg och bitter och fullkomligt vägrade att samarbeta med satmaran som konstigt nog fått tjänsten
som högstadiets hälsovårdare. Jag kallades till hennes rum dag efter dag och tröttnade snabbt på hennes
hemska bemötande och attityd. Och det är nu problemen börjar. Skolhälsovårdaren använde sig av
fysiskt våld, i mildare grad, men ändå. Hon rev i mig, drog mig i armen och tvingade mig upp på vågen.
Hon höll i mig med sina helvetes-klor och höll mig i ett stadigt grepp. Jag försökte slita mig loss, men
var fast. Detta upprepades vid ett flertal tillfällen, men jag visste inget om rättigheter och karate. Sorgligt
 nog. Om jag hade varit modigare och starkare hade  jag garanterat gett den kvinnan en omgång.

Vidare bröt hon mot tystnadsplikten. Hon gick bakom ryggen på mig och ringde mot min vilja hem till
mina föräldrar. Hon skapade olycka och stridigheter i vårt hem. Och jag har aldrig mått så dåligt hemma
som jag gjorde under den här tiden. Jag skrek åt skolhälsovårdaren. Hur mycket jag hatade henne och
hur mycket hon förstört. Och helt ärligt så blev det aldrig sig likt i mitt hem efter detta. Skolhälsovårdaren
slog sönder all trygghet jag kände hemma och i skolan. Jag blev rädd för att vara överallt. Fy fan.

Jag hoppas verkligen. För alla ungdomars skull att häxan inte längre är kvar i tjänst. En låt tillägnad henne:

Tankar, röster och anorexi

I de lägre ungdomsåren led jag av ätstörningen anorexi. Jag svalt för att jag var deprimerad och jag var
deprimerad för att jag svalt. Jag åt ingenting. I dagar och veckor levde jag på knäckebröd och vatten.
Vikten sjönk, och livslisten sjönk i takt med den. Jag hörde röster. Natt och dag skrek dom, att jag inte
är tillräcklig. Att jag ät fet. Att alla hatar mig. Att jag inte är värd att äta. Jag är äcklig och ful. Otillräcklig.
Hos psykolog och läkare var det tal om olika former av personlighetsstörning. Jag hade inte en äkta och
 sann världsbild. Min verklighetsuppfattning var förvrängd. Jag var sjuk i huvudet. Var jag verkligen det?

Det var först flera år senare som jag lärde mig, att rösterna i mitt huvud egentligen är mina egna tankar.
Det är jag själv som utgör rösterna. Och ni kan tänka er lyckan jag kände, när jag blev medveten om det.
Bara tanken på detta gjorde mig friskförklarad i mina ögon. Jag blev aldrig friskförklarad egentligen. Jag
rymde från terapin. Sa upp kontakten med psykologen. Var vild och galen. Och så otroligt jävla dum.
Om jag bara skulle ha fortsatt i terapin, om jag bara hade lyssnat. Om jag bara hade gått till den där
näringsterapeuten, Om jag hade fortsatt att kämpa. Då hade jag kanske varit frisk idag. Med en sund
bild av mig själv, och en sund relation till maten. Rösterna vann jag över då jag insåg att det var själv-
påverkat. Och idag har jag fortfarande nytta av detta i och med min panikångest. Då tankarna sätter
igång att snurra blir jag inte rädd. Jag vet att det inte är främmande röster som skriker för att göra mig
illa. Det är något som jag själv kan påverka, det är mina egna tankar. De ska inte få skrämma mig mer.