deprimerad för att jag svalt. Jag åt ingenting. I dagar och veckor levde jag på knäckebröd och vatten.
Vikten sjönk, och livslisten sjönk i takt med den. Jag hörde röster. Natt och dag skrek dom, att jag inte
är tillräcklig. Att jag ät fet. Att alla hatar mig. Att jag inte är värd att äta. Jag är äcklig och ful. Otillräcklig.
Hos psykolog och läkare var det tal om olika former av personlighetsstörning. Jag hade inte en äkta och
sann världsbild. Min verklighetsuppfattning var förvrängd. Jag var sjuk i huvudet. Var jag verkligen det?
Det var först flera år senare som jag lärde mig, att rösterna i mitt huvud egentligen är mina egna tankar.
Det är jag själv som utgör rösterna. Och ni kan tänka er lyckan jag kände, när jag blev medveten om det.
Bara tanken på detta gjorde mig friskförklarad i mina ögon. Jag blev aldrig friskförklarad egentligen. Jag
rymde från terapin. Sa upp kontakten med psykologen. Var vild och galen. Och så otroligt jävla dum.
Om jag bara skulle ha fortsatt i terapin, om jag bara hade lyssnat. Om jag bara hade gått till den där
näringsterapeuten, Om jag hade fortsatt att kämpa. Då hade jag kanske varit frisk idag. Med en sund
bild av mig själv, och en sund relation till maten. Rösterna vann jag över då jag insåg att det var själv-
påverkat. Och idag har jag fortfarande nytta av detta i och med min panikångest. Då tankarna sätter
igång att snurra blir jag inte rädd. Jag vet att det inte är främmande röster som skriker för att göra mig
illa. Det är något som jag själv kan påverka, det är mina egna tankar. De ska inte få skrämma mig mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar