Gånga är de dagar då psykisk ohälsa var tabu

Till min stora lycka har man på senaste tid börjat uppmärksamma psykisk hälsa och ohälsa på många
olika sätt. Inte minst i de sociala medierna kan man se personer som modigt kliver fram och berättar
sina hostorier. Det är mycket beundransvärt och starkt!

Det är fint att man tar upp psykisk ohälsa och vågar tala om det. För vi vet ju att det faktiskt hjälper
och lättar när man pratar om det som är svårt. Att lära sig prata om, och framförallt våga prata om
sådant som är jobbigt är ett stort steg i rätt riktning! Gånga är de dagar då psykisk ohälsa var tabu.
Prata om det, och prata högt, så alla hör. För du är en stark person och du kan klara det.

Om du vill så kan du, du kan klara av vad som helst!

Uppdatering

Till att börja med vill jag be om ursäkt för den långa tystnad som uppstått här på bloggen.
Jag har haft ett mycket hektiskt år. Livet har in fact bara rullat på sen jag började må bättre.

Stort tack till alla er som hört av er och skickat mail. Jag har svarat på alla era frågor nu!
Tack för all uppmuntran och alla fina ord. Det värmer verkligen samtidigt som jag får dåligt samvete över min uteblivna närvaro här på bloggen. Jag tänkte göra en uppdatering här inom kort över vad som hände, vad som fick mig att må bättre och hur mitt liv ser ut idag.

Har ni läsare förslag på ämnen ni vill att ska tas upp här? Maila gärna eller lämna en kommentar.
Jag skriver utgående från personliga upplevelser och egna erfarenheter. Jag har ingen dirket proffesionell / yrkeskunnig syn på ångestsyndrom, depression eller panikattacker, men jag vet verkligen hur det är att vara där. Att sitta fast i mörkret. Att undra hur man ska överleva.

Jag anser att det är viktigt att dela med sig av sina erfarenheter så att andra i liknande situation kan finna stöd och tröst, och framför allt inte behöva känna sig ensamma. Fråga vad ni vill, allt är tillåtet!

En vacker låt som jag vill dela med mig av åt er läsare, den här sången riktar jag åt er!
because: I believe I believe I believe - In you

Lonely
The path you have chosen
A restless road
No turning back
One day you
Will find your light again
Don't you know
Don't let go
Be Strong 

Follow your heart
Let your love lead through the darkness
Back to a place you once knew
I believe I believe I believe
In you
Follow your dreams
Be yourself, an angel of kindness
There's nothing that you can not do
I believe I believe I believe
In you 

Tout seul
Tu t'en iras tout seul
Coeur ouvert
A l'univers
Poursuis ta quête
Sans regarder derrière
N'attends pas
Que le jour
Se lève 

Suis ton étoile
Va jusqu'où ton rêve t'emporte
Un jour tu le toucheras
Si tu crois si tu crois si tu crois
En toi
Suis ta lumière
N'éteins pas la flamme que tu portes
Au fonds de toi souviens-toi
Que je crois que je crois que je crois
En toi 

Someday I'll find you
Someday you'll find me too
And when I hold you close
I'll know that it's true 

Follow your heart
Let your love lead through the darkness
Back to a place you once knew
I believe I believe I believe
In you
Follow your dreams
Be yourself, an angel of kindness
There's nothing that you can not do
I believe I believe I believe
In you 

I believe I believe I believe In you

Kommentar: Hej! Skriv gärna mera om hur det gick för dig med utsättnings-
symtomen! :) Har hört så många sjuka historier om hur svårt det kan vara att
sluta att det nästan fick  mig att vägra antidepressiva bara på grund av det...

Det har nu gått över en vecka sedan jag slutade ta Venlafaxin. Innan jag slutade tog jag en tablett
varannan dag och upplevde redan då utsättningssymtom i form av yrsel, domningar i armar, ben
och huvud. När jag sedan slutade ta medicinen helt blev abstinensbesvären successivt allt värre!
Jag var i samband med att jag avslutade medicineringen sjuk och hade hög feber i 2 veckor! Jag
tror dock inte att detta hade något med medicinen att göra. Men det gjorde förstås det hela mycket
värre. Jag var trött och slut i kroppen och inte blev det bättre av att abstinensen blev värre. De allra
värsta dagarna var mellan fredag - söndag då jag varit utan medicinen i ca. 3-4 dagar. Då var mina
abstinensbesvär som värst. Yrsel och domningar fast jag bara satt stilla och inte rörde mig. Jag var
nära att svimma ett antal gånger under heljen, men då tyckte jag att det fick räcka ;) började med att
psykade mig själv ( eftersom jag tack vare min panikångest vet hur stark tankarnas makt är! )

Jag psykade mig själv genom att tänka: Nu blir det inte värre än såhär. Från och med nu kommer
abstinensbesvären att avta för varje dag som går. Sen övertygade jag mig själv om att yseln blev
bättre om jag drack tillräckligt med vatten, sov tillräckligt och åt bra med mat (vilket automatiskt
 gör att man mår bättre ofc) Och med tanken på detta började utsättningssymtomen avta! Magi!
För varje dag som går minskar yrseln och domningarna känns numera bara i benen då jag stressar
och anstränger mig mer än vanligt. Jag planerar att i slutet på denna vecka återuppta träningen efter
2 veckors paus. Då ska abstinensen vara nästintill helt bort. Mjukstartar förstås med yoga, pilates,
och zumba för att sedan klättra tillbaka till den nivå av hårdträning jag vanligtvis håller på med. 
 
För att sammanfatta det hela: I början var abstinensbesvären svåra och blev som värst några dagar 
efter att jag avslutat medicineringen. Besvären började sedan avta och är nu, lite på en vecka senare
nästan helt borta. Visst, där fanns stunder då jag skulle ha dödat för en tablett. Bara för att yrseln 
skulle försvinna. Men jag vägrade ge upp. Jag ger inte upp! Det gör över! Kom ihåg det, det blir bra.

Psykiska besvär upplevde jag endast en kväll då jag blev helt upp och ner, grät nån timme och 
önskade att livet skulle ta slut. Allt kom över mig på en gång och jag trodde verkligen att nu kom
min stora break down. Nu skulle jag bli tvungen att fortsätta med medicinen igen. Men nu skrattar
jag bara åt den kvällen och fortsätter att tänka tankar som: Jag klarar mig utan medicinen, jag blir
inte deprimerad och ångesten hålls borta. Jag får inte mer panikångest och heller inga attacker. 

Jag klarar mig, jag är stark och duktig. Man får känna sig nere och ha en dålig dag, men det
betyder inte att depressionen är tillbaka. Mitt liv i mörker är över nu. Jag mår bra och klarar mig fint!

För några veckor sedan var jag på ett återbesök hos psykologen för en uppföljning av hur det börjat
gå för mig. Jag berättade glatt om hur bra allt känns just nu, hur lätt mitt liv blivit, hur jag känner mig
stark och duktig. Att jag klarar av precis vad som helst och numera gör allt som jag vill. Psykologen
blev glad och var uppriktigt sagt stolt över mig och de framsteg jag gjort under det senaste året.

Vi kom tillsammans överrens om att det nu är dags att avsluta min medicinering mot depression
och panikångest med panikattacker. Hon ansåg att jag nu mår så bra och är såpass stabil att jag
klarar mig utan antidepressiva läkemedel. Jag blev till en början jätteglad över beslutet att få sluta
med medicinen som jag nu dagligen tagit i ca. 1 års tid men jag blev förstås också orolig. Frågorna
svepte runt i huvudet: Vad händer om jag inte klarar mig utan medicinen? Är jag svag då? Är jag
förlorad i panikångestens hårda grepp än en gång? Kommer alla symtom tillbaka? Kommer jag att
få panikattacker igen? Är jag tillbaka på ruta ett sådär bara, efter allt det hårda jobb jag gjort?!

Psykologen lugnade ner mig och sa att jag inte ska tänka på det viset. Att jag ska ta det lugnt, inte
känna efter så mycket. Bara vara. Och OM nu något skulle hända, OM jag börjar känna mig ned-
stämd och deprimerad igen så vet jag att medicinen finns där. Jag har kvar tabletter i skåpet och
jag vet av erfarenhet att just den medicinen funkar för mig, att den hjälper. Då är det bara att börja
ta den igen. Inget värre med det. Att tänka på det viset funkar bra för mig. Jag är trygg med det.

Dock är det inte så bara att sluta med ett läkemedel kroppen vant sig vid att få. Jag har rätt så
obehagliga abstinensbesvär i form av yrsel, domningar och stickningar i armar, ben, fingrar, huvud
och runt munnen. När jag stiger upp eller gör plötsliga, snabba rörelser vinglar hela jag till och blicken
 är svår att fokucera. Jag tar medicinen varannan dag och ska nu (faktiskt idag) sluta med den helt.
De dagar då det gått som längst tid utan medicinen vinglar det till i huvudet och hela kroppen domnar.
Men jag hoppas på att dessa abstinensbesvär kommer avta nu då jag slutar ta medicinen.

Svar på kommentarer!

" Hej på dig! Hur står det till? Du har inte skrivit något på länge, jag brukar titta in här då 
och då och se om du skrivit något nytt. Det du skriver går rakt in i mitt hjärta och jag får 
alltid nya perspektiv när jag lämnar din sida. Jag måste få tacka dig för din ork och kraft
att skriva om svåra saker på ett fint och rörande sätt. Ta  hand om dig! Du är starkare än
du tror! Kramar Ps. Jag har insett att jag var starkare än jag trodde, för annars  hade jag
inte varit här idag, men det är en inre kamp. Ds. " 

" Hejsan :-) Allt bra med dig? Det du skriver är väldigt fint och ger mig (och jag pratar
nog för fler) styrka att  fortsätta kämpa. Det du gått igenom har gjort dig till en mycket
stark person. Jag hoppas du vill fortsätta skriva tänkvärda saker! Kommentarerna kanske
 gör att du känner att du gör något meningsfullt (för det gör du!!). Jag är inte den som 
brukar kommentera men du ska veta att jag läser vad du skriver och kan bara framföra
ett stort tack! Det finns dagar som är svåra, men man måste inte alltid vara stark utan
ibland får man lov att falla. Det har jag lärt mig, men man måste ta sig upp och då kan
man behöva stöd. Styrkekramar  till dig! " 

Jag vill rikta ett stort tack till er läsare! Tack för era kommentarer och mail. Feedback är
 alltid bra! :) Känslan jag får när jag läser era vänliga ord är svårt att beskriva. Jag blir så 
glad över att kunna hjälpa och stöda er lite i allt det svåra. Jag är glad att ni tycker om det 
jag skriver om här på bloggen. Hoppas ni inser hur starka ni är. Tro på er själva. Stort tack!

Jag har inte skrivit här på ett tag nu. Allt är bra med mig och det händer rätt mycket i
mitt liv just nu. Livet fortsatte och jag har tagit mig upp och står nu på egna ben, stark
och lycklig. Tiden efter breakup'en var svår - men det måste jag erkänna: jag blev inget 
annat än starkare! Jag hittade mig själv igen. Nu har jag flyttat tillsammans med 3 tjejer
och vi har det bra i vår nya lägenhet i centrum. Jag studerar och jobbar och det mesta
flyter på riktigt bra. Jag har inte längre panikattacker och inte heller lika mycket ångest!
Använder fortsättningsvis det antidepressiva läkemedlet Venlafaxin, och tycker att det går
bra.  Jag känner att jag orkar med mycket och klarar av allting jag tar min an, något jag inte
känt på länge! Det är verkligen Superskönt att må bra igen. Jag förtjänar det. Allt gott åt er.

Stora ord och stora tankar

"Du sa en gång till mig att du så gärna skulle vilja tro, men att du inte kan. Att Gud aldrig har funnits där för dig och att du inte kan tro på att han skulle kunna låta så här mycket
hemskt hända dig och dina nära. Du sa att du inte har någon tro och inget hopp på Gud.
Att han inte gjort annat svikit dig och vänt dig ryggen. Men förstår du inte? Det var inte
meningen att du skulle överleva den där bilolyckan, men det gjorde du. Och se på dig, se 
hur bra du mår idag! Gud var med dig. Han räddade dig och din familj. Gud finns där för
dig, han både ser och hör dig nog, du har bara inte förstått det ännu. Du vill inte tro det."

Min vän sa det här till mig, och efter att fått höra det kände jag mig väldigt liten på nått sätt.
Jag önskar att jag kunde tro, men allt i mig jobbar emot det. Men de här orden fick mig ändå
att börja tänka. Stora tankar. Det nästa min vän sade fick tårar att bildas i mina ögon.

"Du har en uppgift i livet, den där bloggen om Panikångest som du skriver, har du alls nån
aning om hur många du hjälper med den? Hur många som hittar stöd och styrka ur dina
texter? Att du överlevde, kämpade och kom så här långt var din mening med livet. Och att
du får chansen att skriva om det och hjälpa andra som mår dåligt är ju alldeles fantastiskt.
Det är din uppgift,  jag letar fortfarande efter min och hoppas jag kommer hitta den."

Det som inte dödar dig, gör dig starkare - bokstavligen den här gången. De här stora orden
och stora tankarna lämnade mig långt ifrån oberörd. Var det meningen att jag skulle vara
med om olyckan och må dåligt för att sedan bli stark igen? Är det meningen att jag ska få
dela med mig av mina erfarenheter åt er, och kanske, förhoppningsvis kunna hjälpa er att
må bättre? Hade Gud mig att gå igenom allt det svåra för att jag skulle bli starkare?

Fredrikas inlägg om att vinna!

Här har ni en verkligt stark tjej! Jag ville länka detta inlägg hon skrivit om hur det känns 
att vinna för det är så otroligt peppande. Fredrika har jobbat hårt och har vunnit över sin
sociala fobi. Hon är verkligen en förebild och en riktig kämpe. Hon har kommit så otroligt
långt och mår idag bra. Hon tar sig an nya saker och vågar så mycket. Alla reser sig upp och
ger henne en stor applåd. Bra jobbat Fredrika! Du är en sann förebild och du ska vara stolt!

"Jag har frigjort mig från mina handbojor och är redo
att ta emot allt som livet kastar på mig. Bring it on!

Det positiva som social fobin och ångesten gav mig var att idag har jag så lätt för
att älska livet. Att bara strosa runt i en affär är underbart, att träffa nya människor
är det bästa jag vet och så har jag väldigt lätt för att strunta i småsaker. Det finns
inga problem helt enkelt och finns det så löser jag dom."

länk till inlägget: http://fredrikasnellman.blogspot.fi/2013/01/lite-om-hur-det-ar-att-vinna.html

Ta efter henne kära läsare, läs hennes blogg för den är verkligen peppande! Man kan vekrligen lyckas
här i livet. Fast det känns jobbit och svårt så får ni inte ge upp. Se hur långt Fredrika kommit! Ni kan
om ni vill! Ta små steg i taget och tänk er in i framtiden, se ljus och glädje där. Se er som starka! :)

Kommentar: Hoppas du hade en fin jul och nyår. Hur står det till med dig? /Karin

Svar: Tack för kommentaren! Hoppas det nya året börjat bra för dig :)

Just nu mår jag ganska bra. Lite sämre än tidigare i höst och vinter men det
går i alla fall. Det måste det ju, eller hur? Jag har inga panikattacker och känner
knappt av några symtom på panikångest alls längre. Lite lätt obehag kan uppstå
ibland när jag är långt hemifrån eller när jag ska in i en stor affär, men annars
går det riktigt bra numera.  Jag är inte längre lika rädd och osäker på mig själv.

Dock har ångesten lite svårare att ge med sig. Jag känner av den dagligen och kan falla
ner i riktiga ångestluckor ibland. Men jag gör mitt bästa för att hålla mig ovanför ytan.
Jag ger fan i ångesten som skrapar på insidan och ler stort istället. Jag talar om saker
som bekymrar mig och försöker få mig själv att inse att jag nog ska klara det. Att det
går bra och att det inte är någon fara. Jag vet att känslorna av ångest fösvinner bara jag
inte visar mig svag. Att hela tiden hålla på med något hjälper. Träning är också bra!

Det är svårt att hela tiden vara stark, och emellanåt hinner verkligheten ikapp mig. Då kan
jag drabbas av ångestattacker och bara gråter och skriker. Men det går över, som det mesta.
Med hjälp och stöd från mina nära och kära klarar jag vardagen alldeles utmärkt. Jag vägrar
ge upp och "skrattar farorna rakt i ansiktet" istället för att låta dem ta över. Det går bra.

Kära läsare, känner ni till andra bloggar som ni blivit inspirerade eller hjälpta av?
Bloggar om ångest, panikångest, social fobi, depression eller annat liknande?

Här är en tjej som kontaktade mig och vill dela med sig av sina tankar åt er:
http://fridapeterssons.webblogg.se/

Mobbning - Om att vara stark!

Här är en video gjord av och om den starkaste tjejen jag känner. Hon är verkligen
fantastiskt duktig på att skriva och så fruktansvärt vacker. Hon berättar här om hur
hon som liten flicka blivit mobbad och hur hon kommit att klara sig ut ur ett mörker
av ångest och social fobi. Följ med i hennes kamp om att stoppa mobbningen!

Ett stort tack till dig Fredrika för att jag får dela med mig av denna film åt mina läsare!
Du är så jättemodig och stark! Stay strong, du är verkligen en alldeles fantastisk tjej!

Det känns som att jag klarar mig rätt bra just nu. Jag inbillar mig i alla fall det. Gör pyttepyttesmå framsteg
i snigelfart. Har testat sitta i matbord med flera personer runt mig, kände av panikkänslorna och fick resa
mig upp och gå bort en stund, men ändå. Jag har också gått i möbelaffärer och sett på sängar. Tycker
jag är på väg åt rätt håll i alla fall. Småa steg måste ju också ses som framsteg :) Sköt om er alla läsare!

Föreläsning om hur det är att leva med panikångest!

Idag höll jag föreläsning om hur det är att leva med panikångest igen. Börjar verkligen ha vanan inne nu.
Jag höll presentationen för vår parallell-klass i skolan och det gick bra och jag blev så glad över att de
hade många frågor att ställa. De visade verkligen stort intresse och engagemang vilket gjorde mig mycket
glad. Det känns som att jag gör något bra med det här. Jag sprider information om viktiga saker som jag
anser att folk borde känna till mera om. Att få höra om verkliga händelser ur någons liv tror jag att öppnar
ögonen för många. Jag hoppas på att kunna gå längre med det här och utveckla det till något ännu större.

Jag riktar ett stort tack till klassen jag höll föreläsningen för idag. Tack för att ni orkade lyssna och visade
fin respons. Jag tackar stort för era frågor och hoppas ni fick svar på dom. Om nån  har mer frågor är det
bara att lämna en anonym kommentar här i bloggen eller kontakta mig på: panikangestattack@hotmail.com

Igår gick jag på lugnande

Som rubriken avslöjar var mitt tillstånd igår något förändrat. Orsaken är att det ordnades en hundutställning
här i närheten, och mitt intresse för hundar (och andra djur) är mycketmycket stort. Jag ville så gärna gå till
utställningen och se på alla fina hundar. Jag ville det verkligen så mycket! - men samtidigt var jag minst lika
rädd för att fara iväg dit. Och för varje timme som närmade sig tiden för avfärd blev jag allt snurrigare och
mer orolig. Ångesten pumpade i bröstet - men iväg, det skulle jag. Så jag tog mina piller och åkte iväg.

På mässan / utställningen var det närmare 2000 människor. TVÅTUSEN MÄNNISKOR. När jag kom in
och såg ut över havet av folkmassorna var jag nog nära att vända på klacken och rusa ut. Men lyckligt nog
så gjorde jag inte det. Jag stannade kvar och köpte till och med lite grejer. Överlag gick det hela bra, då jag
väl var inne tog intresset över. Jag klarade mig faktiskt riktigt bra. Ännu ett stort stort  framsteg för mig!

Dessvärre hann jag inte känna lyckan pumpa många timmar. När den lugnande medicinen sedan började
rinna ur systemet och tappa sin verkan - kastades jag handlöst tillbaka in i verkligheten. Hjärtklappning,
svettning, yrsel och illamående. Jag kände mig fullständigt berusad och hade inte riktigt koll på något alls.
Jag somnade okontrollerat på sängen och sov djupt i någon timme. Sen var jag yr och smålullig resten
av kvällen. Tyvärr inte på något trevligt sätt. Tankarna lades ovan på varann och jag kände krypningar
över hela kroppen. Usch och fy. Varför måste medicinerna ha sådana kraftiga biverkningar på mig?!

Det är nog med all rätt som medicinen är märkt som triangel-medicin. Jag kan bara tänka mig hurudant
helvete det hela skulle ha slutat i om jag hade försökt köra bil under kvällens gång. Öde och elände.

Fortsättning följer!

Hej! Hamnade av en slump på din sida och jag kan skriva under på allt vad du har skrivit i detta inlägg. 

Rasade för drygt ½ år sedan och vid jul tid fick jag en fråga om hur jag mådde mm. Hade lärt mig en 

fras utantill men var inte bredd på följdfrågan som lät. Nu får du ta och gaska upp dig! Rasade igen kan 

man säga. Tack för en stunds läsning.

Mvh
Pagmyrskan

Svar:  Ja, jag anar tyvärr att det är fler än du och jag som kan skriva under på detta. Tyvärr så blir
många med psykisk ohälsa hemskt dåligt bemötta. Detta är något som jag vill ändra på omedelbart!
Jag hoppas att du kommer kunna ta dig upp efter dina ras. Kom ihåg att du alltid kan söka hjälp.
Tack för din kommentar, kontakta mig gärna igen. Allt gått åt dig! Lycka till och ge inte upp.

___________________________________________________________________________

Underbart! Nu har du gjort något alldeles fantastiskt bra! Sådana

situationer är verkligen svåra men du klarade det! Fortsätt kämpa!

Svar: Tack så mycket Fredrika! Jag är verkligen stolt över min prestation. Jag hoppades ju
förstås att det skulle gå ännu bättre än det gjorde, men så är det ju alltid. Ska försöka vara stolt
över de lilla jag lyckas med istället! Vi kämpar vidare nu då, det ska banne mig bli bra snart!

Här är en vacker låt som jag vill ge åt alla er fina läsare. Lyssna på texten, dessa ord är till för er.
Ni är starka och ni kommer att lyckas. Jag vet att ni inte ger upp, fortsätt kämpa! Ge inte upp.



I see that you've come so far - to be right where you are

'Cause even the stars they burn
Some even fall to the earth
We've got a lot to learn
God knows we're worth it

No, I won't give up!

Kvällen igår gick långt över förväntan! Jag stannade länge och mådde ganska bra överlag. Paniken
var ständigt närvarande, men jag klarade av att ignorera den såpass mycket att jag kunde ägna mig
åt det roliga också. När ångesten började riva i bröstet steg jag upp från bordet och gick iväg för att
andas en stund. Då lugnade jag ner mig och kunde delta i diskussionerna en stund igen. Jag är nog
rätt stolt över mig själv faktiskt. Jag var rädd och osäker, men jag stannade ändå, och hade rätt kul!

Jag visade i och med detta för mig själv att jag klarar av mer än jag tror. För jag stannade ju verkligen
kvar fast ångesten och panikkänslorna rev i mig. Jag gav inte upp! Detta spår ska jag fortsätta gå i!

Helgen som gick

Den här helgen har jag lyckats med många bra saker. Hur det gick och kändes är en annan sak.
På söndagen åkte jag och min sambo till loppis. När jag såg den kolossala mängden bilar utanför
satte jag mig förstås på tvären. Försökte lirka min sambo med att kanske det inte är så bra att vi
går in heller. Men nej. Han förstod min vink och lugnade istället ner mig där vi satt i bilen. Han sa
att vi sitter där en stund tills det känns bättre. Bra kändes det aldrig, men vi gick in. Tvekande och
med en stark ovilja från min sida. Där inne kröp paniken på. Men jag försökte fokusera på annat.

Jag försökte med all min kraft glömma bort allt folk som var där. Jag såg ner i golvet, andades djupt
och högt och sakta men säkert började illamåendet avta. Vi gick omkring ganska länge och paniken
pickade till med jämna mellanrum, men jag skuffade bort de hemska tankarna och fortsatte framåt.
I ett skede tog dock paniken över, jag blev medveten om var jag var och hur mycket folk det fanns.
Då gav benen vika. Mina knän började ge efter och jag fick svårt att hålla balansen. Lyckligt nog hade
jag min sambo där med mig. Han tog tag i mig och höll i mig så vi kunde fortsätta gå. Paniken rann av
mig och överlag gick det hela bra. Efteråt kände jag mig lite stressad och yr, men inget värre. Skönt!

Efter det åkte vi också till en lite större matbutik. Där upprepades symtomen och känslorna likadant
som innan. Kraftigt illamående före vi gick in, men väl inne fick jag så mycket annat att tänka på så
det gick nog helt okej. Jag kan vara stolt över det jag lyckats med den här helgen. Bra jobbat jag!