Jag började må dåligt som en följd av en bilolycka som var mycket traumatisk för mig. Den fysiska
smärtan från olyckan kom att övergå i psykisk smärta, och med tiden blev det allt svårar att finnas,
att leva, att vara jag. Läkarna talade om kronisk smärta och meddelade att jag nog för resten av livet
skulle leva med den. Oj så jag hatad den. Den påminde ju mig dagligen om det hemska jag varit med
om. Depressionen föll över mig, helt oväntat, helt som från ingenstans hösten 2011, ca. ett halvår
efter själva olyckan. Det talades om PTSD, Posttraumatisk stressyndrom, och jag föll allt längre och
längre ner i mörkret. Jag var vilse i mitt eget mörker och förstod egentligen inte vad som höll på att
hända. Jag blev allt mer rädd. I ett skede var jag rädd för allt, inte minst för mig själv.
Mina vänner såg hur dåligt jag mådde, jag undrar ofta hur uslig jag måste ha sett ut. Har själv mycket
svaga minnen från året efter olyckan. Det är väl det depressionen gör med en, man ser bara suddiga,
korta studer från tiden man mår som värst. Så har det i alla fall varit för mig. Det var någon gång mot
vintern jag på uppmaning av nära sökte hjälp. Det var verkligen inte lätt. Nu i skrivande stund blir jag
helt ärligt osäker, jag minns inte om det var jag själv som ringde eller om någon gjorde samtalet åt
mig. Så suddigt är det. Jag började gå en gång i veckan hos en psykolog på samtalsterapi, vilket jag
nu i efterhand, med facit i hand kan säga att var det som hjälpte mig mest. Jag fick tid till en läkare
som skrev ut ångestdämpande medicin samt medicin för min panikångest jag kommit att utveckla.
Medicinerna hjälpte mig till en viss del, de fick mig att börja våga lite mer hela tiden. De var mest
som ett stöd, jag började tro på mig själv, tro att jag kan klara av det vardagliga livet, bara jag tar
mina piller. Antidepressiva och ångestdämpande i all ära, men den verkliga styrkan, den kom inifrån.
Det som fick mig att överleva - var jag själv. Min vilja, min styrka och min kamp med mig själv.
Jag var utled på att vara rädd, ensam, ledsen och svag. Jag gav fan i allt och slet loss mig själv från
allt det hemska. Jag blev så arg, så otroligt arg på allt inom mig, allt i mitt sinne som var fucked up.
Jag skrek. Hårt och mycket. Åt mig själv, åt rösterna som sa att jag inte dög, åt rädslan som höll mig
tillbaka, åt ångesten som tagit över mitt liv och åt smärtan jag upplevde, fysiskt och psykiskt.
Jag fick nog.
Jag gav inte upp. Jag slogs med mig själv och mina onda andar tills det inte fanns någonting kvar.
Mitt i allt fanns där ljus igen, ljus, liv och lust att leva. Ångesten släppte taget om mig, och med den
de flesta av mina rädslor. Den fysiska smärtan från olyckan finns ännu kvar, men av mitt liv med
panikångest finns bara kunskap och erfarenhet kvar. Jag valde mitt liv, och jag började leva.
