Lita inte på någon!

Jag mår så dåligt nu. Illamåendet kryper i kroppen då jag tänker på vad som hände mig igår.  Men jag
tänker ändå berätta det för er, för ingen annan förstår vad jag menar än ni. Ingen annan kan nånsin förstå.

Jag trodde att jag kände honom. Att han förstod mig. Det har han  ju sagt så många många gånger.
Men igår kväll fick jag motsatsen bevisad. På de värsta av sätt. Otaliga är de gånger då jag berättat,
visat, försökt få honom att förstå hur dåligt jag mår, vad som skrämmer mig, vad som bara inte går.
Han har nickat och sagt sig veta allt detta redan. Men vet ni, lita inte på någon. Lova mig det. Lita
aldrig aldrig nånsin på någon. För när ni minst anar det, så kommer ni att bli sårade. Ni kommer,
liksom jag - att få kniven stucken rakt in i ryggen, genom kroppen och in i hjärtat. Jag blev inte bara
stucken igår. Jag blev flådd levande. Med en dålig kniv. Det gjorde ont. Det sved i hela mig. Jag kan
inte ens tro att det är sant. Jag har svårt att föreställa mig, att det som hände igår faktiskt är verkligt.

Men skrapmärkena, såren, ärren, de svullna ögonen och den trötta kroppen påminner mig. Den skriker
ut: Glöm inte vad som hände igår. Här är bevisen, du gick verkligen igenom allt det hemska igår kväll.
Ironiskt egentligen, när jag låg där på golvet, hyperventilerande och full i gråt började jag i ren panik
skrapa med naglarna längs armen, i hopp om att för en liten liten stund få känna något annat än rädslan,
paniken och ångesten som pulserade i hela mig. Ärren som blev kvar gör det idag så svårt för mig att
glömma. Idag hjälper de mig inte alls. Hos mig fanns inget annat än panik igår kväll. Inget annat. Inget.

Mannen jag älskade, av hela mitt hjärta. Han som jag litade på. Den enda i hela världen som jag lyckats
känna någon form av trygghet hos, gick mig bakom ryggen. Han förrådde mig. Han utsatte mig för fara.
För det värsta jag skulle kunna tänka mig tvingas uppleva. Han bedrog mig, med en av mina allra värsta
mardrömmar. När ska han förstå, att han har en flickvän som en psykiskt sjuk? Hur ska jag få honom att
förstå det. Eller kanske jag inte ens behöver få honom att förstå. För jag kan ju inte vara tillsammans med
någon som vill mig så illa. Jag har gått igenom liknande saker förr. Och den här gången ska jag rädda mig
själv i tid. Jag tänker fly, innan jag själv blir offret. Vilket egentligen redan är för sent. För det var nog allt
en ritual här igår. Jag var offerlammet som brändes levande på altaren, medan publiken satt och smålog.

Att inte vara välkommen i sitt eget hem. Kan ni tänka er hur det känns? Att tvingas sitta ute i bilen och
frysa, för att man inte kan gå in. För där har ens idiot till sambo anordnat en tillställning där jag inte kan
annat än bli lidande. Det värker i mig när jag skriver detta. För jag kan ännu heller inte förstå hur han det
hela gick till. HUR KUNDE HAN?! Vad i helvete tänkte han med? Jävla idiot. Det ät ju fan helt otroligt.
Jag var på gymmet i flera timmar igår, inte för glädjen av att träna, den var borta för länge sedan. Utan av
rädslan för att gå hem. Kan ni föreställa er? Hungrig och alldeles slut i kroppen stannade jag kvar, för att
jag inte kunde åka hem. När gymmet sedan stängde satt jag i bilen och grät. Grät till tårarna tog slut. Jag
skrek och slog mig själv. Hur kan han göra så här mot mig? Varför gör han något så här hemskt? Jag kan
inte ens få komma hem. Till mitt eget hem. Äta, vila, känna mig trygg. Det fanns inga sådana alternativ.

Jag har ett ställe. Ett enda ställe där jag kan slappna av ens lite lite grann. Det är i mitt hem. Så har det inte
heller alltid varit. Det tog tid att finna ro här, och det var fan inte lätt. Men jag tvingade mig själv att tro,
att här kommer det vara tryggt. Hit får jag komma oavsett vad. Här kan jag känna mig lugn, för här hotar
inga faror. Och jag har i mitt liv haft en enda person. En person som jag litat på. Som jag känt mig trygg
hos. Min sambo. Min pojkvän. Han har sagt och lovat, dyrt och heligt att på honom att jag alltid förlita
mig. Han kommer alltid att vara där för mig. All denna trygghet, runt hemmet och runt honom försvann
igår. Jag var  ensam. Helt ensam med alla mina rädslor. De rev och slet i mig. Och ingen trygghet fanns
att uppsöka. Ingen. Det fanns ingenstans jag kunde vända mig. Den som jag litade mest på hade vänt mig
ryggen. Svikit mig. Bedragit mig. Han utsatte mig för livsfara. Och helt ärligt minns jag inte, när jag senast
varit så rädd. Jag var livrädd. Jag bokstavligen skakade av rädsla. I mitt eget hem. Det är ju fan för jävligt.

Helt jävla otroligt är det. Hur kunde han ta hit en massa människor, när han vet att det är det värsta jag
kan tänka mig. Jag fyller år snart. Och jag har förklarat för honom, dag ut och dag in, att jag inte vill fira.
För på min födelsedag vill jag inte må dåligt. Hit ska inte komma en endaste själ. För jag vill ha en dag.
En endaste dag på året då jag får känna att jag mår bra. Jag har till och med förklarat att jag är livrädd för
att fara på mitt eget släktkalas. Jag vill inte dit. För jag är LIVRÄDD. Så inåthelvetets rädd att träffa folk.
Och vad gör den idioten? TAR HEM MÄNNISKOR TILL VÅRT HUS!!! Utsätter mig för det värsta.
Men det är väl helt mitt eget fel. Det är ju jag som är sjuk. Det är mitt eget fel att jag är rädd och spyr vid
blotta tanken på att ha människor i mitt hem. Jag skulle väl ha förklarat det mera för honom. Mer än de
hundra tusentals gången jag redan gjort det. För han förstår ju inte. Det går inte in i hans hjärna. Att hans
flickvän är sjuk. Hon är rädd. Jag måste väl skriva ut det på skyltar, med stora bokstäver för att han ska
förstå: TA INTE IN MÄNNISKOR I VÅRT HUS. DIN FLICKVÄN MÅR PSYKISKT DÅLIGT AV
DET! KOM IHÅG! TA INTE IN MÄNNISKOR I VÅRT HUS. DU UTSÄTTER DIN FLICKVÄN
FÖR FARA. OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS OBS !!!!

Jag har haft många långa timmar att fundera igenom detta inatt. Och jag har bland annat kommit fram
till att han antagligen gjorde detta med avsikt. Han vill att jag ska må dåligt. Så måste det ju vara. Inte
skulle han annars göra det värsta han skulle kunna tänkas komma på. Så måste det vara. Han vill mig
illa. Han njuter kanske av att se mig svag. Att se mig hyperventliera och störtgråta i ren panik. Kanske
det attraherar honom. Vem vet. Inte jag. Och jag tänker inte stanna här för att ta reda på det heller.

Ärligt talat så minns jag inte när jag senast mådde så här dåligt. Jag minns inte när det senast varit
så här svårt att stiga upp ur sängen. Eller nej, nu ljuger jag. Visst minns jag när det senast var så här
svårt. Det var i höstas då jag var djupt deprimerad. Grattis! Du har fått mig att falla ner igen. Längre
ner än någonsin. Jag tvivlar på mig själv. Jag är rädd för mig själv. Rädd för vad jag ska göra åt mig.
Tankarna har satt igång igen. Hela natten har rösterna skrikit att jag inte är annat än värdelös. Och det
är ju sant. Jag är inte värd någonting. Jag känner hur jag sakta ger upp. Jag orkar inte mer. Utan stöd
och trygghet kan jag inte hålla mig själv uppe längre. Jag ger fan i allt. Jag ser mig som besegrad nu.