symtomen! :) Har hört så många sjuka historier om hur svårt det kan vara att
sluta att det nästan fick mig att vägra antidepressiva bara på grund av det...
Det har nu gått över en vecka sedan jag slutade ta Venlafaxin. Innan jag slutade tog jag en tablett
varannan dag och upplevde redan då utsättningssymtom i form av yrsel, domningar i armar, ben
och huvud. När jag sedan slutade ta medicinen helt blev abstinensbesvären successivt allt värre!
Jag var i samband med att jag avslutade medicineringen sjuk och hade hög feber i 2 veckor! Jag
tror dock inte att detta hade något med medicinen att göra. Men det gjorde förstås det hela mycket
värre. Jag var trött och slut i kroppen och inte blev det bättre av att abstinensen blev värre. De allra
värsta dagarna var mellan fredag - söndag då jag varit utan medicinen i ca. 3-4 dagar. Då var mina
abstinensbesvär som värst. Yrsel och domningar fast jag bara satt stilla och inte rörde mig. Jag var
nära att svimma ett antal gånger under heljen, men då tyckte jag att det fick räcka ;) började med att
psykade mig själv ( eftersom jag tack vare min panikångest vet hur stark tankarnas makt är! )
Jag psykade mig själv genom att tänka: Nu blir det inte värre än såhär. Från och med nu kommer
abstinensbesvären att avta för varje dag som går. Sen övertygade jag mig själv om att yseln blev
bättre om jag drack tillräckligt med vatten, sov tillräckligt och åt bra med mat (vilket automatiskt
gör att man mår bättre ofc) Och med tanken på detta började utsättningssymtomen avta! Magi!
För varje dag som går minskar yrseln och domningarna känns numera bara i benen då jag stressar
och anstränger mig mer än vanligt. Jag planerar att i slutet på denna vecka återuppta träningen efter
2 veckors paus. Då ska abstinensen vara nästintill helt bort. Mjukstartar förstås med yoga, pilates,
och zumba för att sedan klättra tillbaka till den nivå av hårdträning jag vanligtvis håller på med.
För att sammanfatta det hela: I början var abstinensbesvären svåra och blev som värst några dagar
efter att jag avslutat medicineringen. Besvären började sedan avta och är nu, lite på en vecka senare
nästan helt borta. Visst, där fanns stunder då jag skulle ha dödat för en tablett. Bara för att yrseln
skulle försvinna. Men jag vägrade ge upp. Jag ger inte upp! Det gör över! Kom ihåg det, det blir bra.
Psykiska besvär upplevde jag endast en kväll då jag blev helt upp och ner, grät nån timme och
önskade att livet skulle ta slut. Allt kom över mig på en gång och jag trodde verkligen att nu kom
min stora break down. Nu skulle jag bli tvungen att fortsätta med medicinen igen. Men nu skrattar
jag bara åt den kvällen och fortsätter att tänka tankar som: Jag klarar mig utan medicinen, jag blir
inte deprimerad och ångesten hålls borta. Jag får inte mer panikångest och heller inga attacker.
Jag klarar mig, jag är stark och duktig. Man får känna sig nere och ha en dålig dag, men det
betyder inte att depressionen är tillbaka. Mitt liv i mörker är över nu. Jag mår bra och klarar mig fint!
bemött i och med panikångesten. Jag har erfarenhet av detta och vill gärna dela med mig av detta åt er! :)
Det kommer alltid att finnas människor i din omgivning som bryr sig om dig. Fina människor som gör
din vardag lättare att leva. De finns där för dig, lyssnar på dig och med bra tur, också förstår dig. Dessa
människor är viktiga för dig och de vill verkligen inget hellre än att du ska må bra. Tro mig, de finns där.
Men sen finns det ju också människor som inte bryr sig. Som skrattar åt dig och kanske till och med är
glada över att du mår dåligt. Dessa idioter gör sig dummare på grund av sin okunskap. De förstår helt
enkelt inte hur det är att må dåligt. För om de visste, då skulle de inte säga så som de säger och göra
så som de gör, eller hur. Det är svårt att veta vem man kan lita på. Därför är det heller inte helt lätt att
öppna upp sig för människor och visa hur man mår. Man är rädd för hur de kommer reagera och hur
de kommer hantera den känsliga informationen du har att erbjuda. Man vill aldrig bli sårad eller skadad.
Man vill ju bara bli förstådd. Och så klart, jag har full förståelse för att människor kan ha svårt att förstå
hur man kan vara rädd för så mycket. Hur man inte kan klara av att gå i affärer och träffa människor. De
förstår inte detta för de har aldrig upplevt något liknande. För att verkligen förstå hur det är att leva med
psykiska ohälsa, måste man själv ha varit där. På botten. Annars är det nog svårt att föreställa sig.
Jag har genom åren fått höra kommentarer så som:
" Såna som äter antidepressiva mediciner är ju bara dumma i huvudet! "
" Skärp dig! Var inte så feg. "