torsdag, mars 15, 2012

Hur panikångest känns


Ni som lider av panikångest kommer känna igen er nu. Men för er anhöriga eller ni andra som kikar in här,
som lever lyckligt ovetande om hur det känns, att ha en panikångest-attack vill jag med det här inlägget
försöka förklara hur det känns. Hur panikångesten påverkar en och hur det försvagar en. Ni som lever
lyckligt ovetande om hur det är att leva med den ständiga rädslan och oron - Skatta er lyckliga, för
det här är verkligen någonting som ni aldrig någonsin skulle vilja känna och uppleva.

Från första vaken stund är den nu så bekanta känslan där. Ångesten. Den smyger sig på. Sakta men säkert.
Likt ett bakhåll attackerar den dig, när du minst anar det. Och då kan du inget göra. Du är maktlös inför din
ångest. Det är i alla fall så det känns. Och tro mig, man vill inget hellre än övervinna känslan. Man skulle ju
bara vilja slå ner jäveln, kasta känslan i golvet och resa sig. Man skulle verkligen vilja stiga upp ur sängen,
sträcka på sig och säga: Idag mår jag bra. Jag känner ingen ångest what so ever. Men det får tyvärr inte.
Ångesten förlamar en. Känslomässigt och handlingsmässigt. Man kan inget göra. Inför ångesten är man
 maktlös. Hur mycket man än kämpar. Hur mycket man än förnekar så finns den där, redan från morgonen.

Jag säger inte att dagen i och med detta är dömd att misslyckas! Absolut inte. Det kan, med god tur, bli
en riktigt fin dag. Men ångesten kommer inte att ge med sig. Den är närvarande hela tiden, hela dagen lång.
Det handlar bara om din egen relation till den. Klarar du av att lägga den åt sidan, så att du klarar av att
göra dina dagliga sysslor? Är du stark nog att för en stund tysta ner känslorna av ångest för att kunna
göra något viktigt och värdefullt? Det är upp till dig. Jag är hemskt ledsen, men man måste lära sig leva
med ångesten. Den kommer inte att lämna dig ifred, hur mycket du än önskar det. Det går inte att förneka.

Med panikångest kommer, förutom ångesten även känslorna av oro, rastlöshet, osäkerhet och stress.
Du kan inte slappna av. Aldrig. Inte en endaste stund, för du är hela tiden på din vakt. Beredd att ta till
kamp eller flykt då paniken smyger sig på. I bilen, i skolan, på jobbet, i affären, på bussen, i kön, i stan.
Även i ditt eget hem har du full kontroll, tror du. Du önskar att du har kontroll över varje situation. Men
när kontrollen slinker dig ur händerna kommer paniken. Som en blixt från en klar himmel, och du hinner
inget göra. Panikångesten slår till med full kraft och panikattacken smyger sig på. Hjärtat börjar slå allt
fortare, pulsen ökar, benen domnar, knäna ger efter och du bli yr. Du har tappar kontrollen, och du blir
galen. Du kommer antagligen att dö. Ja, det är så det känns. Livet rinner iväg. Andetagen blir allt tyngre
att ta, det känns som om luften tar slut. Du har varmt och kallt om vartannat, svetten kryper fram och
du upplever starka overklighetskänslor. Nu har du verkligen ingen kontroll över vare sig dig själv eller
situationen du befinner dig i. Tankarna snurrar, hela världen snurrar och du mår väldigt väldigt dåligt.

När trycket sedan lättar och synen inte är lika suddig längre skulle man kunna tro att det inte kan bli
värre. Men visst, så lätt slipper du inte undan. Du har just haft en panikattack och nu kommer genast
rädslan för en ny. När kommer du få din nästa panikattack? Oron, stressen, rädslan. Du är aldrig ensam
för dessa tre känslor är alltid med dig. Dagligen, hela dagarna. Det är så det känns. Och man är verkligen
livrädd. Man är livrädd för att leva med dödsrädd för att dö. Varje dag. Hela tiden. Så skratta inte bort
det när någon med panikångest säger att de är rädda, för de är verkligen det. Väldigt väldigt rädda. Kom
ihåg det. Och utsätt inte personer med panikångest för svåra situationer, de är kanske inte beredda på att
ta de steget ännu. Det kommer! Men låt dem för guds skull göra det i sin egen takt. Ingen vet hur det
känns förrän man själv varit där. Livrädd. Så kom inte och säg att du vet hur det känns. För det vet  du
inte. Inte om du aldrig varit där, kallsvettig och med pulsen skyhög. Försök förstå, och ge inte upp!

Hoppas inlägget gjorde nytta! Kom gärna med kommentarer och åsikter om detta.

13 kommentarer:

  1. Super mycket tack för din fina kommentar! Jag har läst din blogg och kan bara säga herregud vad det är skönt att veta det finns andra som lever i samma rädsla. Jag älskar hur du exakt kan beskriva hur livet för oss sjuka ser ut. En dunder stor kram till dej! :)

    SvaraRadera
  2. känner igen mig så väl.

    SvaraRadera
  3. När jag läser detta inlägg så läser jag om min vardag vilket är tråkigt men sant, jag trodde en gång att jag var ensam om detta och vågade inte prata om det då jag var rädd att bli idiotförklarad men i dagens läge har jag insett att fler och fler faktiskt lider av samma sak och att jag inte är ensam om det vilket gör att det blir lättare att prata om det.
    Din blogg kommer fortsätta följas och jag tycker du är riktigt stark som skriver om just detta!

    Får jag lov att ta detta inlägget och kopiera över till min blogg om jag länkar till dig i inlägget?

    SvaraRadera
  4. DIna ord är så sanna, har också panikångest och generaliserat ångestsyndrom, och dagarna är ett "rent helvete". Det är så skönt att veta att man inte är ensam!!

    SvaraRadera
  5. Precis så är det. Fy fan. Och glad att jag väldigt sällan känner så längre.

    SvaraRadera
  6. Mycket bra skrivet.Fick ångest 96 efter att jag lämnat ett misshandelsförhållande och min 3 veckor gamla son dog.Sen drog jag på en växel till.Den ska bekämpas och ack vad jag har kämpat....men fel för jag har sprungit sprungit sprungit,har inte vågat annat.jobbar i vården,klamrat mig nästan bokstavligt i väggarna för att klara arbetsdagarna men har nu brakat i total utmattningsdepression.Nu när jag tvingats stanna upp känner jag att det finns hopp om ångestlättnad.Kan få någon minuts glimt av ångestfrihet på em.Känns härligt och ger hopp.Men genom att all balans från hormoner till näringsämnen i kroppen är ur slag så tar det nog en lång tid tillbaka.Snälla alla det är jävligt läskigt att möta ångesten men det blir sju resor värre om man bara springer och inte lyssnar på signalerna.mycke bra blogg fortsätt skriva.hoppas ni alla snart mår bättre.

    SvaraRadera
  7. Precis ångesten finns där hela tiden. Har haft det så här i ett halvår nu. Ångest, panikångest, oron, rädslan. Just nu känns det som om jag bara existerar, men jag lever inte. Jag vill bara att det ska försvinna.

    SvaraRadera
  8. Kunde inte beskrivit det bättre själv! PÅ är det värsta jag upplevt och jag har varit med om mycket...

    SvaraRadera
  9. Bra gjort! Jag undrar om andra upplever ångest som jag? Jag känner att jag är helt ensam i världen med den känslan jag har! Utöver att man blir yr och rädd för att bli galen, känner ni även att känslan i händerna blir konstig? Jag vet att alla kan reagera olika, men för mig känns det verkligen som att allt jag tar på gjort av tyger som tex, Tyg, Täcke, Lakan, Tröjor osv känns overkligt. Känns riktigt konstigt och jag har varit hos en doktor och han har sagt att jag har ångest. Men vill veta till 100% om någon mer därute känner som jag? Tusen tack igen

    SvaraRadera
  10. Adam kristoffersson du är inte ensam om detta har också en konstig känsla i mina händer brukar däremot kännas mer i fingrarna ungefär som att dem domnar bort och ibland känns det lite "sandigt" om jag gnider dem mot varandra kanske på samma sätt som du beskriver med tyg.. har varit hos läkare för detta men inget svar på problemet

    SvaraRadera
  11. Nu är jag på väg till min utbildning den som jag velat gå så länge. Så fort jag sätter mej på t-bana börjar smyger sig hjärtklappning på,den håller i sig tills jag är på väg till t-bana hem igen.Det som jag velat göra så länge har gett mig så kraftig ångest så jag vet inte hur länge jag kommer att orka.

    SvaraRadera
  12. Nu är jag på väg till min utbildning den som jag velat gå så länge. Så fort jag sätter mej på t-bana börjar smyger sig hjärtklappning på,den håller i sig tills jag är på väg till t-bana hem igen.Det som jag velat göra så länge har gett mig så kraftig ångest så jag vet inte hur länge jag kommer att orka.

    SvaraRadera
  13. Nu är jag på väg till min utbildning den som jag velat gå så länge. Så fort jag sätter mej på t-bana börjar smyger sig hjärtklappning på,den håller i sig tills jag är på väg till t-bana hem igen.Det som jag velat göra så länge har gett mig så kraftig ångest så jag vet inte hur länge jag kommer att orka.

    SvaraRadera