Som ni märker handlar mina texter som jag lägger upp här mycket om sorg och saknad. För att förtydliga det hela lite så kan jag berätta att jag skrev dessa texter före, under tiden och efter det att min älskade morfar gått bort i cancer. Jag var en ung tonåring som levde nära inpå hans svåra sjukdom och skrivandet hjälpte mig bearbeta allt det svåra jag gick igenom i och med hans sjukdom och död.
Jag stod min morfar mycket nära. Han var som en pappa för mig. Min bästa vän, min
hjälte, min klippa, min trygghet. Jag växte upp med honom vid min sida och när han
blev svårt sjuk i cancer var vi många som drabbades hårt. Jag satt hos honom var och
varannan kväll och ända in till slutet höll vi om varandra hårt. Han fattas mig varje dag.
Det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom. Det är nu 7 år sen han gick bort,
men jag kan fortfarande känna hans trygghet omkring mig. Jag kan höra hans röst klart
och tydligt ibland och jag vet, jag bara vet att han finns här hos oss, och vakar över oss.
Att leva nära inpå min älskade morfars cancer var det svåraste och tyngsta jag hittills tvingats uppleva. De texter som läggs upp här i kategorin: Mina texter handlar om hur jag tänkte, kände och upplevde tillvaron efter det att moffa gått bort. There you have it, hoppas texterna nu är lättare att förstå, de är ju ändå rätt flummiga och inbakade i en tonårings sorg och förtvivlan. Tack för ert stöd kära läsare, ni är viktiga!
Här hittar ni några andra inlägg om min älskade morfar: Saknad
När jag senast besökte mitt barndomshem hittade jag, undangömt, längst inne i ett
skåp: mina skrivhäften! De häften jag skrivit sida upp och sida ner i. Skrivit för att
glömma och skrivit för att komma ihåg. Skrivandet har alltid hjälpt mig, det har alltid fungerat som en terapi-form för mig. Genom text och ord har jag, så länge jag kan minnas fått utlopp för all den sorg, ångest, rädsla, ilska och glädje jag känt. In fact, kära läsare kan jag nästan lova att det var skrivandet som hjälpte mig och räddade mig då jag i de tidiga tonåren mådde som sämst. Då jag trodde livet var slut vände det.
Nu tänkte jag ta och dela med mig av mina texter åt er här på bloggen, för om sanningen ska fram så är jag faktiskt lite stolt. Många av texterna är verkligen bra, med tanke på att
det är en sorgsen, förvirrad och deprimerad 13-14-15-åring som skrivit dom! Hoppas ni får ut något av att läsa dom, för jag har verkligen fått hjälp av att skriva och läsa texterna.
Jag skapar en ny kategori: Mina texter, där jag kommer samla alla de texter jag lägger upp,
så har ni dem alla på samma ställe. Nedan får ni den första sammanställningen av mina texter.
___________________________________________
I brist på energi störtar vi mot marken. Slut på falska lögner, vi dör om 25 sekunder.
25 sekunder, du hinner säga vad du tycker, ingen kommer någonsin att få veta något.
Och 25 sekunder gick för fort, om inte ens evigheten nådde oss.
25 tysta sekunder, var det sista jag fick uppleva. - 2006
___________________________________________
Jag skulle kunna ta ner himlen åt dig, om du skulle önska det. Det står ännu osäkert, antalet tårar som fallit på ditt namn. & suddat ut bläcket till något alldeles oläsligt.
& Jag krossas långsamt inifrån. - 2006
___________________________________________
Vi går över gränsen när vi fångar oss själva igen, & du log mot mig en gång, kanske, nån dag - gör du det igen.
Jag är försvunnen och hittad av mig själv igen. och mina tårar håller mig vaken och vid liv nu. - 2006
___________________________________________
Det är gammal luft i mina lungor, jag kan nästan andas. bara nästan.
tjugofyra timmars plåga och ännu ett svart kryss i kalendern. i bakgrunden viskar musiken fram obetydliga ord igen.
Dagen du dog, dog jag inombords.
du finns inte längre nära mig.Aldrig mer får jag se ditt leende
dagen du dog, dog jag inombords. om du bara visste hur mycket jag saknar dig. - 2006
"Du sa en gång till mig att du så gärna skulle vilja tro, men att du inte kan. Att Gud aldrig har funnits där för dig och att du inte kan tro på att han skulle kunna låta så här mycket hemskt hända dig och dina nära. Du sa att du inte har någon tro och inget hopp på Gud. Att han inte gjort annat svikit dig och vänt dig ryggen. Men förstår du inte? Det var inte meningen att du skulle överleva den där bilolyckan, men det gjorde du. Och se på dig, se hur bra du mår idag! Gud var med dig. Han räddade dig och din familj. Gud finns där för dig, han både ser och hör dig nog, du har bara inte förstått det ännu. Du vill inte tro det." Min vän sa det här till mig, och efter att fått höra det kände jag mig väldigt liten på nått sätt. Jag önskar att jag kunde tro, men allt i mig jobbar emot det. Men de här orden fick mig ändå att börja tänka. Stora tankar. Det nästa min vän sade fick tårar att bildas i mina ögon.
"Du har en uppgift i livet, den där bloggen om Panikångest som du skriver, har du alls nån aning om hur många du hjälper med den? Hur många som hittar stöd och styrka ur dina texter? Att du överlevde, kämpade och kom så här långt var din mening med livet. Och att du får chansen att skriva om det och hjälpa andra som mår dåligt är ju alldeles fantastiskt. Det är din uppgift, jag letar fortfarande efter min och hoppas jag kommer hitta den."
Det som inte dödar dig, gör dig starkare - bokstavligen den här gången. De här stora orden och stora tankarna lämnade mig långt ifrån oberörd. Var det meningen att jag skulle vara med om olyckan och må dåligt för att sedan bli stark igen? Är det meningen att jag ska få dela med mig av mina erfarenheter åt er, och kanske, förhoppningsvis kunna hjälpa er att må bättre? Hade Gud mig att gå igenom allt det svåra för att jag skulle bli starkare?
Ni vet hur en låt kan trollbinda en, hur man skakas om och tar in varje ord i texten som sjungs. En låt, tusen känslor. Jag har många låtar som berör mig och som jag har olika minnen till, bra och dåliga. Musik är en väldigt stor del av mitt liv och har alltid hjälpt mig att må lite bättre.
En speciell låt finns dock. En låt som jag hörde om och om och om och om och om och om igen. En låt jag lyssnade på en kväll för snart 7 år sedan, kvällen då min älskade morfar gick bort. Jag
lyssnade på den här låten i stunden då han gick bort. Flera timmar i sträck före och efter. Den fick
mig att klara kvällen och natten. Sen den kvällen har jag inte hört på den här låten en enda gång.
Jag har inte kunnat. Den väckte för många hemska känslor inom mig. Jag provade sätta på den
några ggr, men tårarna bara rann, helt okontrollerat. De slutade inte rinna på länge länge länge.
Efter min älskade morfars bortgång blev jag sjuk. Jag blev djupt deprimerad och led i många år av ätstörningen anorexi. Ironiskt nog är det just den här låten som jag så noga undvek som jag egentligen borde ha lyssnat på under de svåra åren. I skrivande stund sitter jag och lyssnar på låten i fråga. om och om och om igen. Tårarna rinner, men de känns ändå okej. Det blir nog bra.
Celine Dion - I Surrender There's so much life I've left to live And this fire is burning still When I watch you look at me I think I could find the will To stand for every dream And forsake this solid ground
And give up this fear within Of what would happen if they ever knew I'm in love with you
'Cause I'd surrender everything To feel the chance to live again I reach to you I know you can feel it too We'd make it through A thousand dreams I still believe I'd make you give them all to me I'd hold you in my arms and never let go I surrender
I know I can't survive Another night away from you You're the reason I go on And now I need to live the truth Right now, there's no better time From this fear I will break free And I'll live again with love And no they can't take that away from me And they will see
'Cause I'd surrender everything To feel the chance to live again I reach to you I know you can feel it too We'd make it through A thousand dreams I still believe I'd make you give them all to me I'd hold you in my arms and never let go I surrender
Every night's getting longer And this fire is getting stronger, babe I'll swallow my pride and I'll be alive Can't you hear my call I surrender all
Jag har alltid gett dig kärlek, i alla fall har jag gjort mitt bästa. i 2 år fick jag kalla dig för min, min älskling.
Jag var trygg med dig, jag visste vem jag var. och det kommer nog aldrig sluta förvåna mig
hur man efter två fina år tillsammans kan göra sådär,
bara säga upp kontraktet.
Jag är fylld med sorg från topp till tå, men jag försöker, och jag tänker inte sluta.
Jag ser framåt, andas djupt - och går vidare. 7/9/2012
Kära fjortonåriga jag,
jag skriver det här med små bokstäver - för du ogillar allt som är stort redan här. jag veta att allt känns
tungt och jobbigt nu, fast du innerst inne har svårt att erkänna det. det här året har varit väldigt tungt,
från början till slut och du kommer tyvärr inte att komma ihåg så mycket från den här tiden. när du i
framtiden ser tillbaka på det här året finns inte mycket annat än blackouts och korta minne från de
stunder då du grät och skrek på hjälp. du var så deprimerad att du förträngt allt som hände dig här.
Morfars bortgång drabbade dig hårt, men kära fjortonåriga jag, fall inte ner, han skulle inte ha velat det.
gråt dig inte igenom natt efter natt och sluta för guds skull inte äta. du är alldeles för ung för att vara
djupt deprimerad, och alldeles för sårbar för att kasta dig in i pojkars armar nu. Det är här det börjar.
Här kommer du att bli ihop med din allra första pojkvän, men ta det inte på allvar för det kommer bara
hålla i ganska exakt 11 månader, och du är alldeles för ung. och alldeles för dum.
Kära femtonåriga jag,
Du dricker alldeles för mycket nu. Och du har absolut ingen aning om hur mycket du sårar din
mamma och pappa. Dom älskar dig så väldigt väldigt mycket, men du kan inte se det. Du ser
ingenting. Du är förblindad av sorg och förvirring, och tonårstiden är en svår tid, tro mig, jag
vandrade med dig genom allt det svåra. Men kära femtonåriga jag, din kropp tål inte 1 liter sprit
varje helg. Kan du inte bara förstå det? Var inte rädd. Allt känns för jävligt nu, men det kommer
bättre tider. Det gör det. Du äter ingenting nu, och helt ärligt så klär du inte i endast 39 kilo. Din
mamma gråter när du inte ser, och du gråter när alla ser. Snälla femtonåriga jag, ryck upp dig. Gå
till psykologen, prata med dina föräldrar, dom förstår dig bättre än någon annan. Fast du inte tror
det nu. Och här kära jag, vill jag att du ska vara på din vakt. Du kommer bli förälskad. Du kommer
bli förblindad och inte se allt det hemska runt omkring dig. Du är dum som tror på allt det här. Men
snälla snälla femtonåriga jag, lyssna på dina vänner, han är inte bra för dig. Han kommer dra dig ner
till ett helvete som kommer ta år och åter år att ta dig upp ifrån. Han kommer förstöra allt det goda
som finns i dig för en lång tid framöver. Kära femtonåriga jag, kan du inte bara förstå, Du hör inte
hemma i ett misshandelsförhållande. Du ska inte behöva ta alla de hemska orden och slagen.
Du förtjänar så mycket bättre. Kära femtonåriga jag, var stark nu.
Kära sextonåriga jag,
Det här året når du en punkt i ditt liv då allt tar en vändning. Någonting händer inom dig, det ljusnar
äntligen lite grann. Det har tagit tid, men du har äntligen kommit vidare. Du går ut högstadiet det här
året, det är en härlig tid som du njuter av. Kom ihåg den här tiden, snälla sextonåriga jag. Du lär dig
mycket om livet nu. Du börjar äntligen äta igen, tack tvare intresset för träning som väcktes hos dig.
Nu börjar livet igen. Jag är stolt över dig för du har lärt dig att ta hand om dig själv nu. Tack sextonåriga
jag för att du inte gav upp utan gav livet en chans till.
Kära sjuttonåriga jag,
Det här året kommer inte alls bli som du tänkt dig. Du börjar gymnasiet tillsammans med alla dina
bästa vänner. Det blir en stor förändring, men det går bra. Till en början. Här kära sjuttonåriga jag
vill jag att du förbereder dig, för nu kommer ett hårt år komma, med många ensamma nätter. Nätter
fyllda av hat och tårar. Många nätter i berusat tillstånd där du varje gång sist och slutligen gråter och
undrar vad som gick fel. Jag önskar jag kunde säga; vad var det jag sa? För det är först nu du börjar
inse att "den stora kärleken i ditt liv" kanske inte är så kärleksfull after all. Du kommer gå sönder mer
och mer, bit för bit. Du slås sönder av hans ord och slag. Kära sjuttonåriga jag, stå på dig. Lämna
aset innan du får lust att lämna dig själv. Du är värdefull och vacker fast han säger annat. Tro inte på
idiotjäveln, han är bara ute efter att såra dig. Snälla sjuttonåriga jag, ge honom fingret och res dig från
dina spillror. Du ska inte ligga på golvet å undra varför man får sparka på någon som redan fallit till
marken. Det blir bra sjuttonåriga jag, men det blir inte lätt.
Kära adertonåriga jag,
Analysera inte allt och alla. Vissa människor vill dig faktiskt väl. Lita på människor i din omgivning,
alla är inte ute efter att skada dig fastän du tror det. Du blir myndig nu. Du får bilkörkort och börjar
springa på barer. Detta blir ett bra år, kära adertonåriga jag, och jag är så lycklig att kunna berätta det
här för dig. Du kommer bli kär igen. Fast du tappat hoppet på allt vad män och kärlek innebär. Men
denhär gången blir det äkta. Kära adertonåriga jag, den här gången kommer du bli älskad, för den du
är och inget annat. Du kommer bli behandlad såsom du verkligen förtjänar och den här underbara pojken
vill dig bara väl. Ni träffas på midsommar, en underbar sommarnatt och du faller för honom direkt.
Jag vet att du har svårt att tro det adertonåriga jag, men det är den här mannen som du inom kort
kommer flytta ihop med och leva med. Ni har det underbart tillsammans och du är äntligen lycklig.
Du har bra kontakt med dina föräldrar nu, och du ångrar allt elakt du sagt under åren när du inte varit
dig själv. Kära adertonåriga jag, det går bra nu.
Kära nittonåriga jag,
Du har tagit studenten nu. Det var en fin dag som du alltid kommer att kunna se tillbaka på med ett
leende på läpparna. Du har flyttat hemifrån och bor nu i stan med din fina pojkvän. Du har börjat
studera i yrkeshögskola nu. Allt borde vara bra. Men tyvärr nittonåriga jag, här tar ditt liv en vändning
igen. Du blir under hösten alltmer deprimerad och det kommer sluta med mörker och mediciner. Din
panikångest kommer bryta ut nu. Du kommer inte förstå vad det handlar om. Du kommer vara rädd
och osäker, men kära nittonåriga jag, det finns hjälp att få. Du har stöd från vänner och familj, och
framför allt din vackra pojkvän, han kommer finnas där för dig, genom allt det hemska. Det blir en
svår och tung tid för dig nu, men den här tiden kommer också att lära dig mycket om livet.
Du kommer bli stark. Fastän du känner dig ensam och svag. Du tar dig upp igen. Det vet jag. Kära tjugoåriga jag,
Du har hela livet framför dig. Kämpa med skolan och gör ditt bästa. Du är bra och du förtjänar ett
bra liv. Stöt inte bort dina nära. De bryr sig om dig och älskar dig för den du är. Du har lärt dig leva
med din panikångest nu, och jag är mycket stolt över dig. Kära tjugoåriga jag, jag vet inte hur din väg
ser ut framöver, men jag vill ändå att du ska kämpa på. Jag vill inte att du ger upp. För livet har mycket
mer att erbjuda. Kämpa på kära tjugoåriga jag. Jag vet att du klarar det.
30 november 2011 - från en tid då allt kändes hopplös.
Var går din smärtgräns gud? Var?
Vår jord är ju en alldeles underbar plats att bo på, eller hur? Tänk att vi får vandra här i denna vackra värld,
i denna guds stora hage å ha ett underbart vackert liv tillsammans. Leva i harmoni och njuta utav allt det som
livet har att erbjuda. Visst låter de bra? En riktigt bra försäljnings-slogan gud fick till där. Men så fan heller.
Här finns inget annat än smärta och lidande. Människor runt omkring oss mår dåligt, överallt! Din granne, din
klasskamrat, någon på bussen, någon du möter på gatan. Alla kämpar, om inte mot annat så mot sig själva.
Cancer och depressioner så långt ögat når. Cancer ja, den där för jävliga jäveln som förstört så många många
människors liv om och om igen. Insjuknande och ett ständigt hopp om att allt ska bli bra. Tillfrisknande för en
tid, och sedan återfall - hundra gånger värre än den första gången. Hur tänkte du här gud? Var du lite arg en
dag under skapelseberättelsen å tänk "vad fan, nog måst väl människorna få lida lite emellanåt också!"
Nå visst, men hur länge och framförallt hur mycket lidande ska vi klara av? Var går din smärtgräns gud? Var?
Jag undrar bara, för jag passerade min för länge sedan! Hur mycket lidande har du planerat in för varje
person här i världen? Varför känns det som att just jag och alla underbara människor runtomkring mig
tvingas lida extra mycket just nu? Om du har nått att säga så kom då rakt till mig å sluta förstöra mina
älskade vänner och släktingar. Din fula fan. Vi har sett tillräckligt lidande nu. Så det räcker och blir över!
Visst, det kan ja erkänna. Jag har aldrig vari ett av dina bästa barn. Men är det här verkligen ditt sätt att ge igen
på? Din jävel. Jag har all rätt att nedvärdera dig, du har aldrig gjort annat än svikit mig. Gång på gång. Jag har
gråtit och skrikit, kastat i väg bön efter bön i hopp om att du ska höra mig. Böner om att mina nära och
kära ska få må bra och vara friska. Men de ju fan som att direkt jag ber om lite nåd, vänder du dövörat till
å ger mig precis allt det jag fruktar mest här i denna värld. Sluta ta mina nära ifrån mig. Det räcker nu!
Livet ska vara skönt och fridfullt, härligt att leva. Vi ska må bra och leva lyckliga här i världen som gud, vår
allsmäktiga fader skapat för oss alla. Han skapade en plats där vi skulle finna glädje och gemenskap.
En avbildning av det fagra himmelriket. En plats dit vi efter vårt fina liv ska få komma och fortsätta vara
sådär lyckliga och uppfyllda av livets goda ting. Well guess what God, you mighty motherfucker, you failed. Big time! Om jorden är en återspegling av himlen är himlen en plats jag aldrig vill komma till.
Hur bra har du lyckats om vi vid sidan av våra älskade släktingars fruktansvärda lidande, vid livets slut,
ett slut fyllt av hopplöshet, hjälplöshet, smärta, oro, lidande och tårar tvingas stå och säga "snart är
lidandet förbi, hon/han kommer till en bättre plats!" (detta igen är en mening jag fått höra alldeles för
många gånger redan. Gud, ditt fan. Jag vill aldrig nånsin tvingas höra den meningen igen.) Till en bättre
plats?! Var det inte meningen, vid tidernas begynnelse att jorden, världen, vår värld skulle vara en bättre
plats? En tillräckligt bra plats. En bra plats att leva på. Nej nu, i've given up on you god. Hoppas du mår
riktit jävla dåligt och att du sakta slits sönder av allt hat jag skickar till dig här nerifrån. Hoppas du tar det här
personligt, för det är riktat till dig. Må du drabbas av livets alla hemskheter och må vi aldrig mötas igen.
Jävla cancer. Vi vill alla ha en ny bil, ny telefon, gå ner i vikt. En person som har cancer vill bara en sak - att bli frisk. Kopiera detta för att hedra någon som dött av cancer, eller som kämpar mot det nu.
innan: livrädd, ångestattack på vägen dit, men motarbetade.
gick långa omvägar, kom ändå 20 min för tidigt. patetiskt.
fick hoppa in i rummet genast.
skakade som ett jävla löv. fann ett inre lugn.
och allt kunde börja.
Var lätt att börja prata med psykologen
nämnde det mesta, men inte allt.
blandade känslor.
pratade, hon antecknade, frågade, lyssnade, nickade, och log då jag ville att hon skulle le.
helt annorlunda än för 4 år sedan vid polikliniken.
äntligen känner jag mig förstådd. inte sinnessjuk. utan verkligen, påriktit förstådd.
underförstådd och överförstådd.
45 minuter gick snabbt och tämligen smärtfritt. fick ny tid. nytt hopp.
gick nöjd och livrädd iväg.
skakade hela vägen hem. benen som gele. ringde min pojkvän, ringde mamma och ringde en vän.
känns lite bra, men långt ifrån okej. men nu har det börjat. än en gång.
å denhär gången ska det bli bra. inte nu, inte snart men så småningom."
mår så jävla dåligt nu. varför är alltid fredagar värst? tårarna rinner av ingen orsak
och jag pendlar mellan hopplöshet och missnöje.
självmordstankarna är tillbaka igen, känns som att jag aldrig kommer ifrån detta helvete.
Kan inte läsa, orden bara hoppar fram och tillbaka,
vill inte vara ensam, aldrig. är rädd och vill bara att någon ska förstå mig.
Vill inte ta medicinen, är rädd för alla biverkningar och om jag aldrig kommer
bli bra, aldrig kommer kunna sluta. ORKAR INTE MER. allt känns fortfarande hopplöst.
jag fryser så mycket. nu igen. fast jag sitter i varma kläder under filtar. det bränner i ryggen
och i huvudet. säkert är det alla farliga ämnen som medicinen innehåller. fy fan.
jag vill vara 5 år i mammas famn. jag vill inte mer. orkar inte. det finns inget slut. "
" nu ska jag ta mig i kragen. jag ska dricka upp mitt kaffe. resa mig upp. torka tårarna. le. kanske.
sen ska jag klä på mig fina kläder. varma kläder. det är minusgrader ute idag. jag ska sminka mig. med alla ränder runt ögonen. så att jag blir fin. lite fin. jag ska gå runt, med snabba steg och samla ihop saker som kan behövas. och städa lite. av bara farten. så mår jag kanske bättre sen.
så kommer det stora. jag ska klä på mig utekläder. och gå ut. möta kylan. möta ansikten. möta människor. tyst. inte ett ord. för här vill jag inte bli sedd.
jag ska gå in till stan. jo, det ska jag. hör du det. jag ska! där ska jag köpa en fin bok. en dagbok. en riktigt fin en.
synd nog så vet jag redan nu att den fina boken kommer från början till slut att smutsas ner av mina hemska tankar. men om det hjälper, ens något litet. så är det värt att offra den fina dagboken. för det. för mig. för alla jag älskar runt omkring mig.
någon måste falla offer här. och hellre får det vara något materiellt än mina fina människor i min omgivning.
så nu. nu kör vi. nu ska jag ge allt jag har. och hoppas på det bästa. "
Här var jag hemskt frustrerad över att jag i ett antal timmar gått omkring i lägenheten och velat till stan för att köpa en dagbok. Men panikångesten tog över gång efter annan, den höll mig kvar och tyngde mig allt längre ner. Slutligen blev jag hysteriskt arg, skrev texten ovan och tro det eller ej, men strax därefter vågade jag mig till stan där jag köpte en dagbok som jag fortsättningsvis skriver i dagligen.
Så, vad lär vi oss av detta? Kämpa på, det kan verka svårt, men det känns ju så jätteskönt då man en vacker dag lyckas. Låt inte rädslan ta över och hålla dig tillbaka. Våga ta steget ut, du kan om du vill!
