Nu har undersökningen Tar du något antidepressivt läkemedel? (SSRI) avslutats Sammanlagt var ni 71 stycken som ställde upp och svarade på undersökningen. Tack till alla er! :) Nedan ser ni resultatet av undersökningen. En ny undersökningsfråga kommer snart upp! Förslag? 1. Ja, jag använder SSRI preparat   42 stycken - vilket utgör (59%)   2. Nej   14 stycken - vilket utgör (19%)   3. Har använt tidigare   11 stycken - vilket utgör (15%)   4. Jag har en vän/anhörig som använder antidepressiv medicin      4 stycken - vilket utgör  (5%)

Kommentar: Hej! Skriv gärna mera om hur det gick för dig med utsättnings-
symtomen! :) Har hört så många sjuka historier om hur svårt det kan vara att
sluta att det nästan fick  mig att vägra antidepressiva bara på grund av det...

Det har nu gått över en vecka sedan jag slutade ta Venlafaxin. Innan jag slutade tog jag en tablett
varannan dag och upplevde redan då utsättningssymtom i form av yrsel, domningar i armar, ben
och huvud. När jag sedan slutade ta medicinen helt blev abstinensbesvären successivt allt värre!
Jag var i samband med att jag avslutade medicineringen sjuk och hade hög feber i 2 veckor! Jag
tror dock inte att detta hade något med medicinen att göra. Men det gjorde förstås det hela mycket
värre. Jag var trött och slut i kroppen och inte blev det bättre av att abstinensen blev värre. De allra
värsta dagarna var mellan fredag - söndag då jag varit utan medicinen i ca. 3-4 dagar. Då var mina
abstinensbesvär som värst. Yrsel och domningar fast jag bara satt stilla och inte rörde mig. Jag var
nära att svimma ett antal gånger under heljen, men då tyckte jag att det fick räcka ;) började med att
psykade mig själv ( eftersom jag tack vare min panikångest vet hur stark tankarnas makt är! )

Jag psykade mig själv genom att tänka: Nu blir det inte värre än såhär. Från och med nu kommer
abstinensbesvären att avta för varje dag som går. Sen övertygade jag mig själv om att yseln blev
bättre om jag drack tillräckligt med vatten, sov tillräckligt och åt bra med mat (vilket automatiskt
 gör att man mår bättre ofc) Och med tanken på detta började utsättningssymtomen avta! Magi!
För varje dag som går minskar yrseln och domningarna känns numera bara i benen då jag stressar
och anstränger mig mer än vanligt. Jag planerar att i slutet på denna vecka återuppta träningen efter
2 veckors paus. Då ska abstinensen vara nästintill helt bort. Mjukstartar förstås med yoga, pilates,
och zumba för att sedan klättra tillbaka till den nivå av hårdträning jag vanligtvis håller på med. 
 
För att sammanfatta det hela: I början var abstinensbesvären svåra och blev som värst några dagar 
efter att jag avslutat medicineringen. Besvären började sedan avta och är nu, lite på en vecka senare
nästan helt borta. Visst, där fanns stunder då jag skulle ha dödat för en tablett. Bara för att yrseln 
skulle försvinna. Men jag vägrade ge upp. Jag ger inte upp! Det gör över! Kom ihåg det, det blir bra.

Psykiska besvär upplevde jag endast en kväll då jag blev helt upp och ner, grät nån timme och 
önskade att livet skulle ta slut. Allt kom över mig på en gång och jag trodde verkligen att nu kom
min stora break down. Nu skulle jag bli tvungen att fortsätta med medicinen igen. Men nu skrattar
jag bara åt den kvällen och fortsätter att tänka tankar som: Jag klarar mig utan medicinen, jag blir
inte deprimerad och ångesten hålls borta. Jag får inte mer panikångest och heller inga attacker. 

Jag klarar mig, jag är stark och duktig. Man får känna sig nere och ha en dålig dag, men det
betyder inte att depressionen är tillbaka. Mitt liv i mörker är över nu. Jag mår bra och klarar mig fint!

För några veckor sedan var jag på ett återbesök hos psykologen för en uppföljning av hur det börjat
gå för mig. Jag berättade glatt om hur bra allt känns just nu, hur lätt mitt liv blivit, hur jag känner mig
stark och duktig. Att jag klarar av precis vad som helst och numera gör allt som jag vill. Psykologen
blev glad och var uppriktigt sagt stolt över mig och de framsteg jag gjort under det senaste året.

Vi kom tillsammans överrens om att det nu är dags att avsluta min medicinering mot depression
och panikångest med panikattacker. Hon ansåg att jag nu mår så bra och är såpass stabil att jag
klarar mig utan antidepressiva läkemedel. Jag blev till en början jätteglad över beslutet att få sluta
med medicinen som jag nu dagligen tagit i ca. 1 års tid men jag blev förstås också orolig. Frågorna
svepte runt i huvudet: Vad händer om jag inte klarar mig utan medicinen? Är jag svag då? Är jag
förlorad i panikångestens hårda grepp än en gång? Kommer alla symtom tillbaka? Kommer jag att
få panikattacker igen? Är jag tillbaka på ruta ett sådär bara, efter allt det hårda jobb jag gjort?!

Psykologen lugnade ner mig och sa att jag inte ska tänka på det viset. Att jag ska ta det lugnt, inte
känna efter så mycket. Bara vara. Och OM nu något skulle hända, OM jag börjar känna mig ned-
stämd och deprimerad igen så vet jag att medicinen finns där. Jag har kvar tabletter i skåpet och
jag vet av erfarenhet att just den medicinen funkar för mig, att den hjälper. Då är det bara att börja
ta den igen. Inget värre med det. Att tänka på det viset funkar bra för mig. Jag är trygg med det.

Dock är det inte så bara att sluta med ett läkemedel kroppen vant sig vid att få. Jag har rätt så
obehagliga abstinensbesvär i form av yrsel, domningar och stickningar i armar, ben, fingrar, huvud
och runt munnen. När jag stiger upp eller gör plötsliga, snabba rörelser vinglar hela jag till och blicken
 är svår att fokucera. Jag tar medicinen varannan dag och ska nu (faktiskt idag) sluta med den helt.
De dagar då det gått som längst tid utan medicinen vinglar det till i huvudet och hela kroppen domnar.
Men jag hoppas på att dessa abstinensbesvär kommer avta nu då jag slutar ta medicinen.

Skillnaden mellan Citalophram och Venlafaxin

Jag har nu tagit antidepressiva läkemedel i över 1 år! Tänkte skriva lite om de båda medicinerna jag

använt mig av eftersom det är så många som frågar och funderar kring dessa. De läkemedel jag har
tagit är Citalophram och Venlafaxin. Jag fick den förstnämnda ordinerat efter att jag sökt hjälp för 

min depression, panikångest och svåra panikattacker.  Egentligen fick jag ordinerat Citalophram mot

depressionen och det ångestdämpande läkemedlet Xanor som lugnande vid panikattackerna. Detta 

fungerade inte alls eftersom jag blev dåsig, trött och illamående av Xanor. En uppmaning från mig:
Ta aldrig Xanor. Man blir lätt beroende och biverkningarna är hemska. Ja, läkemedlet är lugnande
och visst blir man lugn, men det är bara inte värt det. Man vandrar som en zombie i dimma. Nej fy.

Citalophram tog jag i ca. 6 månader innan jag tillsammans med ansvarig läkare kom fram till att den
medicinen inte hjälpte mig. Jag mådde inte bättre och ångesten blev bara värre och värre hela tiden.
Jag var ständigt orolig, nedstämd, spänd och liksom "upp i varv". Livet kändes tungt och jag klarade
inte av att handla och träffa folk.  Citalophram bromsade panikattackerna något, men de gjorde sig 

fortsättningsvis påminda flera gånger i veckan, om och om igen. Vi bytte då till medicinen Venlafaxin.

Venlafaxin fungerar bra för mig. Det var lätt att börja med det, jag upplevde nästan inga biverkningar
alls och inget illamående som med Citalophram. Jag fick med hjälp av Venlafaxin kontroll över både
depressionen och panikångesten. Successivt lärde jag mig hantera min ångest och panikattackerna är
idag helt borta. Jag klarar av att vara i stora folksamlingar och i stora affärer. Jag ställer mig gärna upp
framför en stor publik och sjunger eller pratar. Ibland får jag ångest och känner av trycket i bröstet
men det är väldigt väldigt väldigt sällan. Jag mår idag bra och tar Venlafaxin varje dag med frukost.

Skillnaden mellan Citalophram och Venlafaxin var för mig stor. All oro försvann och jag blev allt
lugnare och tryggare. Detta var inte endast med hjälp av medicinen. Man måste jobba mycket själv
och lära sig hantera sin ångest. I kombination med eget jobb, medicinen, samtalsterapi och mycket
stöd av nära och kära tog jag mig upp ur mörkret och mår idag bättre än jag trodde var möjligt. 

Kom ihåg kära läsare att biverkningar och hur ett läkemedel fungerar eller ej alltid är individuellt.

Det som passar mig behöver nödvändigtvis inte passa er. Prata med er läkare och var inte rädd att
byta medicin. Om ni upplever att ni inte mår bättre med en medicin kan ni alltid prova en annan.
Vad har ni att förlora? Sök inte efter biverkningar. De går oftast över och om inte så kan man alltid
byta tillbaka. Har ni frågor kan ni lämna en kommentar eller maila mig på: panikangestattack@hotmail.com

Svar på kommentarer!

" Hej på dig! Hur står det till? Du har inte skrivit något på länge, jag brukar titta in här då 
och då och se om du skrivit något nytt. Det du skriver går rakt in i mitt hjärta och jag får 
alltid nya perspektiv när jag lämnar din sida. Jag måste få tacka dig för din ork och kraft
att skriva om svåra saker på ett fint och rörande sätt. Ta  hand om dig! Du är starkare än
du tror! Kramar Ps. Jag har insett att jag var starkare än jag trodde, för annars  hade jag
inte varit här idag, men det är en inre kamp. Ds. " 

" Hejsan :-) Allt bra med dig? Det du skriver är väldigt fint och ger mig (och jag pratar
nog för fler) styrka att  fortsätta kämpa. Det du gått igenom har gjort dig till en mycket
stark person. Jag hoppas du vill fortsätta skriva tänkvärda saker! Kommentarerna kanske
 gör att du känner att du gör något meningsfullt (för det gör du!!). Jag är inte den som 
brukar kommentera men du ska veta att jag läser vad du skriver och kan bara framföra
ett stort tack! Det finns dagar som är svåra, men man måste inte alltid vara stark utan
ibland får man lov att falla. Det har jag lärt mig, men man måste ta sig upp och då kan
man behöva stöd. Styrkekramar  till dig! " 

Jag vill rikta ett stort tack till er läsare! Tack för era kommentarer och mail. Feedback är
 alltid bra! :) Känslan jag får när jag läser era vänliga ord är svårt att beskriva. Jag blir så 
glad över att kunna hjälpa och stöda er lite i allt det svåra. Jag är glad att ni tycker om det 
jag skriver om här på bloggen. Hoppas ni inser hur starka ni är. Tro på er själva. Stort tack!

Jag har inte skrivit här på ett tag nu. Allt är bra med mig och det händer rätt mycket i
mitt liv just nu. Livet fortsatte och jag har tagit mig upp och står nu på egna ben, stark
och lycklig. Tiden efter breakup'en var svår - men det måste jag erkänna: jag blev inget 
annat än starkare! Jag hittade mig själv igen. Nu har jag flyttat tillsammans med 3 tjejer
och vi har det bra i vår nya lägenhet i centrum. Jag studerar och jobbar och det mesta
flyter på riktigt bra. Jag har inte längre panikattacker och inte heller lika mycket ångest!
Använder fortsättningsvis det antidepressiva läkemedlet Venlafaxin, och tycker att det går
bra.  Jag känner att jag orkar med mycket och klarar av allting jag tar min an, något jag inte
känt på länge! Det är verkligen Superskönt att må bra igen. Jag förtjänar det. Allt gott åt er.

Ny undersökning!

Som ni ser kära läsare har jag startat en ny undersökning här på bloggen! Uppe till vänster hittar
ni undersökningen där vi kan svara på frågan: Tar du något antidepressivt läkemedel? (SSRI)
Ni kan välja mellan svarsalternativ under. Jag hoppas ni ställer upp och svarar! Tack på förhand!

Här har ni sammanställningen av den första undersökningen som gjordes här på bloggen. 
länk till inlägget: http://panikangestattack.blogspot.fi/2012/06/undersokning.html

Min rygg / nack-skada

Fick en fråga om min skada jag fick i ryggen / nacken efter bilolyckan, så jag tänkte berätta
lite om det. Hoppas det svarar på din fråga och att ni andra läsare har någon nytta av detta.

Vid tillfället för olyckan hann jag inte känna någon egentlig smärta, den kom först när chocken
började släppa. Då spred sig en brännande smärta och värk i hela bakhuvudet, nacken och övre
delen av ryggen. Denna värk blev allt värre och värre under timmarna efter olyckan. Nästa dag
uppsökte jag läkare och fick där en stödkrage samt den muskelavslappnande medicinen Sirdalud
utskriven. Denna medicin är dock inget jag rekommenderar. Har aldrig mått så dåligt som jag
gjorde när jag tog den! Blev slapp i hela kroppen och hela världen vinglade tills jag somnade.

Min whiplash-skada i nacken har blivit undersökt vid ett flertal tillfällen men varje gång har
samma sak konstaterats: Tyvärr, det finns inget vi kan göra nu. Du kommer leva med värken
resten av ditt liv. Du kan ta värkmedicin när det blir riktigt jobbigt men mer kan vi inte göra.

Jag känner av värken varje dag. Intensiteten varierar förstås som allt annat från dag till dag.
Ibland kan det kännas riktigt bra medan jag andra dagar tror att nacken ska gå av. Överlag
klarar jag mig rätt bra. Jag kan inte sitta upprätt allt för länge exempelvis. vid dator. Då
sätter smärtan in, och när jag tränar kan det börja värka mycket. Men man måste bara lära
sig att leva med det. Jag undviker så långt det går att använda värkmedicin alltför ofta men
det slutar ofta med att jag inte orkar mer. Vill inget hellre än att få ett slut på detta.

Smärtan jag känner börjar oftast någonstans mitt i nacken och sprider sig sedan uppåt och
ner mot övre delen av ryggen. Det känns som att något bränner, svider och drar på samma
gång. Smärtan varierar i styrka, och när det är riktigt jobbigt gör det så ont att jag får lust
att gråta. Jag skulle gärna vilja få hjälp med detta, men vet inte om det lönar sig att gå till
en massör, är rädd att det ska bli värre. Har ni läsare några tips?

Antidepressiv medicin: Venlafaxin

Hejsan! Tack för en mycket hjälpsam blogg :) Jag fick nyligen ett recept på Venlafaxin
 utskrivet. Jag har aldrig tidigare ätit antidepressiva och känner mig orolig inför det här. 
Upplevde du några starka biverkningar av medicinerna den första tiden? Ska man tro på
alla skrämselhistorier som finns här och var om hur jobbigt det kan vara?

Tycker du att medicinerna har hjälpt dig?


Svar:  Först och främst så är det helt okej att vara nervös och orolig inför den nya medicineringen. 
Kan ju avslöja att jag faktiskt grät lite kvällen innan jag skulle börja ta Venlafaxin för jag var så orolig
och osäker. Men det var nog helt i onödan! Jag upplevde personligen inga starka biverkningar då jag
började med Venlafaxin. Det ända som hände var att jag blev lite trött och hängig några dagar. Sen
började det reda upp sig. Du behöver nog inte vara orolig. Det brukar bli bättre inom några veckor!

Dock bör ju nämnas att jag redan åt en antidepressiv medicin (Citalopram) när jag bytte till
Venlafaxin. Din situation är ju något annorlunda och hur man reagerar på mediciner är mycket
individuellt. Men tveka inte att ta kontakt med din läkare om du har något att fråga eller undrar
över. Din läkare finns där för att stöda och hjälpa just dig! Kom ihåg det. Oroa dig inte :)

Jag tycker verkligen att Venlafaxin har hjälp mig. Det var inte förrän jag började med Venlafaxin
som jag faktiskt började må bättre. Jag önskar att jag omedelbart hade blivit introducerad till denna
medicin. Jag mår idag väldigt bra och är nästan helt fri från panikattacker och ångest. Hoppas du
får hjälp av medicinen och att detta inlägg var till någon hjälp. Sköt om dig :) Skriv gärna igen! 

"  Hej, Jag är ny på din blogg och fullkomligt älskar att läsa den. Något som jag har känt sen jag fick

min första attack för två år sedan är att man känner sig så otroligt ensam och isolerar sig gärna så det

är väldigt roligt att se att någon faktiskt har gjort en blogg om det.

Jag gick på citalopram tidigare och trivdes bra med den medicinen dock sa min läkare att nya studier har

visat att vissa hjärtproblem har framkommit (inte enbart av tabletterna givetvis) och fick då byta till sertralin.

Och biverkningarna på dessa var hemska. Kändes som att man "gick 14 steg bakåt" ungefär, hela processen

började om och jag känner igen mig i många utav de biverkningar du beskriver. "

- Tack så väldigt mycket för din kommentar Sara! Det glädjer mig verkligen att du gillar min blogg
om panikångest :) Det känns super-skönt att känna igen sig, fastän det inte handlar om roliga saker.
Det är ändå en stor lättnad att man inte är ensam, att man inte är "underlig" eller "konstigt".
Det vi upplever är fullkomligt normalt och absolut ingenting att skämmas över.

Skrämmande att hjärtproblem framkommit i samband med användning av Citalopram. Det är ju trots
allt en medicin som väldigt ofta skrivs ut till personer med ångest / panikattacker / depression. Vilken
tur att du fick  byta medicin i alla fall. Biverkningarna är jobbiga, men man ska försöka komma ihåg
att det går över. Kroppen ska reagera på olika läkemedel, annars skulle det vara konstigt. Hur jobbigt
det än är så blir det bättre. Drick vatten om du upplever illamående som en biverkning! Det hjälpte
mig mycket när jag mådde som sämst! Om biverkningarna bara blir värre ska du kontakta läkare.

Vi är många som börjar våra dagar med tabletter

För att orka, för att kunna och för att klara av de krav som ställs på oss. Det är inget konstigt med
det. Man kan inte förväntas vara stark i alla lägen. Ibland behöver man få bryta ihop för att kunna
fortsätta framåt. För att kunna hänga med i det hektiska tempot behöver en del personer mer stöd
och hjälp än andra. Om mediciner kan utgöra ett stöd för någon är det något alldeles fantastiskt.

För mig kom medicinerna att bli min räddning. En väg ut och något stadigt att hålla fast vid. När jag
var längst ner under ytan - insåg jag, att nu kan ingenting bli värre. Det kan bara inte bli värre än så här.
Att börja ta mediciner mot min depression och panikångest var skrämmande, men samtidigt var det
en sista utväg. Medicinerna kom att hjälpa mig på min väg mot en förbättring, de höll mig flytande.

Dag ett,

Idag började jag med den nya medicinen (venlafaxin) - Det är svårt att säga exakt hur medicinen
påverkar mig eftersom jag nu (såklart!) gått och dragit på mig en förkylning. Jag är även idag mkt
sliten och har träningsvärk i hela kroppen. Så om medicinen orsakar någon typ av värk kommer
det inte att märkas. Dock kan jag berätta att min sinnesstämning är något förändrad. Jag upplever
nu starka ångestkänslor och är något deprimerad. Tankarna har börjat snurra åt fel håll igen - och
tro mig, jag gör verkligen allt för att hålla dem i styr så att de inte tar över hela mitt medvetande.

Hoppas den rätta effekten kommer igång fort. Jag orkar inte kämpa emot ångesten och paniken
på egen hand just nu. Det blir alldeles för tungt. Det är svårt att erkänna, men jag behöver hjälp.

Jag misslyckades, jag föll i panikattackens klor.

Kära läsare, här har ni mig - i full gång med att återhämta mig från en hemskt svår panikattack.
Överlag skulle jag ändå vilja påstå att det hela gick rätt bra. Jag var på gymmet i omkring 2 timmar
och gick sedan till en affär och köpte hårfärg. Snabbt in och ut. Inget mer med den saken.

Det var när jag kom till biblioteket som problemen började på allvar. Jag lämnade in några böcker
och gick sedan upp till övervåningen för att låna nya. Där kände jag att det blev allt svårare att
andas och jag blev yr. Dessa symtom är mycket vanliga för mig och uppträder i regel dagligen.
Jag tänkte inte mer på det utan försökte att koncentrera mig på böckerna istället. Utan större
framgång. Paniken kickade igång och nu fanns ingen återvändo. Jag kände det. Jag var chanslös.

Jag anar att det beror på den minskade dosen av min medicin. Här innan har jag inte haft en såpass
kraftig attack på en mycket mycket lång tid. Medicinen har hjälpt mig att bromsa upp det hela.
Men idag var jag tillbaka, lika ynklig som för ett halvår sedan - med ångesten fullt pumpande
i bröstet. Nu är jag skakig. Riktigt skakig. Ingenting hålls i mina händer och armarna domar bort.
Jag har ingen känsel i benen och är allmänt yr och snurrig. Jag känner mig utmattad och förvirrad.
Det är så länge sedan jag kände såhär. Jag minns inte att det var så här hemskt. Riktigt obehagligt.

Det går nog bra. Jag överlever detta.

Nu ska jag börja göra mig i ordning för att åka och inhandla den nya medicinen. Spännande!
Jag är något rädd för att vara i apoteket, där måste jag ju vara tills jag är klar. Jag får lätt panik
på just sådana ställen där jag är tvungen att utföra något innan jag får springa ut och andas frisk
luft igen. Hoppas allt går bra idag. Jag ska börja peppa mig själv redan nu. Min läkare uppmanade
mig att tänka positivt (varför gör alla det?) - Att jag redan innan jag ska utsätta mig själv för något
jobbigt ska tänka något i stil med: Det går nog bra. Jag överlever detta. Jag klarar mig fint.

Övergångsläge?

Jag tänkte berätta lite om hur det går med nedtrappningen av medicinen citalopram. 

Jag tar nu en halverad dos av den ursprungliga mängden jag brukade ta varje dag. Egentligen har det
varit ganska skönt eftersom jag mådde hemskt dåligt av den höjda dosen. Jag hade kraftigt illamående
från morgon till kväll och det har nu helt försvunnit helt, vilket verkligen är jätteskönt. Jag orkar göra
så mycket mer nu än tidigare. Det känns som om jag brutit mig ut ur något som hållit mig i styr länge.

Dock känner jag mig inte helt stabil just nu. Jag vet inte om det har med den minskade dosen att göra
men jag är hemskt känslig och gråtmild nu. Tårarna kan börja spruta i princip när som helst, det spelar
ingen roll och jag är arg, ledsen eller glad - tårarna rinner som ett vattenfall oavsett vad. Jag har grymma
humör-svängningar och känner mig allmänt upp och ned vänd. Hela min värld glider runt just nu och
det känns som om jag inte riktigt hinner få tag i någonting alls. Detta hoppas jag att går över då den nya
medicinen sätts in. Har någon av er läsare erfarenhet av något liknande? Kontakta mig gärna i såna fall! :)

Den nya medicinen!

Medicinen som jag nu ska övergå till heter Venlafaxin. Jag ska börja med en låg dos och sedan med
raska tag övergå till en högre (75mg till att börja med). Denna medicin skiljer sig från min tidigare på
så sätt att den inte enbart verkar på signalsubstansen seratoni utan även på noradrenalinet i hjärnan.
Detta betyder på svenska att denna medicin kommer påverka mig starkare och den verkar även direkt
mot ångest. Nu får vi bara hålla tummarna och hoppas på att den nya medicinen kommer hjälpa mig rätt.

Lite om Venlafaxin: Medicinen hör till gruppen antidepressiva läkemedel - men till gruppen SNRI.
Den här medicinen används som behandling för måttliga till djupa depressioner och ångestsyndrom.
Jag kommer nu med läkarens vägledning trappa ner på citalopram under några dagars tid. Vid det
tillfälle då jag tar ½ tablett av citalopram kommer jag att inleda behandlingen med venlafaxin. Jag
kommer alltså vid ett tillfälle ta båda medicinerna samtidigt. Är jag orolig? svar: JA! Citalopram
kommer för min del att vara avslutad inom loppet av 6 dagar. Jag håller er uppdaterade om hur det går.

Hur känner jag för denna förändring nu då? Oro, förvirring men också förväntan. Jag försöker att bara
hoppas på det bästa. Tänk om den nya medicinen kommer hjälpa mig. Få mig att må bra. Citalopram
och jag har en bekvämlighetsrelation. Vi är trygga med varandra. Eller förresten, vem försöker jag lura?
er eller mig själv? Jag är feg. Jag är rädd för att mixtra med mediciner, rädd för hur de kommer påverka
mig, rädd för allt. Jag är rädd för allt som har med förändringar att göra. Någon som har erfarenhet av detta?

Länkar:

1. Skillnad mellan SSRI och SNRI - läkemedel
2. Venlafaxin bipackssedel
3. Sagt om venlafaxin - forum

Här blåser förändringarnas vindar

 Igår var jag då som känt hos läkaren igen. Hon var orolig över min situation eftersom jag medvetet gör
valet att inte lyssna på mig själv och vad jag verkligen behöver. Hon anser att jag planerar mina dagar
och kvällar så fulla som möjligt för att binda min ångest. Jag kunde inte annat än nicka och hålla med.
För man säger ju inte emot en läkare med specialkompetenser inom psykiatri som säger vad man gör fel.

Vi kom under samtalet fram till att jag kommer behöva fortsatt rehabiliterande vård i framtiden. Till min
stora lycka ska jag bli skickad till en terapeut som ska ha KBT med mig. Jag tackar alla högre makter.
(Jag har en idé om att detta kommer rädda mig) Detta kommer inledas under hösten 2012. Under denna
sommar ska jag fortsätta gå i samtalsterapi hos psykologen, vilket jag tycker låter som en bra plan.

Vad beträffar min medicinering övertygade läkaren mig om att det nog är dags att prova på en ny medicin.
Hon anser att den jag tar nu inte har hjälp så mycket som hon hade hoppats, eftersom jag fortfarande
känner ångest dagligen behöver jag något som sätter stopp för detta. Hon påstod att jag inte kan bli bättre
om jag går runt med känslorna av ångest dag ut och dag in. Så nu kommer en ny medicin sättas in. Jag
skriver ett eget inlägg om det. Detta var då alltså vad vi kom fram till med läkaren. Jag är ganska nöjd ändå.

Läkar besök idag igen!

Om en timme ska jag infinna mig hos läkaren. Igen. Den här gången ska jag tydligen veta hur jag vill göra
med medicineringen. Om jag vill byta till den nya medicinen eller fortsätta med en höjd dos av min gamla.
Nervositeten gör sig ständigt påmind och den starka känslan av oro lämnar mig inte ifred. Jag vet ju inte
hur jag vill göra. Jag är rädd för att byta medicin, men vet ju innerst inne att det kanske är vad jag behöver.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag just nu inte mår så bra. Jag har ständigt illamående som gör att
jag har väldigt svårt att äta. Igen. Allt bara växer i munnen och smakar trä. Jag måste verkligen tvinga i mig
mat på morgonen för att orka hela dagen i skolan och på jobbet. Och huvudvärk / spänningar i huvudet
har jag i princip dygnet runt. Detta kan ju också bero på stress, men jag vill ju bara bli kvitt allt! Orkar inte.

Igår gick jag på lugnande

Som rubriken avslöjar var mitt tillstånd igår något förändrat. Orsaken är att det ordnades en hundutställning
här i närheten, och mitt intresse för hundar (och andra djur) är mycketmycket stort. Jag ville så gärna gå till
utställningen och se på alla fina hundar. Jag ville det verkligen så mycket! - men samtidigt var jag minst lika
rädd för att fara iväg dit. Och för varje timme som närmade sig tiden för avfärd blev jag allt snurrigare och
mer orolig. Ångesten pumpade i bröstet - men iväg, det skulle jag. Så jag tog mina piller och åkte iväg.

På mässan / utställningen var det närmare 2000 människor. TVÅTUSEN MÄNNISKOR. När jag kom in
och såg ut över havet av folkmassorna var jag nog nära att vända på klacken och rusa ut. Men lyckligt nog
så gjorde jag inte det. Jag stannade kvar och köpte till och med lite grejer. Överlag gick det hela bra, då jag
väl var inne tog intresset över. Jag klarade mig faktiskt riktigt bra. Ännu ett stort stort  framsteg för mig!

Dessvärre hann jag inte känna lyckan pumpa många timmar. När den lugnande medicinen sedan började
rinna ur systemet och tappa sin verkan - kastades jag handlöst tillbaka in i verkligheten. Hjärtklappning,
svettning, yrsel och illamående. Jag kände mig fullständigt berusad och hade inte riktigt koll på något alls.
Jag somnade okontrollerat på sängen och sov djupt i någon timme. Sen var jag yr och smålullig resten
av kvällen. Tyvärr inte på något trevligt sätt. Tankarna lades ovan på varann och jag kände krypningar
över hela kroppen. Usch och fy. Varför måste medicinerna ha sådana kraftiga biverkningar på mig?!

Det är nog med all rätt som medicinen är märkt som triangel-medicin. Jag kan bara tänka mig hurudant
helvete det hela skulle ha slutat i om jag hade försökt köra bil under kvällens gång. Öde och elände.

Läkarbesöket 29.3.2012

Inför läkarbesöket var jag mycket nervös. Vilket antagligen märktes ganska tydligt när jag kom 3h för tidigt!
Läkartiden var klockan 13 och inte 10 som jag trodde. Där fick jag mig. Nåväl, klockan gick  och slutligen
blev det dags att möta läkaren på riktigt. Jag satt i väntrummet och skakade som ett löv i vinden, och när
mitt namn ropades upp slog hjärtat volter av panik. Jag ville verkligen inte veta vad som ska göras. Jag mår
dåligt av förändringar och behöver den struktur jag byggt upp för mig själv för att överleva. Tror jag.

Med läkaren gick vi igenom min journal. Jo, jag har faktiskt en sådan. Sida upp och sida ner om mig och
mitt mående. Det var inte helt lätt att ögna igenom det ska jag säga er. Det var som att få sig själv serverad
på fat ungefär. Svart på vitt. Inga undanflykter. Bara ord efter ord som beskrev mina symtom och attacker.

Jag berättade om mina maniska drag, min extrema koncentrationssvårigheter, min oförmåga att läsa en
text och förstå vad den handlar om. Mina kraftiga skakningar och den ständigt närvarande ångesten.
Medicinen jag tar nu (Citalophram) har hjälpt mot de värsta panikattackerna. Känslorna av panik är
här med mig varje dag. Men attackerna är färre och inte alls lika kraftiga som tidigare. Jag kan stoppa
dem innan de bryter ut - känns det som. Men medicinen har dessvärre inte hjälp mot min kraftiga ångest.
Och den gör det mycket svårt för mig att fungera normalt i vardagen. Den gör mig handlingsförlamad.

Läkaren konstaterade att min ångestnivå mellan attackerna är mycket hög och att jag "fastnar" i känslorna
av ångest och panik mellan attackerna. Rädslan för nya attacker bygger upp en ångest som förstör mig.
Därför ville min läkare att vi skulle byta medicin helt och hållet. Från citalophram till venlafaxin.

Detta utlåtande gjorde mig stressad och ångestfylld. Dosen skulle bli omåttligt mycket högre än min
nuvarande och jag fylldes bokstavligen av skräck. Tack och lov var jag modig nog att spjärna emot!
Jag berättade hur jag upplevde detta och bad om att först få prova med att bara öka dosen av min
nuvarande medicin. Detta gick läkaren med på och bokade in en ny träff om tre veckor. Om den ökade
dosen inte har hjälp kommer vi att byta till den nya och starkare medicinen. Med blandade känslor.

Läkaren lovade mig guld och gröna skogar med den nya mirakelmedicinen. Men jag är ändå  mycket
rädd. Jag vill inte experimentera med läkemedel. Jag är rädd att det någonstans ska slå slint! Den nya
medicinen verkar dessutom på flera signalsubstanser i hjärnan. Inte endast serotonin utan även
noradrenalinet kommer påverkas av denna medicin. Vi får se. Nu ska jag höja dosen till att börja med!

Om en timme skall jag infinna mig hos läkaren/psykiatriern. Jag är mycket nervös och skulle helst
vilja slippa det hela. Vi ska diskutera min medicinering och eventuellt ändra dosen eller läkemedel
helt och hållet. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända och det skrämmer mig. Måste
få känna kontroll över situationen. Ni får hålla tummarna nu kära läsare. Hoppas allt går bra.