Ur min dagbok 5.

30 november 2011 - från en tid då allt kändes hopplös.

Var går din smärtgräns gud? Var?

Vår jord är ju en alldeles underbar plats att bo på, eller hur? Tänk att vi får vandra här i denna vackra värld,
i denna guds stora hage å ha ett underbart vackert liv tillsammans. Leva i harmoni och njuta utav allt det som
livet har att erbjuda. Visst låter de bra? En riktigt bra försäljnings-slogan gud fick till där. Men så fan heller.
Här finns inget annat än smärta och lidande. Människor runt omkring oss mår dåligt, överallt! Din granne, din
klasskamrat, någon på bussen, någon du möter på gatan. Alla kämpar, om inte mot annat så mot sig själva.

Cancer och depressioner så långt ögat når. Cancer ja, den där för jävliga jäveln som förstört så många många 

människors liv om och om igen. Insjuknande och ett ständigt hopp om att allt ska bli bra. Tillfrisknande för en 

tid, och sedan återfall - hundra gånger värre än den första gången. Hur tänkte du här gud? Var du lite arg en

dag under skapelseberättelsen å tänk "vad fan, nog måst väl  människorna få lida lite emellanåt också!"
Nå visst, men hur länge och framförallt hur mycket lidande ska vi klara av? Var går din smärtgräns gud? Var?

Jag undrar bara, för jag passerade min för länge sedan! Hur mycket lidande har du planerat in för varje
person här i världen? Varför känns det som att just jag och alla underbara människor runtomkring mig
tvingas lida extra mycket just nu? Om du har nått att säga så kom då rakt till mig å sluta förstöra mina
älskade vänner och släktingar. Din fula fan. Vi har sett tillräckligt lidande nu. Så det räcker och blir över!

Visst, det kan ja erkänna. Jag har aldrig vari ett av dina bästa barn. Men är det här verkligen ditt sätt att ge igen
på? Din jävel. Jag har all rätt att nedvärdera dig, du har aldrig gjort annat än svikit mig. Gång på gång. Jag har
gråtit och skrikit, kastat i väg bön efter bön i hopp om att du ska höra mig. Böner om att mina nära och
kära ska få må bra och vara friska. Men de ju fan som att direkt jag ber om lite nåd, vänder du dövörat till
å ger mig precis allt det jag fruktar mest här i denna värld. Sluta ta mina nära ifrån mig. Det räcker nu!

Livet ska vara skönt och fridfullt, härligt att leva. Vi ska må bra och leva lyckliga här i världen som gud, vår

allsmäktiga fader skapat för oss alla. Han skapade en plats där vi skulle finna glädje och gemenskap.
En avbildning av det fagra himmelriket. En plats dit vi efter vårt fina liv ska få komma och fortsätta vara

sådär lyckliga och uppfyllda av livets goda ting. Well guess what God, you mighty motherfucker, you
failed. Big time! Om jorden är en återspegling av himlen är himlen en plats jag aldrig vill komma till. 

Hur bra har du lyckats om vi vid sidan av våra älskade släktingars fruktansvärda lidande, vid livets slut,

ett slut fyllt av hopplöshet, hjälplöshet, smärta, oro, lidande och tårar tvingas stå och säga "snart är 

lidandet förbi, hon/han kommer till en bättre plats!" (detta igen är en mening jag fått höra alldeles för 

många gånger redan. Gud, ditt fan. Jag vill aldrig nånsin tvingas höra den meningen igen.) Till en bättre

plats?! Var det inte meningen, vid tidernas begynnelse att jorden, världen, vår värld skulle vara en bättre

plats? En tillräckligt bra plats. En bra plats att leva på. Nej nu, i've given up on you god. Hoppas du mår

riktit jävla dåligt och att du sakta slits sönder av allt hat jag skickar till dig här nerifrån. Hoppas du tar det här
personligt, för det är riktat till dig. Må du drabbas av livets alla hemskheter och må vi aldrig mötas igen.

Jävla cancer. Vi vill alla ha en ny bil, ny telefon, gå ner i vikt. En person som har cancer vill bara en
sak - att bli frisk. Kopiera detta för att hedra någon som dött av cancer, eller som kämpar mot det nu.