Igår, 8.3 - var en mycket tung dag. Det var min älskade morfars dödsdag. Han fattas
mig än idag. För han var så mycket mer än bara min morfar.  Som barn växte jag upp
hos honom. Han var i barndomen närmare mig än mina egna föräldrar. Och när jag
miste honom åt cancern för sex år sedan föll mitt liv samman. Helt och hållet. Sen den
dagen har livet aldrig varit sig likt. Ingenting är som det ska utan honom. Ingenting.

 

Älskade morfar,

 

Tack för allt du gjort, för att du gjort mig till personen jag är idag. Tack för vägledningen
in i livet, jag vet att du ännu finns hos mig och leder mig. För jag vet att du är en del av mig,
jag känner det. Att du finns här hos mig, i mig. Och om jag ens har fått en liten del av all din
godhet och styrka kan jag verkligen vara stolt. Du var sann, du var äkta - du var den bästa.

Jag visste aldrig vad det var, att vara stark - för du var det alltid för mig. Åt mig.
Du var den starka, den trygga och med dig försvann också all den trygghet jag en gång kände.

Jag visste aldrig vad det var, att vara ensam - för du var du alltid där. Du var alltid där

och väntade. Du var den bästa, den viktigaste personen i hela mitt liv. Den som jag såg upp 

till, och som jag ville bli som då jag blev stor. Du var så mycket mer än en förebild för oss

alla, du var en hjälte moffa. En hjälte. En riktig kämpe som är värd allt det finaste och bästa.

Sex år har gått så fort, och jag har fortfarande svårt att tro att det är sant ibland, att du faktiskt

är borta. Du skulle ju inte iväg. Du skulle vara här, se dina barnbarn och barnbarnsbarn växa 

upp. Du skulle se oss gå i dina fotspår, men också se oss göra fel ibland. Då skulle du styra

men aldrig dömma. Du skulle styra oss på rätt väg igen. För det var det du gjorde, med alla 

oss barnbarn. Du led oss på vägen mot livet. Och du lärde i alla fall mig att leva. Och sanningen

är den moffa, att det blev väldigt svårt att leva utan dig. Än idag kan jag skrika rakt ut av sorg,

för jag vill verkligen att du ska vara här hos mig. Ingen annanstans än här hos oss alla.

Det är inte det samma utan dig här. Men jag fortsätter framåt, med tanken på att en dag bli
lika klok och godhjärtad som du. Och tro mig, dina barnbarnbarns kommer få höra om dig,
hur härlig och älskvärd du var. Generationerna framöver kommer att få höra om min älskade

morfar, den bästa mannen som någonsin vandrat på vår jord. Och de kommer bli stolta.
Stolta över att få vara släkt med mig. Ha ditt blod i sina ådror. Jag är stolt. Jag är stolt över dig.

Ha det bra älskade moffa, tills vi ses igen. Med stor kärlek och saknad. Ditt barnbarn.