I dessa tider

är min högsta önskan att få vara frisk! Våren kommer och folk börjar så småningom krypa ut från sina
hålor där de hållit till över vintern. Fester och gemensamma roliga tillställningar lockar, men ack nej. Min
panikångest sätter käppar i hjulen. Min störning sätter stopp för allt det roliga. Jag vågar mig inte ut i livet.
Jag vågar inte utsätta mig för alla de faror som hotar där ute. Jag kan inte gå på krog, jag kan inte träffa
allt för många människor. Jag kan inte vara på förfester - det känns alldeles för avlägset just nu.

Lyckligt nog finns det ju ändå saker jag som jag klarar av. Jag klarar av att gå till gymmet och träna och att
handla det nödvändigaste i matväg från en lite mindre butik. Jag klarar av att sitta i bil och att träffa mina
närmsta vänner utomhus! Det får räcka än så länge. Jag får klara mig med det jag har. Och nog är det ju
tur att jag har min sambo. Min klippa i stormen och räddare i nöden. Jag har ju egentligen inget behov av
att springa på barer. Jag behöver inte leta längre. Jag är hel. Jag har det jag behöver. Jag är bara något av-
skärmad från resten av omvärlden. Men det går bra ändå. Jag klarar mig, och en dag kommer jag nog dit.
En dag blir jag bättre! Och då den dagen kommer, ska jag ta alla med storm! Jag kommer bli modig, en dag.