Ur min dagbok 6.

12.3.2012

Jag går i samma gamla banor i hopp om att något ska rädda mig.
Jag går och går, men är fortfarande kvar
och jag kan inte ta mig framåt.

Det finns inget här jag kan hålla tag i, jag famlar i mörker ensam och kall.
Jag springer och springer
för jag kan inte ta mig framåt.

Jag faller och rasar, drar ner mig själv, jag faller till golvet och och ropar på hjälp.
Jag krälar längs marken
men jag kan inte ta mig framåt.

Jag ligger där stilla och paniken tar över,
JAG KAN INTE TA MIG FRAMÅT.