Uppdatering

Till att börja med vill jag be om ursäkt för den långa tystnad som uppstått här på bloggen.
Jag har haft ett mycket hektiskt år. Livet har in fact bara rullat på sen jag började må bättre.

Stort tack till alla er som hört av er och skickat mail. Jag har svarat på alla era frågor nu!
Tack för all uppmuntran och alla fina ord. Det värmer verkligen samtidigt som jag får dåligt samvete över min uteblivna närvaro här på bloggen. Jag tänkte göra en uppdatering här inom kort över vad som hände, vad som fick mig att må bättre och hur mitt liv ser ut idag.

Har ni läsare förslag på ämnen ni vill att ska tas upp här? Maila gärna eller lämna en kommentar.
Jag skriver utgående från personliga upplevelser och egna erfarenheter. Jag har ingen dirket proffesionell / yrkeskunnig syn på ångestsyndrom, depression eller panikattacker, men jag vet verkligen hur det är att vara där. Att sitta fast i mörkret. Att undra hur man ska överleva.

Jag anser att det är viktigt att dela med sig av sina erfarenheter så att andra i liknande situation kan finna stöd och tröst, och framför allt inte behöva känna sig ensamma. Fråga vad ni vill, allt är tillåtet!

För några veckor sedan var jag på ett återbesök hos psykologen för en uppföljning av hur det börjat
gå för mig. Jag berättade glatt om hur bra allt känns just nu, hur lätt mitt liv blivit, hur jag känner mig
stark och duktig. Att jag klarar av precis vad som helst och numera gör allt som jag vill. Psykologen
blev glad och var uppriktigt sagt stolt över mig och de framsteg jag gjort under det senaste året.

Vi kom tillsammans överrens om att det nu är dags att avsluta min medicinering mot depression
och panikångest med panikattacker. Hon ansåg att jag nu mår så bra och är såpass stabil att jag
klarar mig utan antidepressiva läkemedel. Jag blev till en början jätteglad över beslutet att få sluta
med medicinen som jag nu dagligen tagit i ca. 1 års tid men jag blev förstås också orolig. Frågorna
svepte runt i huvudet: Vad händer om jag inte klarar mig utan medicinen? Är jag svag då? Är jag
förlorad i panikångestens hårda grepp än en gång? Kommer alla symtom tillbaka? Kommer jag att
få panikattacker igen? Är jag tillbaka på ruta ett sådär bara, efter allt det hårda jobb jag gjort?!

Psykologen lugnade ner mig och sa att jag inte ska tänka på det viset. Att jag ska ta det lugnt, inte
känna efter så mycket. Bara vara. Och OM nu något skulle hända, OM jag börjar känna mig ned-
stämd och deprimerad igen så vet jag att medicinen finns där. Jag har kvar tabletter i skåpet och
jag vet av erfarenhet att just den medicinen funkar för mig, att den hjälper. Då är det bara att börja
ta den igen. Inget värre med det. Att tänka på det viset funkar bra för mig. Jag är trygg med det.

Dock är det inte så bara att sluta med ett läkemedel kroppen vant sig vid att få. Jag har rätt så
obehagliga abstinensbesvär i form av yrsel, domningar och stickningar i armar, ben, fingrar, huvud
och runt munnen. När jag stiger upp eller gör plötsliga, snabba rörelser vinglar hela jag till och blicken
 är svår att fokucera. Jag tar medicinen varannan dag och ska nu (faktiskt idag) sluta med den helt.
De dagar då det gått som längst tid utan medicinen vinglar det till i huvudet och hela kroppen domnar.
Men jag hoppas på att dessa abstinensbesvär kommer avta nu då jag slutar ta medicinen.

Psykologbesök nr. 12

Tänkte skriva lite om denna veckas besök hos psykologen. Besöket ägde rum på onsdagen.
Jag började med att berätta om hur läkarbesöket hade gått och min oro över medicineringen.
Psykologen fick mig lugnare och sa att det inte är någon panik, att jag inte behöver veta om
den höjda dosen hjälper eller om vi ska byta till en helt ny medicin. Hon sa att det är helt okej
att inte veta och att skjuta upp beslutet tills vidare. Detta hade jag alltså inte insett på egen hand.
Kände mig lättad men samtidigt något dumförklarad. Varför kan jag inte på egen hand reda ut
så enkla saker? Det har blivit allt svårare för mig att tänka logiskt på den senaste tiden.

Vidare funderade vi kring min vardag, att den blir onödigt tung att vara i eftersom jag stressar
så mycket och ställer allt för stora krav på mig själv. Jag tar åt mig så mycket uppgifter och jobb
som möjligt för att inte ha tid att tänka på mig själv och hur jag mår. Jag bygger murar runt omkring
mig så att inget och ingen kan störa mig i min brådska. Psykologen tycker att jag skyndar för mycket.

Samtalet avslutades med att vi riktade in mig på det positiva som kommer i den närmsta framtiden.
Jag ska nu försöka fokusera på det och glömma allt onödigt som jag oroar mig över. Nästa tid är om
två veckor. Hoppas att allt går bra tills dess och att jag kan lugna ner mig något.

En omgång med kommentarer och svar

Hejsan!

För det första vill jag tacka för en otroligt bra blogg, det är skönt att läsa om fler som har problem

(hm, det där kändes konstigt att skriva men du förstår vad jag menar). Du är väldigt stark som orkar

skriva så öppet, och jag är säker på att din blogg varit till hjälp för många som lider av panikångest. :)

Min fråga gäller psykologbesök. Jag vet att du går till psykolog och jag undrar till hur stor grad du känner

att detta hjälper dig? Hittade du direkt en bra psykolog eller fick du leta? Vilken väg gick du för att få hjälp?

(Mitt problem är ganska allvarlig social ångest samt depression och tröskeln till att jag skulle söka hjälp
är i dagsläget rätt stor, men börjar sakta men säkert inse att jag inte kan hantera detta på egen hand.)

Svar: Tack för din fina kommentar! Jag förstår vad du menar, man kan inte precis uttrycka det
på något annat sätt. Jag hoppas verkligen att jag har kunnat hjälpa någon annan med problem :)

Din fråga gällde psykologer: Jag känner att min samtalsterapi hos psykologen har hjälpt mig
rätt mycket! Att få prata om vad som snurrar i huvudet hjälper mycket mer än man tror! Dock är
jag inte helt nöjd med vården jag får hos min psykolog eftersom jag skulle vilja ha något konkret
att göra för att bli bättre. Sådan vård måste jag söka på annat håll, vilket är lita synd.

Det här med att hitta en bra psykolog har jag förstått att inte alltid är helt lätt. Jag själv har
haft problem i många år och har hunnit gå hos riktiga idioter och riktiga änglar. Vid sjukhuset var
alla idioter och behandlade mig som ett litet osäkert barn. Dit vill jag aldrig gå igen. Jag vände
mig efter denna besvikelse istället till stadens ungdomsmottagning / ungdomsstation där jag
omedelbart sattes under vård i form av samtalsterapi med en egen psykolog. Detta har funkat
riktigt bra och där blev jag bra bemött! Jag sökte helt enkelt upp på nätet var i min stad jag kunde
få hjälp och ringde till ungdomsstationen. Det var nervöst att ringa dit. Jag var livrädd. Samma
sak med det första psykologbesöket. Det är fruktansvärt nervöst - men det går över. Det ska  vara
spännande med nya saker. Så lämna det inte åt sidan för att du är rädd! Det går över rätt fort! :)

Jag rekommenderar verkligen att du ska ta kontakt till psykolog eller vårdstation för att få vidare hjälp.
Man vill så gärna klara sig på egen hand, men tyvärr så är det inte alltid möjligt. Att söka hjälp kommer
att vara värt det. Det kan jag lova dig! Steget är svårt att ta, jag satt och darrade som ett löv i vinden inför
det första besöket hos psykologen. Det är tungt och svårt att öppna sig och prata om allt som känns
jobbigt, men det är helt okej att ta det långsamt! Ta det som det kommer, lite i gången så ska det nog
bli bra! Ta kontakt och pröva dig fram! Det är du och din hälsa som är viktigast i alla lägen! Lycka till! :)

Psykologbesök nummer. 11

Jag hade tid hos psykologen igår. Ack så stolt marscherade jag in i rummet, satte mig högtidligt i den
mjuka stolen och drog på världens största leende. Psykologen spände ögonen i mig och såg lycklig ut.
Jag berättade glatt om mitt stordåd i skolan, hur jag hållit den personliga presentationen om min panik-
ångest och hur bra det gick. Speciellt glad blev psykologen över att jag nästa dag gick till skolan, lite
mindre ångestfylld än vanligt, och faktum är att för första gången på mycket mycket länge mådde jag
faktiskt bra i skolan. Jag berättade om att jag hade hållit mig i skolan hela dagen. Från 9 - 15 och allt
hade gått bra. Jag berättade om saker, frågade av vår lärare när det var något jag inte förstod och jag
var mycket social med alla i klassen den dagen. Dagen efter presentationen. Hon såg det som stora
framsteg. Med tanke på hur dåligt jag vanligtvis mår i skolan. Jag känner att det går bra nu. Riktigt bra.

Vidare kom vi fram till att jag måste få en läkartid nu genast. Egentligen skulle jag träffa läkaren först i
maj men eftersom medicinen börjar påverka mig på ett sämre sätt behöver jag få prata med läkaren nu.
Vi kommer eventuellt att ändra min dosering eller helt och hållet byta medicin eftersom den dos jag nu
tar av Citalophram gjort att jag blivit mot det maniska hållet. Jag ska berätta om detta i ett eget inlägg.

Nu har jag inte tid till psykologen på två veckor, vi hade båda så fulla dagar att det inte fanns någon
tid i nästa vecka. Jag känner mig lite osäker eftersom samtalsterapin hos psykologen är mycket viktig
för mig. Jag behöver gå dit en gång i veckan. Jag blir så omtumlad av allt som jag själv måste hålla
reda på. All osäkerhet. Den behöver redas ut regelbundet. Jag blir alldeles yr annars. Får se nu då.

Psykologbesök nummer. 10

2 mars 2012 kl: 09:00

Veckans psykologbesök gick bra. Berättade om vad som har hänt sen vi sågs senast, bl.a. hur jag flippade
ur då jag körde med min familj längs samma väg som olyckan ägde rum på och det plötsligt dök upp
en ambulans körandes i full fart med sirenerna tjutande. Paniken slog till kraftigt och minst sagt oväntat!

Jag tappade kontrollen över bilen och började hyperventilera. Hjärtat slog som om sista stunden var
kommen och jag jag tappade sikten och fick suddig syn. Benen domnade och det blev allt svårare att
köra. Mamma och pappa talade med höga röster och bad mig att lugna ner mig och andas.  Det hela
slutade med att vi fick svänga av vägen precis när ambulansen passerade och jag körde sedan mycket
vimmelkantigt hem. Flera timmar efteråt var jag svag och skakig. Tänk hur en så liten sak kan påverka
mig så kraftigt. Händelsen lämnar mig inte ifred. Den ekar i mitt huvud och spelas upp om och om igen.

Jag hade med mig mitt häfte med positiva tankar som jag visade upp. Psykologen var mycket nöjd
och tyckte att jag skulle fortsätta likadant. Dock vet jag ännu heller inte hur jag ska kunna lugna ner
mig i pressade situationer och lära mig att kontrollera mig själv. Jag låter automatiskt paniken och de
negativa tankarna ta över. Och det är något som jag verkligen vill sluta med. Måste lära mig ta det lugnt.

Psykologbesök nummer. 9

Idag hade jag tid hos psykologen. Jag åkte iväg med blandade känslor (som vanligt). Men ju mer jag
tänkte efter, desto bättre kändes det. Jag har nu börjat inse att det gör mig gott att få samtalsterapi.
Jag är en väldigt känslig människa som ständigt behöver få uttrycka mina känslor, i hemmet har det
blivit en vanesak för de inblandade att lyssna till hur jag känner mig, men hos psykologen bemöts
man på ett professionellt sätt där det man säger analyseras och fördjupas. Det hjälper mig mycket.

Jag frågade min psykolog vad jag ska börja göra åt mina negativa tankar. Jag bygger dagligen upp
min förväntansångest och redan från första vakna stund börjar tankarna snurra vilt omkring. Jag gör
dagen tung och svår genom mina egna dystra tankar. Jag har även mycket svårt att koncentrera mig
på olika uppgifter och saker som ska göras eftersom mina tankar bara flyger omkring.

Vi konstaterade att jag ska försöka:
- Lugna ner mig, man behöver inte alltid ha så bråttom
- Ta en tanke i gången och göra en sak i taget: först klä på, sen sminka, sen bädda
- Tänka positivt! Genast från morgonen ska jag börja tänka vilka positiva saker dagen har att erbjuda.

Jag fick även en uppgift som jag ser väldigt mycket fram emot. Jag ska skaffa ett häfte där jag varje
dag ska skriva upp vad som är bra med just den dagen eller veckan. För att helt enkelt tvinga bort
alla de negativa tankarna. Jag har försökt vända till det positiva men de hemska jobbiga tankarna tar
oftast slutligen över hela dagen. Med den här uppgiften ska jag försöka tvinga mig själv till att sluta
svartmåla varje dag, och istället se det positiva: Vad jag lyckats göra, om jag har sovit bra, bra väder,
helg.. osv. Det är synd att tankarna ska ställa till med så mycket, men psykologen sa också att detta
är vanligt och att de flesta som lider av depression eller ångestsyndrom gör på detta sätt. Nu hoppas
jag bara att uppgiften ska göra det lättare för mig att bli av med mina negativa tankar och sluta tänka
i dessa hopplösa banor. Nu ska solen skina och jag ska börja tänka positiva tankar om allt och alla.