Det går att övervinna sina hinder

Igår (torsdag), tog jag mig en bit på vägen igen. Jag och mina föräldrar åkte tillsammans iväg till en stor
matbutik. Jag mådde illa hela bilvägen dit, och redan då började hjärtat slå allt fortare i bröstet. Jag ville
inte in. När vi hade parkerat satt jag som fastfrusen i bilsätet. Jag vill verkligen inte stiga ur bilen och gå
in i affären, jag jämrade mig men mamma manade på och fick mig till sist ut ur bilen med löftet om att
jag och pappa får springa ut om det blir alldeles för jobbit. Motvilligt gick jag långsamt med stela ben
mot affärens ingång. Usch. Men in kom vi - och paniken bara växte och växte. Jag såg mig förtvivlat
omkring på allt folk men insåg snabbt att det inte funkar. Jag sänkte blicken mot golvet och försökte
glömma var jag var. Ljudet, sorlet av människor, barnskrik, ljudet av snabba fotsteg, det skrämmer mig.

Men jag och pappa gick omkring, i jakt på ett nytt häfte till skolan åt mig. Mamma ökade takten och
tog hand om själva shoppingen, eftersom jag mådde så dåligt att jag  behövde ta det i min egen takt.
Självfallet hittade vi inget häfte, jag kunde inte koncentrera mig på så mycket annat än att överleva.
Vi kom hem utan häfte, men det är inte viktigt. Det viktiga är att jag gick in, jag utsatte mig för fara,
och jag överlevde. Jag stannade kvar fast hela min kropp skrek att den ville ut. Att luften tar slut, att
människorna är för många. Jag mådde dåligt, men  jag stred, och jag vann striden till slut. Det går att
lyckas. Det går att övervinna sina hinder - man måste bara vara beredd att kämpa för det. Slåss lite mer.