Föreläsning om panikångest!

Idag höll jag min presentation om hur det är att leva med panikångest för andra gången. Det känns
riktigt bra. Jag är inte alls nervös inför föredrag och presentationer längre. Jag får något slags inre lugn
och full kontroll över situationen då jag berättar om min panikångest. Det känns verkligen jättebra nu!
Den här gången blev föreläsningen inspelad, så om ni är riktigt snälla kanske jag vågar lägga upp filmen!

Efter att jag hållit föreläsningen fick jag frågor av åhörarna. Jag blev mycket tacksam över dessa frågor
och tänkte ta ock svara på dem också här. Ni kanske undrar över liknande saker? Så här kommer svar.

Fråga 1: Hur kände du igen panikångesten / panikångest-attacken allra första gången?

Svar; Min allra första riktigt svåra panikattack var oundviklig. Den gick bara inte att missa. Det var i
en pressad situation vid en matbords-situation där jag hade all uppmärksamhet. Jag bröt helt enkelt
ihop. Blev svettig, rodnade kraftigt, hög puls, domningar, yrsel och andnöd. Jag blev förstås livrädd!
Jag trodde verkligen att jag höll på att få en hjärtattack och dö. Det var mycket skrämmande och jag
upplevde det hela som väldigt pinsamt. Jag hade aldrig tidigare upplevt något liknande och jag  trodde
verkligen att något var allvarligt fel på mig. Efter denna händelse började jag förstå att något inte var
som det skulle. När samma sak hände om och om och om igen i vissa situationer började jag snart
inse att det var panikångest jag led av och sökte då hjälp. Tillvaron då var mycket tung och svår.

Fråga 2: Har du en panikattack varje dag?

Svar; Jag har dagligen svår förväntansångest och är hela tiden beredd på att en attack ska komma.
Lyckligtvis har jag nu blivit så van vid attackerna att de inte längre skrämmer mig så till den grad de
gjorde förr. Jag har dagligen små och stora attacker, beroende på vad jag gör den dagen. Om jag vill
vara säker på att inte få en attack måste jag stanna hemma i sängen, ensam. Då kan inget hända. Kanske.
Men annars finns det nog i min vardag jämt och ständigt situationer som kan framkalla en panikattack.

Fråga 3: Hur länge efter olyckan började du märka av symtomen?

Svar; Efter olyckan befann jag mig i chock-fasen under en längre tid. Jag var orolig, sov dåligt
och upplevde fysiska smärtor men kopplade inte ihop dessa saker med min psykiska ohälsa.
Det var först efter 3-4 veckor senare som paniksymtomen började uppenbara sig. Det kunde
vara kraftigt illamående, plötslig stark rodnad, yrsel och utmattning. När dessa symtom hade
tagit vid fanns det inte längre någon återvändo. Då blev de bara fler och fler och snart kom de
alla samtidigt, i form av panikattacker. Små och extremt stora. Då jag minst anade det kom de.
Detta höll på i upp till ett halvår efter olyckan. Så i september 2011 började de verkligt svåra
besvären komma. Jag blev djupt deprimerad och panikångesten ödelade hela mig och hela min
tillvaro. Jag blev alltmer rädd och svag. Det var här jag förstod att jag inte längre kunde leva så här.

Ni kan läsa mer om olyckan här!