Veckans psykologbesök gick bra. Berättade om vad som har hänt sen vi sågs senast, bl.a. hur jag flippade
ur då jag körde med min familj längs samma väg som olyckan ägde rum på och det plötsligt dök upp
en ambulans körandes i full fart med sirenerna tjutande. Paniken slog till kraftigt och minst sagt oväntat!
Jag tappade kontrollen över bilen och började hyperventilera. Hjärtat slog som om sista stunden var
kommen och jag jag tappade sikten och fick suddig syn. Benen domnade och det blev allt svårare att
köra. Mamma och pappa talade med höga röster och bad mig att lugna ner mig och andas. Det hela
slutade med att vi fick svänga av vägen precis när ambulansen passerade och jag körde sedan mycket
vimmelkantigt hem. Flera timmar efteråt var jag svag och skakig. Tänk hur en så liten sak kan påverka
mig så kraftigt. Händelsen lämnar mig inte ifred. Den ekar i mitt huvud och spelas upp om och om igen.
Jag hade med mig mitt häfte med positiva tankar som jag visade upp. Psykologen var mycket nöjd
och tyckte att jag skulle fortsätta likadant. Dock vet jag ännu heller inte hur jag ska kunna lugna ner
mig i pressade situationer och lära mig att kontrollera mig själv. Jag låter automatiskt paniken och de
negativa tankarna ta över. Och det är något som jag verkligen vill sluta med. Måste lära mig ta det lugnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar