Uppdatering

Till att börja med vill jag be om ursäkt för den långa tystnad som uppstått här på bloggen.
Jag har haft ett mycket hektiskt år. Livet har in fact bara rullat på sen jag började må bättre.

Stort tack till alla er som hört av er och skickat mail. Jag har svarat på alla era frågor nu!
Tack för all uppmuntran och alla fina ord. Det värmer verkligen samtidigt som jag får dåligt samvete över min uteblivna närvaro här på bloggen. Jag tänkte göra en uppdatering här inom kort över vad som hände, vad som fick mig att må bättre och hur mitt liv ser ut idag.

Har ni läsare förslag på ämnen ni vill att ska tas upp här? Maila gärna eller lämna en kommentar.
Jag skriver utgående från personliga upplevelser och egna erfarenheter. Jag har ingen dirket proffesionell / yrkeskunnig syn på ångestsyndrom, depression eller panikattacker, men jag vet verkligen hur det är att vara där. Att sitta fast i mörkret. Att undra hur man ska överleva.

Jag anser att det är viktigt att dela med sig av sina erfarenheter så att andra i liknande situation kan finna stöd och tröst, och framför allt inte behöva känna sig ensamma. Fråga vad ni vill, allt är tillåtet!

Stora ord och stora tankar

"Du sa en gång till mig att du så gärna skulle vilja tro, men att du inte kan. Att Gud aldrig har funnits där för dig och att du inte kan tro på att han skulle kunna låta så här mycket
hemskt hända dig och dina nära. Du sa att du inte har någon tro och inget hopp på Gud.
Att han inte gjort annat svikit dig och vänt dig ryggen. Men förstår du inte? Det var inte
meningen att du skulle överleva den där bilolyckan, men det gjorde du. Och se på dig, se 
hur bra du mår idag! Gud var med dig. Han räddade dig och din familj. Gud finns där för
dig, han både ser och hör dig nog, du har bara inte förstått det ännu. Du vill inte tro det."

Min vän sa det här till mig, och efter att fått höra det kände jag mig väldigt liten på nått sätt.
Jag önskar att jag kunde tro, men allt i mig jobbar emot det. Men de här orden fick mig ändå
att börja tänka. Stora tankar. Det nästa min vän sade fick tårar att bildas i mina ögon.

"Du har en uppgift i livet, den där bloggen om Panikångest som du skriver, har du alls nån
aning om hur många du hjälper med den? Hur många som hittar stöd och styrka ur dina
texter? Att du överlevde, kämpade och kom så här långt var din mening med livet. Och att
du får chansen att skriva om det och hjälpa andra som mår dåligt är ju alldeles fantastiskt.
Det är din uppgift,  jag letar fortfarande efter min och hoppas jag kommer hitta den."

Det som inte dödar dig, gör dig starkare - bokstavligen den här gången. De här stora orden
och stora tankarna lämnade mig långt ifrån oberörd. Var det meningen att jag skulle vara
med om olyckan och må dåligt för att sedan bli stark igen? Är det meningen att jag ska få
dela med mig av mina erfarenheter åt er, och kanske, förhoppningsvis kunna hjälpa er att
må bättre? Hade Gud mig att gå igenom allt det svåra för att jag skulle bli starkare?

Min rygg / nack-skada

Fick en fråga om min skada jag fick i ryggen / nacken efter bilolyckan, så jag tänkte berätta
lite om det. Hoppas det svarar på din fråga och att ni andra läsare har någon nytta av detta.

Vid tillfället för olyckan hann jag inte känna någon egentlig smärta, den kom först när chocken
började släppa. Då spred sig en brännande smärta och värk i hela bakhuvudet, nacken och övre
delen av ryggen. Denna värk blev allt värre och värre under timmarna efter olyckan. Nästa dag
uppsökte jag läkare och fick där en stödkrage samt den muskelavslappnande medicinen Sirdalud
utskriven. Denna medicin är dock inget jag rekommenderar. Har aldrig mått så dåligt som jag
gjorde när jag tog den! Blev slapp i hela kroppen och hela världen vinglade tills jag somnade.

Min whiplash-skada i nacken har blivit undersökt vid ett flertal tillfällen men varje gång har
samma sak konstaterats: Tyvärr, det finns inget vi kan göra nu. Du kommer leva med värken
resten av ditt liv. Du kan ta värkmedicin när det blir riktigt jobbigt men mer kan vi inte göra.

Jag känner av värken varje dag. Intensiteten varierar förstås som allt annat från dag till dag.
Ibland kan det kännas riktigt bra medan jag andra dagar tror att nacken ska gå av. Överlag
klarar jag mig rätt bra. Jag kan inte sitta upprätt allt för länge exempelvis. vid dator. Då
sätter smärtan in, och när jag tränar kan det börja värka mycket. Men man måste bara lära
sig att leva med det. Jag undviker så långt det går att använda värkmedicin alltför ofta men
det slutar ofta med att jag inte orkar mer. Vill inget hellre än att få ett slut på detta.

Smärtan jag känner börjar oftast någonstans mitt i nacken och sprider sig sedan uppåt och
ner mot övre delen av ryggen. Det känns som att något bränner, svider och drar på samma
gång. Smärtan varierar i styrka, och när det är riktigt jobbigt gör det så ont att jag får lust
att gråta. Jag skulle gärna vilja få hjälp med detta, men vet inte om det lönar sig att gå till
en massör, är rädd att det ska bli värre. Har ni läsare några tips?

Ett år sedan olyckan nu

Ett år har nu passerat sedan jag och min familj var med om den hemska bilolyckan. Bilolyckans om kom
att bli min orsak till att jag idag lider av panikångest. Om ni vill veta mer om händelsen kan ni läsa här.

Alla som någon gång lidit av posttraumatiskt stressyndrom vet att detta är mycket obehagligt och jobbigt.

Jag tänkte berätta lite om tiden efter olyckan. Det jag gick igenom var fruktansvärt svårt. Samma dag
som olyckan inträffade var jag helt upp och ner. Jag skakade och yrade resten av kvällen. Jag talade i
ett - om hur det kändes, vad jag tänkte, hur ledsen jag var, och hur glad jag var att alla klarade sig. Jag
trodde verkligen att allt detta prat om händelsen skulle hjälpa mig att bearbeta den hemska upplevelsen.
Men ack så fel jag hade. Jag och min familj borde ha fått krishjälp. Varför fick vi inte det?! Var gick det
fel i systemet? Att bearbeta en svår händelse är så otroligt viktigt, för om man inte gör det, ja ni ser ju
hur det har gått för mig. Kvällen gick åt till att försöka gå ner i varv, men utan större resultat.

Den första natten efter olyckan kommer jag aldrig att glömma. Det enda som fanns med mig i drömmarna
hela natten igenom var det smärtsamma händelseförloppet av olyckan. Jag vaknade hundratals gånger den
natten, lika skärrad varje gång. Jag upplevde händelsen på nytt och på nytt. Det tycktes aldrig ta slut.

Dagen därpå började chocken släppa - och då kom värken och smärtan. Jag hade så ont i hela kroppen
och speciellt i nacke och rygg. Jag åkte iväg till sjukhuset och fick mediciner och ett nackskydd. Resten
av dagen gick jag som i koma. Detta fortsatta även några dagar efteråt. Jag hade svårt att tro att det som
hände faktiskt hade hänt. Jag trodde många gånger att det bara var påhitt och blev lika uppriven var gång
jag kom på att det faktiskt var sant. Tiden gick och jag trodde mig ha kommit över traumat från olyckan.

Jag har sedan olyckan aldrig känt mig riktigt bra. Jag känner mig inte som mig själv. Jag har en slags
föreställning om att något hände i mitt huvud vid olyckan som gjorde att min personlighet förändrats.
Sedan olyckan är jag alltid på min vakt och rädd för att något ska hända, detta utvecklades till ångest
och panikångest. Jag blev djupt deprimerad omkring ett halvår efter olyckan och efter det gick allting
bara neråt. Jag kan ännu idag uppleva scener från händelseförloppet. De kommer som blixtar från en
klar himmel och är mycket smärtsamma att gå igenom. Jag har fortfarande mycket svårt att koncentrera
mig men hoppas att medicinerna komme hjälpa mig med detta. Mitt minne har också försämrats mycket
sedan olyckan. Jag har svårt att lägga saker på minnet och kan ibland glömma saker jag gjort samma dag.

Mitt råd till alla er där ute: Om olyckan skulle råka vara framme och något traumatiskt inträffar som
ni drabbas av. Fråga efter krishjälp - fast det inte är stora saker! Gör det! Det kommer vara värt det.
Människan klarar inte av att på egen hand bearbeta alla de intryck men går igenom vid en olycka. Du
behöver hjälp. Tveka inte, utan begär att få hjälp genast efter det inträffade. Jag råder er!

länkar: wikipedia om PTSD, psykologiguiden om PTSD, vanliga symtom

Bilolyckan

19 april 2011 - Dagen då mitt liv fick en dramatisk vändning, och förändrades för all framtid.

Jag och min familj körde längs vägen och kom fram till en lång bilkö vid slutet av förbindelsevägen. Vi
började bromsa in. Och plötsligt, från ingenstans kommer ett skrikande ljud, ljudet av bromsar. Vi hinner
inte reagera det minsta innan vi träffas av en kraftig smäll bakifrån. Ett hårt ljud av en bil som kraschar in
i en annan. Vi kastas hårt framåt mot nästa bil. Och nästa. Hårda smällar framifrån. Och kraften, trycket
då vi handlöst kastas fram och tillbaka inne i bilen. Paniken bryter ut. Vad i helvete är det som händer.
Hinner inte förstå någonting alls. Bilen fylls av rök, inuti och utanför. Rök överallt. Jag hör dämpade
skrik, som om jag befann mig i en dröm. Panik, panik, panik, skrik och gråt. Jag hör min mamma ropa
men uppfattar inte vad hon säger. Lever vi? Lever mamma? Lever pappa? Sen kommer blackouten.

Blackout. All ät bara svart, svart, svart. Jag vet inte hur länge jag är borta. Men plötsligt är jag tillbaka vid
medvetande. Och är då utanför bilen. Hysterisk gråt vid vägkanten. Panik och känner mig hemskt svag.
Gråter inte mer, känner bara hur hjärtat slår kraftigt. Det svartnar för ögonen igen. Nästa gång jag vaknar
till är platsen fylld av poliser, ambulansmän och brandkår. Det ända jag ser är rök och okända människor
och det ända som hörs är sirener. Blackout igen. Allt är svart. Tillbaka till medvetande inne i ambulansen.
Tankarna snurrar, men jag får ingenting på klart. Hur kom jag hit? Hur kom jag ut ur bilen? Var är jag?!
Mamma kommer in i ambulansen. Lyckan väller över mig, min mamma lever. Lyckan byts ut till panik,
var är pappa? vad har hänt med min pappa? Jag får panik och skriker av förvirring. Vill bara att allt ska
vara bra. Att detta inte just har inträffat. Den vänliga ambulanspersonalen lugnar ner mig. Mäter puls och
 blodtryck, lyser i mina ögon och klämmer överallt, på benen, armarna och huvudet. Jag känner ingenting,
bara frustration och panik. Ambulansdörren öppnas och där står pappa. Min pappa lever. Hela min
familj lever. Jag tackar gud,  jag tackar alla högre makter och blir plötsligt illamående. Chocken börjar
äntligen släppa men hela jag darrar fortfarande av skräck och panik. Vad har hänt? Varför är jag här?

Då börjar jag känna hur ont jag har, i hela kroppen. Sjukt i huvudet, sjukt nacken, sjukt i ryggen. Jag
återfår sakta greppet om verkligheten. Men har svårt att tro att detta verkligen är sant. Var jag verkligen
just med om en svår kollision?  De förklarar för oss vad som har hänt. Jag hör på men uppfattar ingenting.
Det är alldeles för svårt att ta in. Jag har ingen verklighetsuppfattning över huvudtaget. Vill bara hem.

Tiden som följde efteråt var svår. Jag hade svåra psykiska men efter krocken. Jag upplevde ljuden,
känslorna och tankarna om och om igen. Sov hemskt dåligt och när jag väl somnade in var krocken
det ända som fanns med mig i drömmarna. Jag bearbetade händelsen, men tydligen inte tillräckligt bra.
Jag började redan några veckor efter olyckan uppleva svåra fysiska symtom: plötslig hjärtklappning,
kraftig rodnad, höjd puls i stilla sittande läge, panikkänslor, tanken av att jag håller på att dö, domningar,
svimningar. Men jag förstod inte då vad det var. Jag skyllde på medicinen jag åt för skadorna som
orsakades av krocken. Jag trodde allt detta var biverkningar av medicinen. Då visste jag ännu inte vad
panikångest var. Det var först ett halvår senare då depressionen kom som jag fick reda på att det var
ångestsyndromet panikångest  med kraftiga panikångest-attacker som jag hela tiden lidit av. Detta var
svårt att få grepp om, lider jag av något sådant? Hur kan det stämma? Men idag är allt så självklart.

Paniken, tankarna om liv och död: lever jag? håller jag på att dö? Lever mina föräldrar? Jag tror att ni
alla kan förstå vilken hemsk panik jag upplevde för tillfället. Försök föreställa dig att du inte vet om du
lever eller är död. Det är en skrämmande tanke. Och det var ännu värre att uppleva. Detta resulterade i
posttraumatiskt stressyndrom som senare kom att utvecklas till panikångest och svår depression.

Här har vi orsaken till varför jag lider av panikångest, den kom som en följd av den svåra och traumatiska
krocken som jag och min familj var med om. Nu ska min terapi börja utarbetas utgående ifrån detta, så
jag kommer kunna bearbeta detta ordentligt och förhoppningsvis så småningom kunna släppa taget om
tankarna och känslorna från händelsen som jag fortfarande bär med mig. De ska bearbetas bort.

Att skriva har alltid hjälp mig i svåra tider, det har många gånger hjälpt mig att komma över jobbiga saker.
Detta har jag också skrivit om, väldigt mycket faktiskt. Jag har ältat händelseförloppet fram och tillbaka,
dag ut och dag in. Jag har vänt och vridit på varenda möjlighet och tanke kring krocken, men jag kommer
slutligen alltid fram till samma slutsats: Det hände oss, vi var där. Vi var med om någonting fruktansvärt,
men vi överlevde. Vi klarade oss och jag ska vara tacksam att jag lever idag. Vi lever, och det är viktigast.