hittade denna sammanfattning ur Lucinda Bassetts bok: Befriad från ångest på denna hemsida: 

att leva med panikångest. Måste verkligen få tag i boken! Den verkar riktigt bra och givande.

Det finns fyra faktorer som kan ha att göra med att man drabbas av panikångest:

Arv: Din mor, far eller någon annan i släkten kanske har ångestproblem.

Miljö: Var någon i din nära omgivning ängslig och orolig, hade du krav på dig att vara perfekt,
växte du upp i en sträng religiös familj? Fanns det spänningar i din familj under din uppväxt, var

du med om någon jobbig separation som liten? Det finns många saker som kan leda till att man
drabbas av ångest, men det leder ingen vart med att skylla på sin bakgrund. Man måste ta ansvar
för sina egna känslor och ta itu med dem.

Personlighetsdrag: personer som lider av ångest har oftast liknande personlighetsdrag, de är
oftast överdrivet analyserande, oroar sig för detaljer, har svårt att släppa saker de oroar sig för
och förstorar upp småsaker. De har även en förmåga att ställa höga krav på sig själva och andra,
de vill ha uppskattning och vill att andra ska tycka bra om dem. De tar ut olyckor i förväg och tror alltid det värsta ska hända, dessutom reagerar de starkt för minsta problem.
Viktigt för denna person är att börja lära sig att tänka annorlunda och ändra sin personlighet

(L. Bassett, 2000).


Jag tycker att det är väldigt intressant att det faktiskt kan finnas orsaker till att just
du och jag drabbats av panikångest. Blev tvungen att småle lite då jag läste stycket om
personlighetsdrag eftersom hela stycket var en ordagrann beskrivning av mig själv!
Varenda mening stämde in på beskrivningen av mina personlighetsdrag, helt otroligt!

Kände ni igen er i beskrivningen? Har ni liknande personlighetsdrag? Och vet någon av
er den exakta bakgrunden till att just ni drabbats av panikångest?

Dagens uppmuntrande ord!

Jävla panikångest! Vad har du här att göra?

Ibland kan jag tänka "jävla panikångest! vad har du här att göra egentligen?" "varför jag?!"
Panikångest drabbar många, väldigt många. Men varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna
detta helvete? Jag vill inte tvingas leva med detta, jag vill inte isolera mig på grund av min rädsla.
Javisst, jag har varit arg. Jag har varit frustrerad och skitförbannad. Jag har gråtit och skrikit, jag
har klandrat mig själv, min svaghet, och framför allt mina rädslor. Det tog länge innan jag förstod
att jag måste tänka om för att kunna gå vidare. Jag befann mig i någon sorts förnekelse, jag kunde
bara inte tro att något så hemskt skulle drabba just mig. Jag trotsade rädslorna, i ren ilska, vilket
resulterade i attack efter attack. Och när jag låg där, rödgråten, skakande och hyperventilerande
på badrumsgolvet fortsatte jag bara att hacka ner på mig själv, jag kastade mig själv ut för klippan.

Snälla ni, alla där ute som läser detta: Gör aldrig så mot er själva. Utsätt er inte för något sådant.
Sluta klandra er själva, ni har inte gjort något fel! Panikångest kan drabba vem som helst, och att
just du fått denna sjukdom betyder inte att du bara måste lida med den. Den kan, när du minst anar
det hjälpa dig och kanske till och med göra dig till en starkare person. För när man går igenom något
så hemskt som panikångest lär man känna sig själv. Man kommer dagligen nära  inpå sina rädslor och
svagheter - och att känna till dessa gör dig till en starkare person i längden. Du kommer märka att du
har mycket mer att ge, dina styrkor övervinner alla dina svagheter. Du måste bara tro på dig själv!

Men vad tjänar ett sådant tänkande till egentligen? Man blir inte starkare av att förneka sin sjukdom,
man blir stark först när man klarar av att acceptera den. När man är beredd att börja hantera den, då
kan man kalla sig själv stark. Då har man nått ett mål, man har kommit en bit på vägen igen. Framsteg.

Tack till er läsare!

Om ni bara skulle veta hur lycklig jag blir av era kommentarer och allt ert stöd! :)

 

 Nelly,
"Jag har känt mig väldigt inspirerad av din blogg och nu har

jag tagit tid att skaffa mig en egen :) får jag länka till din blogg?"

Vad roligt att du bestämt dig för att skaffa en egen blogg om panikångest! Det hjälper väldigt mycket
att bara få "skriva av sig allt det jobbiga" men att det samtidigt hjälper andra är ju alldeles underbart!

Du får mer än gärna länka min blogg! Den är till för att hjälpa och stöda andra och behöver därmed

så mycket publicitet den bara kan få, så att andra med liknande problem kan hitta den. Tack så mycket!

Jag kikade in på din blogg som var jättefin! Du kommer med all säkerhet ha framgång i ditt skrivande
där. Varför inte lägga upp dina egenskrivna texter där? :) Jag blev väldigt rörd av dina vänliga ord om
mig och min blogg som du nämnde i det första inlägget. Tack så mycket än en gång för ditt stöd!

 

"Anledningen till att jag skapade den här bloggen var att jag hittade en annan

blogg med samma ämnde. Tjejen som driver den bloggen inspirerade mig med

sina tankar och känslor och jag fick lust att göra samma sak för någon annan." 

- taget från Nellys blogg.

Paula,
" Otroligt stark text, och du känns som en otroligt stark människa.
Jag tar inspiration från dig och försöker stärka mig själv. tack "

Tack för din fina kommentar, dina ord värmer verkligen. Det känns bra att veta att jag lyckats inspirera

någon till att försöka bli starkare. Det är en ära att få hjälpa till på vägen. Lycka till Paula, du är en stark
människa, fastän du inte tror det alla gånger. Du klarar av så mycket mer än du anar. Styrka till dig!

Jag är så glad över att kunna inspirera er andra med mina inlägg. Jag måste erkänna att när jag startade

denna blogg så trodde jag aldrig att den skulle bli så här lyckad, att jag faktiskt skulle lyckas nå ut till er
läsare på detta sätt. Ert stöd betyder hemskt mycket i den här processen. Tillsammans blir vi starkare.

Kommentar: 

" Lucindas bok "befriad från ångest" var den som hjälpte mig

när det var som värst.  Hon är lite av min guru :) "

Svar (och motfråga) : Den boken har jag inte hört talas om hittills, ska se om jag kan hitta den på

biblioteket eller i någon bokaffär. Skulle vara intressant att läsa. På vilka sätt har boken hjälpt dig? :)

Kommentar / Fråga:

" Jag har övervägt medicinering men känner att det inte är något för mig. jag är rädd att bli beroende av dem och känslan av att inte klara sig utan dem. Eftersom att jag har upplevt perioder då min panikångest är kontrollerbar så vågar jag inte riktigt gå över till piller. men i veckan besökte jag vårdcentralen för att få en remis till vuxenpsykiatrin. och tjejen jag träffade föreslog att jag skulle börja med medicinering. Sitter i en kluven situation för jag tror inte att medicin kan "lösa" mina problem, samtidigt som jag känner mig frestad att testa. Vad var det som fick dig att testa, vilket argument vägde tyngst så att säga? "

Svar: 
Först och främst, tack för din fråga! svarar så gärna. Vad beträffar medicineringen så kan du vara alldeles lugn. Panikångest behandlas oftast med antidepressiva preparat/läkemedel vilka inte har en beroendeframkallande effekt. Som stöd i medicineringen kan din läkare även skriva ut en lugnande medicin som däremot är känd för att vara beroendeframkallande. Men den lugnande medicineringen är inte ett måste att ta. Man ska sträva efter att ta den så sällan som möjligt. Den finns bara som ett stöd. En slags trygghet att det finns någonting att luta sig tillbaka på. Min läkare uppmanade mig att försöka så långt som möjligt utan den lugnande medicinen som i mitt fall är Xanor. Jag skulle bara ta medicinen om det var någon viss uppgift jag visste att skulle bli svår. Men jag rekommenderar absolut inte Xanor! Ifall medicinering blir aktuellt så ska du hålla dig till de antidepressiva medicinerna. De hjälper riktigt bra och har även en lugnande effekt som är mycket mer önskad än den effekt som Xanor har.

Min antidepressiva medicin består av Citalophram 20mg, och har inte påverkat mig negativt alls.  Jag förstår situationen du befinner dig i, jag kände mig väldigt hopplös och förvirrad när det blev tal om  medicinering. Jag ville inte ha medicin eftersom jag såg det som ett tecken på att jag behöver hjälp, men samtidigt kunde jag göra precis vad som helst för att slippa panikångesten och de hemska känslorna jag kände. Jag gav medicinen en chans - för jag tänkte att ingenting kan vara värre än hur jag mådde då.

Att välja medicineringen visade sig vara det bästa beslutet jag tagit på år och dar. Mitt liv fick en vändning och jag började verkligen må bättre. Jag har inte lika lätt att få attacker nu, visst gör de sig påminda ibland, men inte alls lika mycket och kraftigt som tidigare. Läkaren behövde egentligen inte berätta så mycket om medicinen och hur den kan hjälp mig, det finns mycket att läsa om de olika preparaten på internet och jag visste redan att jag ville försöka. Min pojkvän och min mamma övertalade mig, och jag insåg ganska fort att detta kunde vara ett slut på mitt helvete.

Så, sammanfattat svar på frågan: Testa! Om det inte funkar så går det alltid att avbryta medicineringen eller prova en annan medicin. De få biverkningar man kan uppleva är ingenting gemfört med  lättnaden att inte alltid vara tvungen att vara på sin vakt och orolig över vad som kommer att hända. Detta kan vara din räddning. En väg ut ur mörkret. Du borde verkligen prova. Hoppas du fick svar på din fråga! :)

 

Ur min dagbok 3.

16.11.2011

"psykologbesök nr. 1

innan: livrädd, ångestattack på vägen dit, men motarbetade.
gick långa omvägar, kom ändå 20 min för tidigt. patetiskt.
fick hoppa in i rummet genast.

skakade som ett jävla löv. fann ett inre lugn.
och allt kunde börja.
Var lätt att börja prata med psykologen
nämnde det mesta, men inte allt.

blandade känslor.

pratade, hon antecknade, frågade, lyssnade, nickade, och log då jag ville att hon skulle le.
helt annorlunda än för 4 år sedan vid polikliniken.
äntligen känner jag mig förstådd. inte sinnessjuk. utan verkligen, påriktit förstådd.
underförstådd och överförstådd.

45 minuter gick snabbt och tämligen smärtfritt. fick ny tid. nytt hopp.
gick nöjd och livrädd iväg.

skakade hela vägen hem. benen som gele. ringde min pojkvän, ringde mamma och ringde en vän.

känns lite bra, men långt ifrån okej. men nu har det börjat. än en gång.
å denhär gången ska det bli bra. inte nu, inte snart men så småningom."

Min panikångest har varit stark och svag. Den har gjort mig illa och knuffat mig utför stupet, allt för
många gånger. Men nu har någonting hänt. Jag har börjar tänka i nya banor nu. Starka tankar som
skrämmer panikångesten. Mina nya, starka tankar utmanar min panikångest - och segrar varje gång!

Till en början var jag rädd för symtomen och panikångest-attackerna, jag hatade dem och gjorde allt
som stod i min makt för att undvika att få en ny attack. När det väl hände, när attacken kom blev jag
hysterisk och  livrädd. Jag tänkte "nej nej nej! kom inte nu, inte här, inte så här. Jag vill inte ha en attack
nu! Sluta! Gå över. Oj nej, jag kommer att dö. Alla ser mig nu. Jag är utsatt. Alla ser att jag blir galen."
Detta förvärrade attackerna och gjorde rädslan för att få dem ännu större. Jag led mer och mer på grund
av mitt sätt att tänka och min relation till panikångest-attackerna. Jag hatade dem verkligen och kunde inte
acceptera att jag led av panikångest. Jag kunde inte godta sanningen eller känslorna jag kände.

Men efter en tid, det rör sig om ett antal månader, började min relation till min panikångest förändras.
Jag började väldigt sakta men säkert acceptera attackerna, ångesten och känslorna. Jag kunde efter flera
månaders tid äntligen godta att jag och sjukdomen hade varandra.


Det är som mannen i videon nedan påpekar, när man får en panikattack ska man utmana den, inte
ge med sig. Följa med attacken från början till slut istället för att förneka att den faktiskt är där, fullt
pågående. Detta har jag tagit till mig och även börjat använda mig av.  Jag är numera arg på min
sjukdom. Riktigt jävla förbannad faktiskt. Jag retar upp den och är villig att slåss mot den. Med den.

Jag har börjat tänka "Kom igen nudå! - Ge mig allt du har" "Är det här allt du har att komma
med?" "Ynklit. Värre har det varit" "Ös på nu då, gör mitt liv till ett helvete!" "Jag bryr mig inte!"
Och det hjälper verkligen. Jag utmanar min panikångest-attack, jag visar att jag tål mer, att jag är
stark. Jag brukar tänka att jag skrämmer den. Erkännandet gjorde mig väldigt självsäker.

Detta har gjort att jag idag mår mycket bättre än tidigare, jag är inte rädd för attackerna längre. Jag vet
att de är där. Sjukdomen är en del av mig - men den är inte mig. Jag är jag, och jag är stark. Jag har nu
tagit ett stort steg framåt genom att acceptera att jag har panikångest. Ja, jag kan säga det, rakt och ärligt,
jag har panikångest, och jag är inte rädd. Jag är villig att lära mig leva med denna sjukdom eftersom jag
vet att jag har den, kan jag ju lika bra göra det bästa av situationen. Inte gå ner mig i rädsla, utan utmana
mina rädslor och bli allt starkare för varje dag. Min panikångest gör mig stark. Den finns här med mig.

Jag tror verkligen på min medicinering. Jag litar på den och är väldigt säker på att det är med hjälp
av medicinerna som jag tagit mig såhär pass långt. Där jag är idag, i det mående jag befinner mig i
är jag trygg. Jag mår inte bra, men jag mår lite bättre. Världen svajar inte längre lika mycket.

Tillvaron kretsar inte enbart kring panikångesten och rädslorna. Jag klarar faktiskt av att göra saker,
begränsat förstås, men ändå. Det är en bit på vägen igen. Ett av delmålen som blivit uppnådda.

Det är tack vare medicineringen Citalophram 20mg som jag nu kan känna ett inre lugn. Ett lugn som
medför trygghet i tillvaron. Självklart är jag fortfarande rädd för att få en ny attack, men hela dagens
program påverkas inte längre av rädslorna. Medicinen ger mig ett stöd att luta mig tillbaka på, och jag
litar på mig själv mera nu. Jag tror att jag klarar av saker och behöver inte isolera mig på grund av rädsla.

Om ni överväger att söka hjälp för er ångest, era rädslor eller symtom som kan tillhöra panik syndromen,
tveka inte! Gör det. Det är inte lätt att tala om sina känslor och sina rädslor, det är faktiskt riktigt riktigt
svårt och obehagligt. Men tro mig, det hjälper. Det är värt det. Om ni ska få medicin och är osäkra över
biverkningar och annat, så är det helt normalt. Man ska självfallet vara skeptisk till nya preparat. Men i
detta fall så är det verkligen en bra lösning. Ni kommer att må så mycket bättre med hjälp av medicinen.

Lucinda Bassett: Attacking Anxiety and Depression

Vad tycker ni?

Nu kära läsare, vill jag höra era åsikter! Vad vill ni att jag ska skriva om?

Ge förslag på saker ni vill att jag ska ta upp här i bloggen så ska jag försöka se
till att det händer. Självfallet får frågorna handla om vad som helst. De behöver
inte ha med just panikångest eller depression att göra. Nu har ni chansen, tyck till!

Ur min dagbok 2

" 2.12.2011

mår så jävla dåligt nu. varför är alltid fredagar värst? tårarna rinner av ingen orsak
och jag pendlar mellan hopplöshet och missnöje.
självmordstankarna är tillbaka igen, känns som att jag aldrig kommer ifrån detta helvete.

Kan inte läsa, orden bara hoppar fram och tillbaka,
vill inte vara ensam, aldrig. är rädd och vill bara att någon ska förstå mig.
Vill inte ta medicinen, är rädd för alla biverkningar och om jag aldrig kommer
bli bra, aldrig kommer kunna sluta. ORKAR INTE MER. allt känns fortfarande hopplöst.

jag fryser så mycket. nu igen. fast jag sitter i varma kläder under filtar. det bränner i ryggen
och i huvudet. säkert är det alla farliga ämnen som medicinen innehåller. fy fan.

jag vill vara 5 år i mammas famn. jag vill inte mer. orkar inte. det finns inget slut. "

" Vad "skönt" att någon annan känner som jag, känner igen nästan
allt det du skriver om. Dina inlägg hjälper! TACK för denna bloggen! "

Svar: Ja, visst är det skönt att känna igen sig i någon annans "elände"!  Man får verkligen
känslan av att inte vara ensam om det svåra då. Man får även en slags bekräftelse på att man
inte är så galen som man tror ;) och att det finns hopp för sådana som oss.

Tack så mycket! Ni har ingen aning om hur glad jag blir av era kommentarer! De får mig att
orka lägga ner tid och energi på den här bloggen. Mitt syfte är ju att nå ut till er, och när jag
får respons, känns det som att jag har lyckats! Ni får gärna dela med er av era rädslor,
tankar och känslor kring panikångest. Vill gärna få mera insikt i hur andra känner sig :)

- Why didn't you tell anyone?
- No one asked.

Ta era nära och kära till er. Det blir lättare att kämpa om ni gör det tillsammans. Tro mig, det
är värt det. Låt era nära veta vad det är ni slåss mot. De vill vara en del av ditt liv, även i detta.

" Tankarna snurrar - nu blir jag galen! "

Vid en panikångestattack tappar jag all form av koncentration, all fokus, allt. Jag tappar verkligen allt.
Jag förlorar mig själv. Jag förlorar kontrollen över mig själv, min kropp och den situation jag befinner
mig i. Jag går miste om all verklighetsuppfattning och det känns som att marken faller under mig. Jag
famlar som i en dröm, utan någonting stadigt att hålla tag i. Ingenting finns där för att hålla upp mig.

Det är så det känns. Och tankarna sedan. Tankarna som snurrar vilt omkring i mitt huvud vid en
panikattack är många. Här har listat några av de typiska sakerna som gång efter annan snurrar om
och om igen. Det känns som att det aldrig kommer ta slut. Tankarna snurrar - nu blir jag galen!

- "Jag tappar kontrollen! Jag har ingen makt över mig själv nu! "
- " Jag kommer att bli galen. "
- " Alla här ser mig. Alla kommer se att jag blir galen! "
- " Jag kommer att dö. Detta blir slutet. "
- " Jag sitter fast! / Jag är fången här / Jag kommer inte ut! "
- " Jag får ingen luft! Jag kan inte andas! "
- " Mina ben domnar! Jag kommer falla ihop! "
- " Jag kommer att svimma! "
- " Jag kommer att fastna i detta tillstånd "

Brukar ni tänka liknande saker? Vilka tankar rusar genom era huvuden vid en panikångestattack?

En ond cirkel

Panikångest utgörs av rädslan för att få en ny attack, speciellt på platser där det tidigare hänt. Där är
det alltså stor chans att det kommer hända igen. Detta är vardagen för mig och många andra.

När jag väl fått en panikångestattack på en viss plats blir jag hysteriskt rädd för denna plats/situation.
Jag fick en panikattack då jag och min klass satt i cirkel på golvet, och ända sedan den dagen har jag
varit livrädd för att sitta i ring/cirkel. Jag blir vettskrämd och får en panikattack när det bildas en ring
runt omkring mig. Jag känner mig instängd och fasthållen. Alla kan se mig. Alla ser då jag blir galen.

Denna kraftiga rädsla för platserna/situationerna gör att jag (och alla andra med panikångest) undviker
just dessa saker så långt det bara går och helst, helt och hållet. Det blir en ond cirkel som sätts igång.

Jag får en panikattack i en affär - PANG - Jag blir rädd för att gå in i affärer, butiker, och liknande,
detta i sin tur leder till att jag blir rädd för att handla, betala och slutligen blir jag rädd för att möta
någon över huvudtaget. I värsta fall kan en person med panikångest isolera sig helt och håller från
resten av omvärlden. Detta endast på grund av rädslan. Rädslan för att få en panikattack.

Min panikångest - attackerna

Jag nämnde i ett tidigare inlägg alla mina rädslor, dvs. alla de saker/situationer som skrämmer mig.
Dessa skrämmande situationer leder i värsta fall till en kraftig panikångestattack. Den ena hemskare
än den andra. Det är just dessa rädslor som utgör grunden för panikångest. Ibland kan även blotta
tanken på en av de skrämmande situationerna utlösa en panikångestattack.
____________________________________________________________________

exempel: Jag är rädd för att vara på platser med mycket folk och trängsel. Panikkänslorna kickar
igång, och jag blir livrädd för att svimma, bli instängd eller utpekad. Rädslan för att dessa saker ska
hända leder till att jag vill fly. Om detta är möjligt - gör jag det, och då upphör panikkänslorna direkt.

Men om flykt inte är ett alternativ (t.ex. lektion, föreläsning - måste sitta kvar) stormar paniken upp,
tar till sig mer och mer kraft tills den slutligen når sin fullaste styrka och avtar sedan långsamt tills den
avslutningsvis tar slut. Här nere har jag listat de symptom jag upplever före, under och efter en attack.

Före jag får min panikattack:
(förutsatt att jag befinner mig i en pressad situation)

1. Börjar känna ett visst obehag - redan här anar jag oftast onåd, flyr om jag kan.
2. Knäna, benen och armarna domnar - känns som att musklerna ger efter och man kommer falla
3. Känner mig yr - tankarna börjar snurra, paniken tar sats

När det är för sent att stoppa attacken / under attacken:

1. Känner att jag tappar andan / inte får luft - panik, panik, panik. känns som att jag dör.
2. Hjärtat slår omänskligt fort, pulsen rusar - ljuden isoleras, allt jag hör är mitt eget hjärta
3. Overklighetskänslor - tappar kontrollen över situationen. allt svävar och paniken är i full gång.
4. Kraftigt illamående - börjar även här ofta hyperventilera i ren panik
5. Har varmt / kallt om vartannat - kraftig rodnad över hela ansiktet (värst!)
6. Börjar skaka - oftast händerna, men ibland även hela kroppen

När attacken börjar gå över:

1. Spänningen släpper - varje muskel i kroppen har varit spänd under attacken
2. Plötslig utmattning / slapphet / trötthet - eftersom attacken verkligen tar på krafterna
3. Illamående - som pågår länge, länge. ibland upptill timmar efter attacken
(4. Huvudvärk - dock mera sällan)
5. Skakig och svag - även detta upptill flera timmar efter attacken. Är även rädd efter en
attack att en ny skall komma genast efteråt. Rädslan är mycket kraftig och håller i sig länge.
6. Muskelsvaghet - känner att jag inte orkar göra någonting alls resten av dagen. Vill bara sova.

Så här ser en vanlig panikattack ut för mig. Hur upplever ni attackerna och symptomen?
Kommentera gärna och berätta om hur era panikattacker ser ut. Är jag ensam om att känna så här?

Tack så mycket Nelly för den fina dikten du skrev!

Den var verkligen stark och belyste känslorna  kring hopplösheten man känner vid
panikångest och depression. Du har verkligen en talang! Fortsätt med det du gör,
för du är väldigt bra på det! Du får mer än gärna skicka flera av dina verk, skulle
vara intressant att läsa några fler. Du lär hitta flera av mina verk här i bloggen.

Jag gillade speciellt slutet på texten:

" det är inte lätt
men man måste fortsätta gå
resa sig igen
känna
le

det är inte lätt
men det är ingen som sagt att livet ska vara lätt "

Mycket starkt. Ett fint och klokt konstaterande avslutade dikten bra! :)

Ur min dagbok

19.11.2011

" nu ska jag ta mig i kragen.
jag ska dricka upp mitt kaffe. resa mig upp. torka tårarna. le.
kanske.

sen ska jag klä på mig fina kläder. varma kläder. det är minusgrader ute idag.
jag ska sminka mig. med alla ränder runt ögonen. så att jag blir fin. lite fin.
jag ska gå runt, med snabba steg och samla ihop saker som kan behövas.
och städa lite. av bara farten. så mår jag kanske bättre sen.

så kommer det stora. jag ska klä på mig utekläder. och gå ut.
möta kylan. möta ansikten. möta människor.
tyst. inte ett ord. för här vill jag inte bli sedd.

jag ska gå in till stan. jo, det ska jag. hör du det. jag ska!
där ska jag köpa en fin bok. en dagbok.
en riktigt fin en.

synd nog så vet jag redan nu att den fina boken kommer från början till slut
att smutsas ner av mina hemska tankar.
men om det hjälper, ens något litet.
så är det värt att offra den fina dagboken.
för det. för mig. för alla jag älskar runt omkring mig.

någon måste falla offer här. och hellre får det vara något materiellt
än mina fina människor i min omgivning.

så nu. nu kör vi. nu ska jag ge allt jag har. och hoppas på det bästa. "

___________________________________________________________

Här var jag hemskt frustrerad över att jag i ett antal timmar gått omkring i lägenheten och velat till stan
för att köpa en dagbok. Men panikångesten tog över gång efter annan, den höll mig kvar och tyngde
mig allt längre ner. Slutligen blev jag hysteriskt arg, skrev texten ovan och tro det eller ej, men strax
därefter vågade jag mig till stan där jag köpte en dagbok som jag fortsättningsvis skriver i dagligen.

Så, vad lär vi oss av detta? Kämpa på, det kan verka svårt, men det känns ju så jätteskönt då man
en vacker dag lyckas. Låt inte rädslan ta över och hålla dig tillbaka. Våga ta steget ut, du kan om du vill!

Boktips nr. 1

Ann Heberlein's "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."

För en tid sedan läste jag boken med titeln nämnd ovan. Det var en väldigt rörande berättelse som
jag rekommenderar åt alla och en var. Nedan finner ni min recension på boken och några länkar!
_________________________________________________________________________

Jag har läst Ann Heberleins bok med titeln Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som handlar om en
svårt psykisk sjuk kvinna med bipolära syndrom typ 2. Boken är en självbiograf om författarens egna
personliga upplevelser och tankar kring sin svåra ångest och depression. Författaren lämnar verkligen
ut sig själv och är inte tillbakadragen på något plan, hon berättar detaljerat om de svåra känslorna av
ångest och otillräcklighet hon upplever.

Boken är inte skriven som en berättelse med konkreta handlingar och intriger utan är formad genom
tillbakablickar på livet som varit med alla de känslor och de ofrånkomligt hatiska sinnesstämningarna
som Ann Heberlein själv upplever i just den stunden det skrivs om. Hon reflekterar även över sina inre
tankar i nutid medan hon skriver, vilket hjälper läsaren att hänga med i tankegången. Miljöskildring

förekommer sällan eftersom boken endast är uppbyggd på reflektioner över tankar och funderingar.

Huvudbersonen är Ann Heberlein själv som i sin självbiografiska text fungerar som jag-berättare och
skildrar sina personliga åsikter och värderingar. Hon använder sig av en stil i berättandet som fångar

läsarens intresse och håller det vid liv under hela berättelsens gång.

En bärande idé som utgör bokens tema är den ständiga ångesten och nedstämdheten Ann Heberlein
lever med, även hennes osunda relation till tankarna om självmord utgör ett viktigt tema för den här
boken. Bokens titel "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" har en underförstådd mening som  återspeglar
den inre konflikt man får följa genom hela berättelsens gång. Detta är ett genomgående tema där
författaren gång efter annan beskriver den hopplösa känslan av att inte vilja finnas till men samtidigt inte
vilja lämna livet. Dock berättar och relaterar hon till ett mångfald personer som blivit kända genom sina
självmord. Hon analyserar bl.a. deras avskedsbrev, sista tankar och orsaker till vad som kunnat få dem
att fatta detta beslut som hon själv så länge övervägt.

Utöver detta får man även följa en väldigt hög tankegång som Ann Heberlein håller på en hög nivå genom
hela sin text. Hon skriver på ett sätt som gör att man som läsare tvunget måste aktivera sig för att
verkligen kunna förstå innehållet i texten.  Författaren använder sig av ett flertal olika tekniker för att fånga
läsarens intresse, exempelvis lägger hon in dikter på engelska men även på svenska, vilket medför en
förändring i texten som i sin tur lockar läsaren att tänka lite längre och verkligen känna känslan i dikterna.
Dikterna utgör även ett viktigt syfte för själva handlingen i boken, de återspeglar alla olika känslor och
sinnesstämningar såsom ilska, besvikelse, uppgivenhet och sorg vilket fäller ännu lite mörker över Ann
Heberleins berättelse. Författaren kommenterar även dikterna hon valt ut, det tar sig till form såhär:

"But for the uniquiet heart and brain, a use in measured languages lies;
The sad mechanic exercise, like dull narcotics, numbing pain. In words,
like weeds, I'll wrap me o'er. Like coarsest clothes against the cold:
But than large grief which these enfold. Is given in outline, and no more

Lord Alfred Tennyson, In memorian

Orden. Alla de där orden. Mina egna och andras. Ord på papper är ett sätt att hantera och sortera alla
tankar som slåss i mitt huvud. Det hjälper mig att kontrollera tillvaron. Det hjälper mig att kontrollera mig
själv. Jag bygger system. Värden, normer och principer."

Man får följa hennes tankegång som stundtals är utmattad, tröttsam och uppgiven och stundtals
hyperaktiv, omtumlande och kick. Man kastas från tanke till tanke och hinner knappt förstå hur en
människa kan klara av att oroa sig över såpass mycket. Hon går från att vara lugn, sansad och resonerlig
till kaotiskt och nästintill oförståerlig. Detta medför en viss spänning, eftersom man som läsare inte har
den minsta aning om vad som kan komma att hända näst.

Ann Heberlein använder sig återkommande gånger av tillsynes brutala beskrivningar för att på bästa sätt
kunna ge det personligaste av sig själv och sina egna tankar. Detta görs på följande vis;

"Alla dessa sönderknarkade  geniala hjärnor. Alla dess skrumpnade levrar som skramlat runt i
författarkroppar och konstnässjälar. Alla dessa män som knullat hej vilt och krossat både sina egna och
andras hjärtan av bara farten. Alla dessa kvinnor som bjudit ut sina kroppar till höger och vänster och
bara fått förakt och könssjukdomar. Aldrig kärlek."

Egna reflektioner

Jag upplevde boken som lärorik men samtidigt väldigt tung att läsa, som läsare kastas man in i den
personliga berättelsen om en väldigt svår vardag hos en person som verkligen lider sin sjukdom. Man
hoppas på att det tillsynes helt förlorade hoppet ska ge sig till känna, att det ska komma glada och
lyckliga stunder och att allt ska bli bra, men eländet bara fortsätter och fortsätter. När jag läste boken
upplevde jag blandade känslor eftersom bokens genomgående och  övergripande tema om depression
ligger mig väldigt nära personligen, därav är det heller inte helt oväntat att jag förhåller mig tämligen
igenkännande och accepterande till de flesta av Ann Heberleins åsikter vad beträffar det mesta, men det
finns även undantag där jag är av helt annan åsikt och det hon säger strider mot allt det vad mina egna
värderingar innefattar. Exempelvis förhåller jag mig tudelat till Heberleins tankar gällande mentalsjukhus
när hon beskriver det som att man kan föreställa sig att mentalsjukhusen är fyllda av potentiella mördare.
Denna beskrivning gör mig nästintill upprörd, medan den följande vändingen där hon säger att det dock i
många fall där personer som sitter på låst avdelning enbart handlar om att skydda dessa personer från sig
själva får mig att medlidsamt nicka till hennes tanke.

Jag kan personligen relatera till ett flertal an Ann Heberleins tankar, följande är stycken ur boken som
väckte mig och som jag kände igen mig i baserat på mina egna erfarenheter;

"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva ? Jag har
ingen längtan efter att dö, jag vill inte dö. Jag längtar inte efter att dö, det är bara livet jag inte klarar av."

"Och sen kommer det svarta, bottenlösa, där allt blir som en dimma. En annan verklighet framträder. En
verklighet som inte har skarpa konturer, som inte är svartvit,, en verklighet utan lösningar, där det inte
finns några enkla svar, kanske inga svar alls. En verklighet som är svårare att uthärda. En verklighet som
jag inte vet om jag vill vara en del av."

"Jag vet inte vad jag vill. Jag vill ju ingenting. Egentligen. Ingenting. Ingenting vill jag. Ingenting känner
jag. Ingenting tänker jag. Det finns en hinna mellan mig och världen. Jag kan inte ta mig genom den."

Det fanns ett stycke i Ann Heberleins text som jag läste om och om igen eftersom jag hade svårt att tro
på det som stod där. Hennes beskrivning av hur ångesten känns var så påtaglig och lik min egen
beskrivning att jag hade svårt att sluta förundras. Hon säger att ångesten är svår att beskriva men att den
känns som en fågel, någonting som river, klöser och kraxar kallt i bröstet. Det känns som om något tagit
en i besittning, något som vill en illa, som klamrar sig fast och växer sig större, svartare, mer otäckt och
elakt. Hon beskriver fågeln som en korp med vass näbb, vassa klor och onda ögon. En korp som
hackar, sliter och drar i hjärtat och tarmarna och som snörper till så att man inte kan andas längre.
 

Jag uppskattar de etiska moraliska frågeställningarna som författaren använder för att väcka tankeställare
hos läsaren; "Hur ska jag kunna övertala en sån människa att hennes liv inte är värt att leva? Är det inte
bättre att lägga energi på dem som faktiskt kan räddas - unga prostituerade kvinnor som ännu undgått att
hivsmittas, än på dem som redan står med ena foten i graven?" Att författaren som själv går i tankarna på
självmord ändå klarar av att reflektera över andras rätt till liv i tid och otid förvånar mig som läsare.


______________________________________________________________________________

Länkar: adlibris.com om boken, svd.se om författaren och boken, en recension på boken

En vacker låt att hämta kraft från

When you think
Hope is lost
And giving up
Is all you got,
Blue turns black,
Your confidence is cracked,
There seems no turning back from here

Sometimes there isn't an obvious explanation
While the holiest stars can feel the strongest palpitations

That's when you can build a bridge of light,
That's what turns the wrongs all right
That's when you can't give up the fight

That's when love turns nighttime into day,
That's when loneliness goes away,
That's why you gotta be strong tonight,
Only love can build us a bridge of light

When your feet are made of stone
You're convinced that you're all alone
Look at the stars instead of the dark
You'll find your heart shines like the sun
Let's not let our anger get us lost
And the need to be right comes at way too high a cost

That's when love can build a bridge of light
That's what turns the wrongs all right
That's when you know it's worth the fight

That's when love turns nighttime into day
That's when loneliness goes away,
That's why you gotta be strong tonight
'cause only love can build us a bridge of light

Deep breath, take it on the chin
But don't forget to let love back in

That's when love can build a bridge of light
That's what turns the wrongs all right
That's when you can't give up the fight

That's when love turns nighttime into day,
That's when loneliness goes away
That's why you gotta be strong tonight
'cause only love can build us a bridge of light

Only love can build us a bridge of light

Min panikångest

Min panikångest är svart. Min panikångest är tung, tung att bära.
Min panikångest utgör ett hinder, ett hinder som stoppar mig från att göra
alla de saker jag tidigare njutit utav.

Min panikångest är stor, mörk, kall och hemsk.
Den följer mig vart jag än går.
Den håller mig tillbaka,
när jag inget hellre vill än att leva.

Min panikångest gör mig till en fånge, en fånge i mitt eget liv.
Den gör mig svag och handlingsförlamad.

Min panikångest förstör mig. Inifrån ut river och sliter den i mig.
Min panikångest vill mig illa. Den skadar mig.

Jag lever i en ständigt pågående strid. Det evigt långa kriget.
Jag och panikångesten - panikångesten och jag.

/ w - 15.1.2012 

Tack för responsen än en gång!

Anonym

tack för den här bloggen! Jag har själv panikångest och har levt med det nu i snart 10 år. För mig går det upp och ner hela tiden och fram tills nu har jag inte hört eller läst om någon annan med panikångest. Känns bra att veta att man inte är ensam.

Svar:  Tack så mycket för din kommentar! Det glädjer mig att jag kan vara till någon nytta.

Jag ville göra något bra med min hemska diagnos. Viss mår jag dåligt, och har det svårt just nu,
men varför inte göra det bästa av situationen och dela med mig och få kontakt med andra.

Du är aldrig ensam. Vi är många som lider. Ta gärna kontakt igen om du har något på hjärtat!

Att lida av panikångest är tungt och påfrestande. Som min sambo sa då han insåg hur svårt jag verkligen
har det; "Jag har inte förstått det innan, men en dag för dig är ju lika jobbig som en hel vecka för mig!"

En ganska bra beskrivning, eller hur? För det är ju verkligen jobbigt! När man gått omkring och varit spänd,
nervös och orolig hela dagen är det lätt att förstå att man blir slut i såväl kropp som själ. Psyket tar stryk,
big time. Man klarar inte av att hålla upp humöret, orken, lusten, aptiten, sexuella drifter och resten av det
som hör välmåendet till. Man lägger all fokus på att bara överleva dagen, klara sig igenom dagens alla
utmaningar i hopp om att slippa panikångestattacker. Det är ju alldeles förskräckligt. Ingen kan förvänta
sig att man ska orka le och skratta gått när alla krafter gått till att ta sig från en punkt till en annan, laga
ett mål mat och äta det eller bara ta kontakt med någon. Det är inte lätt att leva med panikångest, det är
nog något av det värsta som finns. Panikångesten förstör hela människan och allt runt omkring henne.

Men kom ihåg att panikångesten går att behandla. Det är inte lätt, men det går. Ta hand om varandra!

 En mycket mycket fin sång att lugna ner sig till. Lyssna noga på texten!

En bit på vägen

Jag och min pojkvän har tillsammans skrivit en lista på saker jag ska göra, ställen jag ska besöka och
utmaningar jag ska börja klara av. Vi har listat fem lite lättare saker som jag först skall utföra och sedan
följer 20 punkter med lite större utmaningar. Jag ser verkligen fram emot att ta mig an den här utmaningen.

Vi har listat upp de saker som jag är rädd för att göra men som jag tvunget måste börja klara av.
Det handlar om att äta med stark belysning på, betala i en affär, stå i kö, besöka biblioteket,
handla i större mataffärer, gå på bio och sitta mitt i salongen  och andra saker som för mig är svåra.

Jag  orkar verkligen inte leva så här begränsat längre. Jag är arg och besviken på mig själv, och ska med
hjälp av listan klara av att ta mig tillbaka till livet innan panikångesten. Dock blir jag lite lätt hysterisk då
jag läser de svåraste punkterna, eftersom det handlar om sådana saker som jag i skrivande stund aldrig
aldrig aldrig någonsin skulle ta mig för.

Men jag hoppas verkligen att detta kommer hjälpa mig tillbaka till en normal och obegränsad vardag, och
detta är något som jag rekommenderar för er andra där ute med panikångest och social fobi, - gör en
lista på saker du vill klara av att göra, och försök  sedan göra dessa saker ensam eller tillsammans med
någon du litar på och känner dig trygg med. Det är verkligen inte lätt! Det råder det inga tvivel om, men
det är värt ett försök! Tänk på den enorma lyckan, glädjen och framförallt stoltheten du får känna när du
klarat av någon av utmaningarna och får kryssa av dem på listan. Då vet du att du verkligen  lyckats!

Som min mamma så fint sa då jag lyckligt ringde och berättade att jag vågat vara inne i en mindre butik:
"Det låter ju riktigt bra, sakta mak tillbaka till livet!"

Mina rädslor

Tänkte skriva lite om de saker som skrämmer mig. Om du någonsin upplevt rädslor för liknande
situationer så kom då ihåg att du inte är ensam. Och du är verkligen inte konstig på något sätt.

Fast än rädslorna beskrivs som irrationella har de sannerligen full kraft och är i allra högsta grad
verkliga. Den som upplever panikångest är livrädd, på riktigt. Man inbillar sig att man står inför
en livshotande fara och detta reagerar hela kroppen på. De fysiska symtomen man upplever så
som hjärtklappning, svettning, andnöd och yrsel är fullkomligt normala och hör till människans
överlevnadsinstinkter, vid rädsla tar man till flykt eller slåss för sitt liv, därav namnet kamp/flykt-
beteende. När en person med panikångest upplever rädsla, är det verkligt och äkta. Kom ihåg det!

Mina rädslor i samband med panikångest (ordnade enligt hur hemska jag upplever dem,
så att den värsta kommer först och de "lättare rädslorna" kommer längre ner i listan.) :

- stora affärer/butiker/platser med mycket människor
- handla; gå i affär, stå i kö, betala
- cirkelsituationer (sitta/stå/vara i ring)
- konfronteringar: möta någon och tvingas prata
- matbord-situationer
- platser som är starkt upplysta
- platser där jag är utsatt / syns bra
- att stå i kö (känner att jag sitter fast)
- framföranden / presentationer
- vara med många människor (även om jag känner dem)
- åka buss, bil
- sitta i mitten i rader
- gå i mindre affärer
- besöka någon / åka hem till någon
- oväntade överraskningar / plötsliga förändringar
- situationer där jag inte känner kontroll över tillvaron
- pressade situationer / prestationskrav

Det som sätter igång mina panikkänslor omgående är när jag känner mig utsatt, utpekad, centrerad och
framförallt när jag känner att jag "sitter fast" / är instängd. Detta kan handla om att sitta inne i ett hörn
eller på en plats som är svår att avlägsna sig snabbt ifrån. Jag hatar att känna mig inklämd, orörlig, eller
på en plats där alla kan se mig. Jag vill vara lite bakom, ensam, på en fri plats för att vara helt lugn.

Fin låt som anhöriga kan ta lärdom av. Man är starkare tillsammans!

Mina anhöriga

Till mina anhörig hör:

Min pojkvän /sambo. Han har alltid stöttat mig i allt jag gjort och tagit mig för. Han har alltid förlåtit när
jag felat och alltid älskat mig, även när jag förtjänat det som minst. Till en början var det mycket svårt för
mig att låta honom komma mig nära. Jag ljög och slingrade mig ur alla de situationer jag upplevde som
svåra och jobbiga. Då visst ännu ingen av oss vad jag egentligen led utav. Jag var under hela hösten 2011
djupt deprimerad. Jag sov mig igenom helgerna, skolkade från skolan och gjorde absolut ingenting. Ville
bara ligga ensam i mörkret och gråta. Detta var mycket jobbit för oss som par och vi visste inte vad vi
skulle ta oss till. När min panikångest sedan växte sig allt större och starkare insåg jag till sist att jag nog
måste berätta för honom vad det är som händer. Jag bröt ihop och berättade alltihopa, om hur rädd jag
är för allt, hur svårt jag har att träffa andra människor, handla, gå på stan, vara i skolan, sitta i ring osv..

Han förstod mig, och sedan den dagen har allt bara blivit bättre. Visst har vi våra stunder så han inte alls
kan förstå varför jag gör som jag gör, men jag försöker att hemlighålla så litet som möjligt. För bådas
skull. Nu behöver jag inte längre ljuga om att jag mår illa och därför inte kan komma med till affären osv.
Men ett misstag som vi gjort är att han låtit mig slippa alldeles för lätt undan. Han åker alltid iväg ensam
till affären och låter mig vänta hemma. Men det skall det banne mig bli ändring på. Ska skriva om det sen.


Min mamma, utgör ett viktigt stöd och en trygghet för mig. Hos henne har jag alltid kunnat finna tröst,
även i de svåraste av stunder. Till en början ljög jag för henne också, sa att jag inte hann eller orkade gå
till stan med henne. Men jag ville inte föra henne bakom ljuset på något sätt, så jag berättade till slut för
henne om hur mitt tillstånd var. Jag är henne evigt tacksam för allt hon gjort för min skull. Hon läste en
bok om panikångest för att kunna förstå mig bättre, hon frågade av mig vilka saker jag upplever som
svåra och viktigast av allt, hon visade sitt stöd och intresse. Detta fick mig att lita på henne, och i denna
dag har vi besökt olika butiker, loppmarknader och köpcentrum! Är så stolt över vad jag lyckats med
tack vare henne. Det var inte lätt, och visst har jag förbarmat mig över allt det svåra hon lurat mig med
på, men det har ju bara gjort mig gott. Jag älskar min mamma och är så glad över att jag har henne här.


Min pappa, jag ville inte till en början att han skulle dras in i mina problem. Han har nyligen mist sin
mamma och jag tyckte att han hade det tillräckligt svårt som det var. Men även han blev slutligen in-
dragen i mina upp och nedgångar och nu känner jag även stöd från hans sida. Vi har inte så lätt att prata
om dessa saker, man han har sina egna små vis som han stöder mig på. Han klappar mig på axeln och
bara det får mig att förstå att han verkligen bryr sig, men är rädd för att göra något fel / göra saken värre.


Mina vänner, i och med min panikångest har jag alltmer dragit mig bort från sociala sammanhang. Jag
har tappat nästan all kontakt med mina vänner och ser dem väldigt sällan. Men jag har en vän som förstår
mig mer än de andra. Henne har jag träffat några gånger under den senaste tiden och vill också fortsätta
träffa henne så att jag så småningom ska våga min ut på andra evanemang och tillställningar.

För anhöriga

Det är tungt att leva som nära anhörig med en peson som lider av panikångest (eller andra ångestsyndrom),
det kan vara ytterst påfrestande och svårt. Som nära anhörig förväntas man plötsligt förstå och veta vad
panikångest är och innebär, men det är inte alltid så lätt. Hur ska man, helt utan förhandskunskaper kunna
förstå varför en person plötsligt blir alldeles livrädd för att gå in i en mataffär, det är ju inget hemskt med
det, kan man tycka. Och visst, det är svårt att föreställa sig något sådant, men när man väl är där, så kan
man inte så mycket mer än göra det bästa av situationen. Ibland kan man till och med ställa sig själv frågan:
Vem är det egentligen som har det värre av oss? Men kom ihåg: något som för dig kan verka alldeles
självklart kan för den drabbade vara det värsta som kan hända denne. Ett livshotande uppdrag så att säga.

Som anhörig är det viktigt att du:

- Stöder personen med panikångest; jag kan inte ens finna ord till att beskriva hur otroligt viktigt
det är för den insjuknade att känna stöd. Han/hon ska inte behöva känna sig ensam. Man är tillräckligt
ensam i sinnet, och det är mycket viktigt att den som lider av panikångest får känna sig trygg någonstans.

- Försöker förstå: som jag nämnde ovan är det inte alltid så lätt att förstå sig på dessa irrationella rädslor,
men om du inte förstår din vän/släkting/äkta hälft - FRÅGA! förklara att du inte förstår, men att du vill!

- Hittar en balans och en takt som passar er båda. Tvinga inte den drabbade till saker han/hon är rädd
för, men låt inte honom/henne slippa undan helt och hållet heller. Ta en dag i taget. Var där och peppa!


Jag beundrar verkligen er som försöker, ni som finns där för era nära och kära. Ni kanske inte vet hur
viktiga ni är, men bara det att ni lyssnar och visar intresse för det som personen med panikångest vill
berätta gör ni en underbart stor tjänst för honom/henne. Och var inte rädda för att fråga er fram, den
drabbade vill inget hellre än att bli förstådd och accepterad för den han/hon är. Ni är underbara kämpar!

Tack för responsen :)

Först och främst vill jag tacka så mycket för det visade intresset från er sida!

Detta är en alldeles ny blogg som endast sett ljuser i 3 dagar så att få kommentarer är
verkligen peppande - det driver mig till att fortsätta skriva. Jag tycker verkligen att det är
viktigt att kunna dela med sin om sina känslor och tankar kring panikångest, det ät en
hemskt tung börda att bära, men den blir ännu tyngre om man försöker bära den ensam.
Kom ihåg det. Fast man inte vill tala om sina bekymmer så lättar det alltid något.

Att bara få tala ut / skrika / skriva av sig / måla, teckna / lyssna på musik man gillar
- allt detta kan vara en bit på vägen mot en lättare vardag. 

Du och ditt välmående är viktigt!

Nelione - Not alone in life (Panikångest)

Här är en sång som tilltalat mig mycket den senaste tiden, värd att lyssna på. Lätt att känna igen sig i!

tryck här!

Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are

Vers1

Har du nån gång känt dig ensam, utan nån att hålla om
Då ångesten kom bakifrån och ingen här vet hur du mår//
Då skuggan rör sig överallt, då rummet krymper och sen pang
Ligg du där vid elementet för du fryser som ba fan//

Och benen går åt var sitt håll och det blir svårt att stå
Får en fysisk reaktion, fast läkaren hittar inget fel ändå//
Man lever så begränsat, Tankarna dom cirkulerar
Känner sig så ensam, tänker att man inte orkar mera//

Måste hyperventilera, För att få ha luften kvar
och hjärtat börjar dunka snabbt, de känns som man ska tuppa av//
De känns som någon sticker 1000 nålar i kroppen
och man gråter själv för att de känns som man tappar hoppet//

För att allt är svart, fast alla andra ser ljuset
30 grader varmt fast man själv ligg där stel frusen//
Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du är inte ensam//

Ref

Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are

Vers2

Har du nån gång känn dig ensam, Utan känslan av att älska
Och då gråter av en längtan och du svimmar utav rädslan//
Av att aldrig kunna ta de andetag som du förtjänar
Fast du önskar varje gång som ser upp och ser ett stjärnfall//

Och du tänker på den dan då hela livet blev förändrat
Så du ligger där och ber om att tabletterna ska hjälpa//
Faller in i apati, de känns som om,, man saknar hjärta
Och man hittar inte meningen med att fortsätta kämpa//

- Som en blixt från himlen, kom från ingenstans
Får panik försöker fly men fötterna dom sitter fast//
De regnar överallt i själen, fast vädret lyser klart
och Man visste vart man skulle tills att vägen viker av//

Man lider av en känsla som man aldrig kom ifrån
Sanningen tystnar för man tror inte på orden man får//
- Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du aldrig ensam//

Refx2

Tankar kring medicineringen

När jag fick veta att jag eventuellt skulle bli erbjuden medicinsk hjälp blev jag till en början rädd och
mycket tveksam. Jag såg det som ett misslyckande att börja ta medicin. Det blev ett slags bevis på att
jag är sjuk och behöver hjälp. Detta var helt onödiga tankar! Medicinen har hjälp mig och jag mår nu
mycket bättre än tidigare. Men det är naturligt att bli rädd inför nya saker, speciellt nya mediciner!

Jag var skeptisk och tvekade mycket när jag slutligen skulle börja ta medicinen. Jag var rädd för alla
biverkningar och trodde att medicinen skulle förändra mig som person, att jag skulle gå upp i vikt eller
bli helt galen av preparatet. Jag fick även en panikattack när jag sökte på nätet och läste om alla "hemska"
biverkningar andra upplevt. Ringde gråtandes till min mamma och sa att jag inte vågar börja ta medicinen.
Hon övertalade mig, tack och lov! och så småningom insåg jag att det är värt ett försök! om det  sedan
visar sig att det inte går kan jag avbryta medicineringen och prova något annat.

När jag började med citalophram mådde jag verkligen jättejättedåligt. Jag var så långt nere som jag bara
kunde komma, och jag kände att det aldrig kommer få ett slut. Men jag gav medicinen ett försök och sa:

"det kan knappast bli värre än vad det redan är"

och det var verkligen värt det. Jag har nu kunnat vara bland människor och gå i affärer utan att få panik-
attacker. Visst har jag fortsättningsvis paniktankar och känslor men attacken tar aldrig till sig sin fulla
kraft. Den bryter aldrig ut helt och hållet. Jag önskar ni alla kunde få känna hur skönt det verkligen är! :)

Min medicinering

Jag tar dagligen Citalophram 20mg mot depression och panikångest. Jag har använt mig av medicinen
i 4 veckor nu och den har verkligen hjälp mig hittils. Medicinen är ett antidepressivt läkemedel som hör
till den välkända gruppen av SSRI-preparat. Den behandlar framförallt depression men även panikångest
- patienter får citalophram som medicinering på grund av de lugnande effekterna medicinen har.

Nedan har jag listat olika bieffekter samt symtom jag upplevde före medicineringen inleddes, under
medicineringen och även de ångestsymtom som jag regelbundet upplever. Vid sidan av citalophram
har jag även den lugnande medicinen Xanor som ett slags stöd. Jag försöker dock hålla mig borta från
Xanor i mån av möjlighet eftersom medicinen kan medföra ett beroende. Xanor verkar lugnande på det
centrala nervsystemet och dämpar ångest snabbt. Medicinen är dock inget som jag rekommenderar alls!


Jag hoppas ni har nytta av detta! Feel free att kontakta mig om ni har frågor eller åsikter om medicinen i
fråga. Det är mycket viktigt att komma ihåg att bieffekterna är individuella och påverkar alla på olika sätt!

Tar någon av er Citalophram eller Xanor? hur har medicinerna påverkar er?

länkar: wikipedia om medicinen, fakta om medicinen, bipacksedeln som medföljer

Symtom före medicineringen:
- djup nedstämdhet / depression
- svår, tung ångest
- total förvirring / kaos i tankegången
- starka känslor av hopplöshet, oro, otillräcklighet,
meningslöshet, konstant rädsla, "livet har ingen mening"
- kroppen på "helspänn" 24/7
- kraftiga skakningar
- apati
- ingen sex-lust
- ingen motivation
- orkade inte vara social
- självmordstankar
- sömnsvårigheter

Symtom under medicineringen:
(4 första veckorna)
- illamående
- magproblem
- dämpad ångest
- lugn / avslappning


Symtom jag forstsättningsvis upplever dagligen:
- utmattning
- yrsel
- lätt ångest
- koncentrationssvårigheter
- förvirring (tankar som snurrar)
- rädsla för kommande händelser
- oro
- milda skakningar (händerna)
- muskelsvaghet (framförallt benen, knäna)
- rastlöshet

Psykologbesök nummer. 7

Hejsan alla fina människor!

Jag kom nyligen hem från min sjunde träff med psykologen vid ungdomsmottagningen. Det gick bra den
här gången, vilket jag är väldigt tacksam över. Jag har vid två tidigare tillfällen (besök nr. 4 och 5) fått en
panikattack på plats. Det drog verkligen ner mig. Jag tappade tron på mig själv och min självkontroll.
Självfallet resulterade de två attackerna i att jag blev rädd för att gå till psykologen. Paniktankar snurrar
dagar på förhand och förväntans-ångesten blir allt större och större. Precis som med andra platser där
jag fått en panikångestattack - undviker jag helst platsen så mycket som det bara går (helst för all framtid)

Men, jag tog mig i kragen och nu har de två senaste besöken gått smärtfritt. Dock är jag  fortsättningsvis
ytterst nervös och stressad inför besöken, men jag tror lite mer på mig själv igen. Det krävs en viss mån
av framgång för att finna hoppet om en panikfri vardag igen.

Under dagens besök diskuterade vi min nyfödda motivation till att så småningom börja försöka mig på
att gå i butiker och andra platser med mycket folk. Jag är taggad till tusen och vill verkligen försöka nu.
Är så otroligt trött på att smyga och slingra mig. Vill bli "normal" igen. Vill kunna handla mat utan att bli
genomsvettig och slutkörd. Jag ska skriva en lista ikväll. En lista med där jag steg för steg ska nå mitt mål
som innefattar en lugn och sansad person som kan vara på alla platser utan panikångest. Jag ska lyckas!

Dagens uppmuntrande ord!

Du är underbar, du är vacker, du räcker till.
Du gör ditt bästa, du gör det bästa du kan,
- och det räcker till! Det räcker bra. 

Om mig:

Jag är en flicka på 20 år som, liksom många andra - gått igenom ett mångfald svårigheter i livet.
Jag tycks ständigt hamna i situationer med smärtsamma påföljder verkar det som. Jag har mist
personer som stått mig nära, varit / är djupt deprimerad - och lider nu även av panikångest.

Jag har alltid varit en social och utåtgående person, framtill hösten 2011, då började svårigheterna
och problemen hopade sig. Jag har alltid varit intresserad av musik, konst och litteratur. Skrivandet
utgör en stor del av min vardag, och utan det vet jag inte riktigt var jag skulle stå nu. Jag tycker om
att motionera och träna, men även det har blivit allt svårare nu under den senaste tiden.

Jag har ett hetsigt humör vilket många gånger leder till stress och onödigt bråk med dem jag älskar
mest. Men min medicin har hjälp mig - och även gjort mig till en lugnare person.


Den här bloggen startades för att jag själv, i början av mitt sjukdomstillstånd sökte efter personer
/ bloggar med liknande erfarenheter som jag kunde få känna igen mig i och märka att jag inte är
ensam. Jag vill ställa upp för er som känner er ensamma och otrygga. Det kommer bättre tider.

Fast det känns hopplöst och värdelöst så kommer det en dag att kännas lite lättare.  
Det kanske inte blir bra - men det blir i alla fall lite bättre! - Välkommen med!

Det som kändes jobbigt känns nu dubbelt så svårt

Du står inte ensam!

Kom ihåg att du aldrig är ensam. Det känns som att ingen förstår dig, men tro mig
- dina nära och kära vet mer än du tror, och de vill inget hellre än att stöda dig.


Kontakta mig gärna om du har frågor kring ämnet. Jag svarar gärna på personliga frågor
och kom ihåg att ingen fråga är dum! Du får vara anonym eller uppge namn, hur du själv behagar.

Tveka inte att ta kontakt. Det är viktigt att tala om tankar kring panikångest - och jag ställer mer
än gärna upp som lyssnare. Alla är välkomna. Ni får gärna dela med er av åsikter och tankar!

Kom med och påverka - vad vill ni ha ut av denna blogg?

 Här i bloggen kommer jag ta upp följande

- Medicineringen - hur de olika medicinerna påverkat / påverkar mig, hur det var att
få mediciner, tankar / känslor kring detta och hur de hjälpt mig tillbaka till livet.

- Terapin, läkarbesöken och mötena med min psykolog.

- Mina egna panikattacker, hur jag upplevde dom, vilka symtom jag hade,
tankar jag tänkte och hur jag småningom lärde mig kontrollera dessa fruktansvärda attacker.

- Musik som hjälp mig, lugnat mig eller tilltalat mig under min tid som deprimerad med panikångest.
Jag kommer även rekommendera böcker och litteratur värd att läsa för dig med ångest.

- Tips och råd till anhöriga / vänner / familj / släktingar.

- Allmän information kring depression och panikångest.

- Publicera andras historier (förutsatt att ni vill dela med er förstås)


Lämna en kommentar!
Kontakta mig gärna om det är något speciellt som ni vill att jag ska ta upp här, något ni funderar på
eller vill att jag ska behandla. Era åsikter är viktigt för att detta ska bli så bra som möjligt!

En blogg om panikångest

Här kommer jag att skriva om hur det verkligen är att leva med panikångest och depressioner.

Jag vill berätta öppet om mina egna erfarenheter, känslor och upplevelser kring diagnosen från början
till ett önskvärt slut. Jag gör detta för dig där ute, just du som känner dig ensam och utsatt. Det här är
en blogg för dig. Här kan du ställa frågor och även få svar på saker man oftast funderar kring när man
drabbas av någon form av paniksyndrom / ångest / nedstämdhet. Tillsammans ska vi ta oss vidare!