Mina anhöriga

Till mina anhörig hör:

Min pojkvän /sambo. Han har alltid stöttat mig i allt jag gjort och tagit mig för. Han har alltid förlåtit när
jag felat och alltid älskat mig, även när jag förtjänat det som minst. Till en början var det mycket svårt för
mig att låta honom komma mig nära. Jag ljög och slingrade mig ur alla de situationer jag upplevde som
svåra och jobbiga. Då visst ännu ingen av oss vad jag egentligen led utav. Jag var under hela hösten 2011
djupt deprimerad. Jag sov mig igenom helgerna, skolkade från skolan och gjorde absolut ingenting. Ville
bara ligga ensam i mörkret och gråta. Detta var mycket jobbit för oss som par och vi visste inte vad vi
skulle ta oss till. När min panikångest sedan växte sig allt större och starkare insåg jag till sist att jag nog
måste berätta för honom vad det är som händer. Jag bröt ihop och berättade alltihopa, om hur rädd jag
är för allt, hur svårt jag har att träffa andra människor, handla, gå på stan, vara i skolan, sitta i ring osv..

Han förstod mig, och sedan den dagen har allt bara blivit bättre. Visst har vi våra stunder så han inte alls
kan förstå varför jag gör som jag gör, men jag försöker att hemlighålla så litet som möjligt. För bådas
skull. Nu behöver jag inte längre ljuga om att jag mår illa och därför inte kan komma med till affären osv.
Men ett misstag som vi gjort är att han låtit mig slippa alldeles för lätt undan. Han åker alltid iväg ensam
till affären och låter mig vänta hemma. Men det skall det banne mig bli ändring på. Ska skriva om det sen.


Min mamma, utgör ett viktigt stöd och en trygghet för mig. Hos henne har jag alltid kunnat finna tröst,
även i de svåraste av stunder. Till en början ljög jag för henne också, sa att jag inte hann eller orkade gå
till stan med henne. Men jag ville inte föra henne bakom ljuset på något sätt, så jag berättade till slut för
henne om hur mitt tillstånd var. Jag är henne evigt tacksam för allt hon gjort för min skull. Hon läste en
bok om panikångest för att kunna förstå mig bättre, hon frågade av mig vilka saker jag upplever som
svåra och viktigast av allt, hon visade sitt stöd och intresse. Detta fick mig att lita på henne, och i denna
dag har vi besökt olika butiker, loppmarknader och köpcentrum! Är så stolt över vad jag lyckats med
tack vare henne. Det var inte lätt, och visst har jag förbarmat mig över allt det svåra hon lurat mig med
på, men det har ju bara gjort mig gott. Jag älskar min mamma och är så glad över att jag har henne här.


Min pappa, jag ville inte till en början att han skulle dras in i mina problem. Han har nyligen mist sin
mamma och jag tyckte att han hade det tillräckligt svårt som det var. Men även han blev slutligen in-
dragen i mina upp och nedgångar och nu känner jag även stöd från hans sida. Vi har inte så lätt att prata
om dessa saker, man han har sina egna små vis som han stöder mig på. Han klappar mig på axeln och
bara det får mig att förstå att han verkligen bryr sig, men är rädd för att göra något fel / göra saken värre.


Mina vänner, i och med min panikångest har jag alltmer dragit mig bort från sociala sammanhang. Jag
har tappat nästan all kontakt med mina vänner och ser dem väldigt sällan. Men jag har en vän som förstår
mig mer än de andra. Henne har jag träffat några gånger under den senaste tiden och vill också fortsätta
träffa henne så att jag så småningom ska våga min ut på andra evanemang och tillställningar.