Att lida av panikångest är tungt och påfrestande. Som min sambo sa då han insåg hur svårt jag verkligen
har det; "Jag har inte förstått det innan, men en dag för dig är ju lika jobbig som en hel vecka för mig!"

En ganska bra beskrivning, eller hur? För det är ju verkligen jobbigt! När man gått omkring och varit spänd,
nervös och orolig hela dagen är det lätt att förstå att man blir slut i såväl kropp som själ. Psyket tar stryk,
big time. Man klarar inte av att hålla upp humöret, orken, lusten, aptiten, sexuella drifter och resten av det
som hör välmåendet till. Man lägger all fokus på att bara överleva dagen, klara sig igenom dagens alla
utmaningar i hopp om att slippa panikångestattacker. Det är ju alldeles förskräckligt. Ingen kan förvänta
sig att man ska orka le och skratta gått när alla krafter gått till att ta sig från en punkt till en annan, laga
ett mål mat och äta det eller bara ta kontakt med någon. Det är inte lätt att leva med panikångest, det är
nog något av det värsta som finns. Panikångesten förstör hela människan och allt runt omkring henne.

Men kom ihåg att panikångesten går att behandla. Det är inte lätt, men det går. Ta hand om varandra!