Tankar kring medicineringen

När jag fick veta att jag eventuellt skulle bli erbjuden medicinsk hjälp blev jag till en början rädd och
mycket tveksam. Jag såg det som ett misslyckande att börja ta medicin. Det blev ett slags bevis på att
jag är sjuk och behöver hjälp. Detta var helt onödiga tankar! Medicinen har hjälp mig och jag mår nu
mycket bättre än tidigare. Men det är naturligt att bli rädd inför nya saker, speciellt nya mediciner!

Jag var skeptisk och tvekade mycket när jag slutligen skulle börja ta medicinen. Jag var rädd för alla
biverkningar och trodde att medicinen skulle förändra mig som person, att jag skulle gå upp i vikt eller
bli helt galen av preparatet. Jag fick även en panikattack när jag sökte på nätet och läste om alla "hemska"
biverkningar andra upplevt. Ringde gråtandes till min mamma och sa att jag inte vågar börja ta medicinen.
Hon övertalade mig, tack och lov! och så småningom insåg jag att det är värt ett försök! om det  sedan
visar sig att det inte går kan jag avbryta medicineringen och prova något annat.

När jag började med citalophram mådde jag verkligen jättejättedåligt. Jag var så långt nere som jag bara
kunde komma, och jag kände att det aldrig kommer få ett slut. Men jag gav medicinen ett försök och sa:

"det kan knappast bli värre än vad det redan är"

och det var verkligen värt det. Jag har nu kunnat vara bland människor och gå i affärer utan att få panik-
attacker. Visst har jag fortsättningsvis paniktankar och känslor men attacken tar aldrig till sig sin fulla
kraft. Den bryter aldrig ut helt och hållet. Jag önskar ni alla kunde få känna hur skönt det verkligen är! :)