Jävla panikångest! Vad har du här att göra?

Ibland kan jag tänka "jävla panikångest! vad har du här att göra egentligen?" "varför jag?!"
Panikångest drabbar många, väldigt många. Men varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna
detta helvete? Jag vill inte tvingas leva med detta, jag vill inte isolera mig på grund av min rädsla.
Javisst, jag har varit arg. Jag har varit frustrerad och skitförbannad. Jag har gråtit och skrikit, jag
har klandrat mig själv, min svaghet, och framför allt mina rädslor. Det tog länge innan jag förstod
att jag måste tänka om för att kunna gå vidare. Jag befann mig i någon sorts förnekelse, jag kunde
bara inte tro att något så hemskt skulle drabba just mig. Jag trotsade rädslorna, i ren ilska, vilket
resulterade i attack efter attack. Och när jag låg där, rödgråten, skakande och hyperventilerande
på badrumsgolvet fortsatte jag bara att hacka ner på mig själv, jag kastade mig själv ut för klippan.

Snälla ni, alla där ute som läser detta: Gör aldrig så mot er själva. Utsätt er inte för något sådant.
Sluta klandra er själva, ni har inte gjort något fel! Panikångest kan drabba vem som helst, och att
just du fått denna sjukdom betyder inte att du bara måste lida med den. Den kan, när du minst anar
det hjälpa dig och kanske till och med göra dig till en starkare person. För när man går igenom något
så hemskt som panikångest lär man känna sig själv. Man kommer dagligen nära  inpå sina rädslor och
svagheter - och att känna till dessa gör dig till en starkare person i längden. Du kommer märka att du
har mycket mer att ge, dina styrkor övervinner alla dina svagheter. Du måste bara tro på dig själv!

Men vad tjänar ett sådant tänkande till egentligen? Man blir inte starkare av att förneka sin sjukdom,
man blir stark först när man klarar av att acceptera den. När man är beredd att börja hantera den, då
kan man kalla sig själv stark. Då har man nått ett mål, man har kommit en bit på vägen igen. Framsteg.