Boktips nr. 1

Ann Heberlein's "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."

För en tid sedan läste jag boken med titeln nämnd ovan. Det var en väldigt rörande berättelse som
jag rekommenderar åt alla och en var. Nedan finner ni min recension på boken och några länkar!
_________________________________________________________________________

Jag har läst Ann Heberleins bok med titeln Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som handlar om en
svårt psykisk sjuk kvinna med bipolära syndrom typ 2. Boken är en självbiograf om författarens egna
personliga upplevelser och tankar kring sin svåra ångest och depression. Författaren lämnar verkligen
ut sig själv och är inte tillbakadragen på något plan, hon berättar detaljerat om de svåra känslorna av
ångest och otillräcklighet hon upplever.

Boken är inte skriven som en berättelse med konkreta handlingar och intriger utan är formad genom
tillbakablickar på livet som varit med alla de känslor och de ofrånkomligt hatiska sinnesstämningarna
som Ann Heberlein själv upplever i just den stunden det skrivs om. Hon reflekterar även över sina inre
tankar i nutid medan hon skriver, vilket hjälper läsaren att hänga med i tankegången. Miljöskildring

förekommer sällan eftersom boken endast är uppbyggd på reflektioner över tankar och funderingar.

Huvudbersonen är Ann Heberlein själv som i sin självbiografiska text fungerar som jag-berättare och
skildrar sina personliga åsikter och värderingar. Hon använder sig av en stil i berättandet som fångar

läsarens intresse och håller det vid liv under hela berättelsens gång.

En bärande idé som utgör bokens tema är den ständiga ångesten och nedstämdheten Ann Heberlein
lever med, även hennes osunda relation till tankarna om självmord utgör ett viktigt tema för den här
boken. Bokens titel "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" har en underförstådd mening som  återspeglar
den inre konflikt man får följa genom hela berättelsens gång. Detta är ett genomgående tema där
författaren gång efter annan beskriver den hopplösa känslan av att inte vilja finnas till men samtidigt inte
vilja lämna livet. Dock berättar och relaterar hon till ett mångfald personer som blivit kända genom sina
självmord. Hon analyserar bl.a. deras avskedsbrev, sista tankar och orsaker till vad som kunnat få dem
att fatta detta beslut som hon själv så länge övervägt.

Utöver detta får man även följa en väldigt hög tankegång som Ann Heberlein håller på en hög nivå genom
hela sin text. Hon skriver på ett sätt som gör att man som läsare tvunget måste aktivera sig för att
verkligen kunna förstå innehållet i texten.  Författaren använder sig av ett flertal olika tekniker för att fånga
läsarens intresse, exempelvis lägger hon in dikter på engelska men även på svenska, vilket medför en
förändring i texten som i sin tur lockar läsaren att tänka lite längre och verkligen känna känslan i dikterna.
Dikterna utgör även ett viktigt syfte för själva handlingen i boken, de återspeglar alla olika känslor och
sinnesstämningar såsom ilska, besvikelse, uppgivenhet och sorg vilket fäller ännu lite mörker över Ann
Heberleins berättelse. Författaren kommenterar även dikterna hon valt ut, det tar sig till form såhär:

"But for the uniquiet heart and brain, a use in measured languages lies;
The sad mechanic exercise, like dull narcotics, numbing pain. In words,
like weeds, I'll wrap me o'er. Like coarsest clothes against the cold:
But than large grief which these enfold. Is given in outline, and no more

Lord Alfred Tennyson, In memorian

Orden. Alla de där orden. Mina egna och andras. Ord på papper är ett sätt att hantera och sortera alla
tankar som slåss i mitt huvud. Det hjälper mig att kontrollera tillvaron. Det hjälper mig att kontrollera mig
själv. Jag bygger system. Värden, normer och principer."

Man får följa hennes tankegång som stundtals är utmattad, tröttsam och uppgiven och stundtals
hyperaktiv, omtumlande och kick. Man kastas från tanke till tanke och hinner knappt förstå hur en
människa kan klara av att oroa sig över såpass mycket. Hon går från att vara lugn, sansad och resonerlig
till kaotiskt och nästintill oförståerlig. Detta medför en viss spänning, eftersom man som läsare inte har
den minsta aning om vad som kan komma att hända näst.

Ann Heberlein använder sig återkommande gånger av tillsynes brutala beskrivningar för att på bästa sätt
kunna ge det personligaste av sig själv och sina egna tankar. Detta görs på följande vis;

"Alla dessa sönderknarkade  geniala hjärnor. Alla dess skrumpnade levrar som skramlat runt i
författarkroppar och konstnässjälar. Alla dessa män som knullat hej vilt och krossat både sina egna och
andras hjärtan av bara farten. Alla dessa kvinnor som bjudit ut sina kroppar till höger och vänster och
bara fått förakt och könssjukdomar. Aldrig kärlek."

Egna reflektioner

Jag upplevde boken som lärorik men samtidigt väldigt tung att läsa, som läsare kastas man in i den
personliga berättelsen om en väldigt svår vardag hos en person som verkligen lider sin sjukdom. Man
hoppas på att det tillsynes helt förlorade hoppet ska ge sig till känna, att det ska komma glada och
lyckliga stunder och att allt ska bli bra, men eländet bara fortsätter och fortsätter. När jag läste boken
upplevde jag blandade känslor eftersom bokens genomgående och  övergripande tema om depression
ligger mig väldigt nära personligen, därav är det heller inte helt oväntat att jag förhåller mig tämligen
igenkännande och accepterande till de flesta av Ann Heberleins åsikter vad beträffar det mesta, men det
finns även undantag där jag är av helt annan åsikt och det hon säger strider mot allt det vad mina egna
värderingar innefattar. Exempelvis förhåller jag mig tudelat till Heberleins tankar gällande mentalsjukhus
när hon beskriver det som att man kan föreställa sig att mentalsjukhusen är fyllda av potentiella mördare.
Denna beskrivning gör mig nästintill upprörd, medan den följande vändingen där hon säger att det dock i
många fall där personer som sitter på låst avdelning enbart handlar om att skydda dessa personer från sig
själva får mig att medlidsamt nicka till hennes tanke.

Jag kan personligen relatera till ett flertal an Ann Heberleins tankar, följande är stycken ur boken som
väckte mig och som jag kände igen mig i baserat på mina egna erfarenheter;

"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva ? Jag har
ingen längtan efter att dö, jag vill inte dö. Jag längtar inte efter att dö, det är bara livet jag inte klarar av."

"Och sen kommer det svarta, bottenlösa, där allt blir som en dimma. En annan verklighet framträder. En
verklighet som inte har skarpa konturer, som inte är svartvit,, en verklighet utan lösningar, där det inte
finns några enkla svar, kanske inga svar alls. En verklighet som är svårare att uthärda. En verklighet som
jag inte vet om jag vill vara en del av."

"Jag vet inte vad jag vill. Jag vill ju ingenting. Egentligen. Ingenting. Ingenting vill jag. Ingenting känner
jag. Ingenting tänker jag. Det finns en hinna mellan mig och världen. Jag kan inte ta mig genom den."

Det fanns ett stycke i Ann Heberleins text som jag läste om och om igen eftersom jag hade svårt att tro
på det som stod där. Hennes beskrivning av hur ångesten känns var så påtaglig och lik min egen
beskrivning att jag hade svårt att sluta förundras. Hon säger att ångesten är svår att beskriva men att den
känns som en fågel, någonting som river, klöser och kraxar kallt i bröstet. Det känns som om något tagit
en i besittning, något som vill en illa, som klamrar sig fast och växer sig större, svartare, mer otäckt och
elakt. Hon beskriver fågeln som en korp med vass näbb, vassa klor och onda ögon. En korp som
hackar, sliter och drar i hjärtat och tarmarna och som snörper till så att man inte kan andas längre.
 

Jag uppskattar de etiska moraliska frågeställningarna som författaren använder för att väcka tankeställare
hos läsaren; "Hur ska jag kunna övertala en sån människa att hennes liv inte är värt att leva? Är det inte
bättre att lägga energi på dem som faktiskt kan räddas - unga prostituerade kvinnor som ännu undgått att
hivsmittas, än på dem som redan står med ena foten i graven?" Att författaren som själv går i tankarna på
självmord ändå klarar av att reflektera över andras rätt till liv i tid och otid förvånar mig som läsare.


______________________________________________________________________________

Länkar: adlibris.com om boken, svd.se om författaren och boken, en recension på boken