Ur min dagbok 3.

16.11.2011

"psykologbesök nr. 1

innan: livrädd, ångestattack på vägen dit, men motarbetade.
gick långa omvägar, kom ändå 20 min för tidigt. patetiskt.
fick hoppa in i rummet genast.

skakade som ett jävla löv. fann ett inre lugn.
och allt kunde börja.
Var lätt att börja prata med psykologen
nämnde det mesta, men inte allt.

blandade känslor.

pratade, hon antecknade, frågade, lyssnade, nickade, och log då jag ville att hon skulle le.
helt annorlunda än för 4 år sedan vid polikliniken.
äntligen känner jag mig förstådd. inte sinnessjuk. utan verkligen, påriktit förstådd.
underförstådd och överförstådd.

45 minuter gick snabbt och tämligen smärtfritt. fick ny tid. nytt hopp.
gick nöjd och livrädd iväg.

skakade hela vägen hem. benen som gele. ringde min pojkvän, ringde mamma och ringde en vän.

känns lite bra, men långt ifrån okej. men nu har det börjat. än en gång.
å denhär gången ska det bli bra. inte nu, inte snart men så småningom."