Kommentar / Fråga:

" Jag har övervägt medicinering men känner att det inte är något för mig. jag är rädd att bli beroende av dem och känslan av att inte klara sig utan dem. Eftersom att jag har upplevt perioder då min panikångest är kontrollerbar så vågar jag inte riktigt gå över till piller. men i veckan besökte jag vårdcentralen för att få en remis till vuxenpsykiatrin. och tjejen jag träffade föreslog att jag skulle börja med medicinering. Sitter i en kluven situation för jag tror inte att medicin kan "lösa" mina problem, samtidigt som jag känner mig frestad att testa. Vad var det som fick dig att testa, vilket argument vägde tyngst så att säga? "

Svar: 
Först och främst, tack för din fråga! svarar så gärna. Vad beträffar medicineringen så kan du vara alldeles lugn. Panikångest behandlas oftast med antidepressiva preparat/läkemedel vilka inte har en beroendeframkallande effekt. Som stöd i medicineringen kan din läkare även skriva ut en lugnande medicin som däremot är känd för att vara beroendeframkallande. Men den lugnande medicineringen är inte ett måste att ta. Man ska sträva efter att ta den så sällan som möjligt. Den finns bara som ett stöd. En slags trygghet att det finns någonting att luta sig tillbaka på. Min läkare uppmanade mig att försöka så långt som möjligt utan den lugnande medicinen som i mitt fall är Xanor. Jag skulle bara ta medicinen om det var någon viss uppgift jag visste att skulle bli svår. Men jag rekommenderar absolut inte Xanor! Ifall medicinering blir aktuellt så ska du hålla dig till de antidepressiva medicinerna. De hjälper riktigt bra och har även en lugnande effekt som är mycket mer önskad än den effekt som Xanor har.

Min antidepressiva medicin består av Citalophram 20mg, och har inte påverkat mig negativt alls.  Jag förstår situationen du befinner dig i, jag kände mig väldigt hopplös och förvirrad när det blev tal om  medicinering. Jag ville inte ha medicin eftersom jag såg det som ett tecken på att jag behöver hjälp, men samtidigt kunde jag göra precis vad som helst för att slippa panikångesten och de hemska känslorna jag kände. Jag gav medicinen en chans - för jag tänkte att ingenting kan vara värre än hur jag mådde då.

Att välja medicineringen visade sig vara det bästa beslutet jag tagit på år och dar. Mitt liv fick en vändning och jag började verkligen må bättre. Jag har inte lika lätt att få attacker nu, visst gör de sig påminda ibland, men inte alls lika mycket och kraftigt som tidigare. Läkaren behövde egentligen inte berätta så mycket om medicinen och hur den kan hjälp mig, det finns mycket att läsa om de olika preparaten på internet och jag visste redan att jag ville försöka. Min pojkvän och min mamma övertalade mig, och jag insåg ganska fort att detta kunde vara ett slut på mitt helvete.

Så, sammanfattat svar på frågan: Testa! Om det inte funkar så går det alltid att avbryta medicineringen eller prova en annan medicin. De få biverkningar man kan uppleva är ingenting gemfört med  lättnaden att inte alltid vara tvungen att vara på sin vakt och orolig över vad som kommer att hända. Detta kan vara din räddning. En väg ut ur mörkret. Du borde verkligen prova. Hoppas du fick svar på din fråga! :)