Min panikångest har varit stark och svag. Den har gjort mig illa och knuffat mig utför stupet, allt för
många gånger. Men nu har någonting hänt. Jag har börjar tänka i nya banor nu. Starka tankar som
skrämmer panikångesten. Mina nya, starka tankar utmanar min panikångest - och segrar varje gång!

Till en början var jag rädd för symtomen och panikångest-attackerna, jag hatade dem och gjorde allt
som stod i min makt för att undvika att få en ny attack. När det väl hände, när attacken kom blev jag
hysterisk och  livrädd. Jag tänkte "nej nej nej! kom inte nu, inte här, inte så här. Jag vill inte ha en attack
nu! Sluta! Gå över. Oj nej, jag kommer att dö. Alla ser mig nu. Jag är utsatt. Alla ser att jag blir galen."
Detta förvärrade attackerna och gjorde rädslan för att få dem ännu större. Jag led mer och mer på grund
av mitt sätt att tänka och min relation till panikångest-attackerna. Jag hatade dem verkligen och kunde inte
acceptera att jag led av panikångest. Jag kunde inte godta sanningen eller känslorna jag kände.

Men efter en tid, det rör sig om ett antal månader, började min relation till min panikångest förändras.
Jag började väldigt sakta men säkert acceptera attackerna, ångesten och känslorna. Jag kunde efter flera
månaders tid äntligen godta att jag och sjukdomen hade varandra.


Det är som mannen i videon nedan påpekar, när man får en panikattack ska man utmana den, inte
ge med sig. Följa med attacken från början till slut istället för att förneka att den faktiskt är där, fullt
pågående. Detta har jag tagit till mig och även börjat använda mig av.  Jag är numera arg på min
sjukdom. Riktigt jävla förbannad faktiskt. Jag retar upp den och är villig att slåss mot den. Med den.

Jag har börjat tänka "Kom igen nudå! - Ge mig allt du har" "Är det här allt du har att komma
med?" "Ynklit. Värre har det varit" "Ös på nu då, gör mitt liv till ett helvete!" "Jag bryr mig inte!"
Och det hjälper verkligen. Jag utmanar min panikångest-attack, jag visar att jag tål mer, att jag är
stark. Jag brukar tänka att jag skrämmer den. Erkännandet gjorde mig väldigt självsäker.

Detta har gjort att jag idag mår mycket bättre än tidigare, jag är inte rädd för attackerna längre. Jag vet
att de är där. Sjukdomen är en del av mig - men den är inte mig. Jag är jag, och jag är stark. Jag har nu
tagit ett stort steg framåt genom att acceptera att jag har panikångest. Ja, jag kan säga det, rakt och ärligt,
jag har panikångest, och jag är inte rädd. Jag är villig att lära mig leva med denna sjukdom eftersom jag
vet att jag har den, kan jag ju lika bra göra det bästa av situationen. Inte gå ner mig i rädsla, utan utmana
mina rädslor och bli allt starkare för varje dag. Min panikångest gör mig stark. Den finns här med mig.