Det känns som att jag klarar mig rätt bra just nu. Jag inbillar mig i alla fall det. Gör pyttepyttesmå framsteg
i snigelfart. Har testat sitta i matbord med flera personer runt mig, kände av panikkänslorna och fick resa
mig upp och gå bort en stund, men ändå. Jag har också gått i möbelaffärer och sett på sängar. Tycker
jag är på väg åt rätt håll i alla fall. Småa steg måste ju också ses som framsteg :) Sköt om er alla läsare!

Föreläsning om hur det är att leva med panikångest!

Idag höll jag föreläsning om hur det är att leva med panikångest igen. Börjar verkligen ha vanan inne nu.
Jag höll presentationen för vår parallell-klass i skolan och det gick bra och jag blev så glad över att de
hade många frågor att ställa. De visade verkligen stort intresse och engagemang vilket gjorde mig mycket
glad. Det känns som att jag gör något bra med det här. Jag sprider information om viktiga saker som jag
anser att folk borde känna till mera om. Att få höra om verkliga händelser ur någons liv tror jag att öppnar
ögonen för många. Jag hoppas på att kunna gå längre med det här och utveckla det till något ännu större.

Jag riktar ett stort tack till klassen jag höll föreläsningen för idag. Tack för att ni orkade lyssna och visade
fin respons. Jag tackar stort för era frågor och hoppas ni fick svar på dom. Om nån  har mer frågor är det
bara att lämna en anonym kommentar här i bloggen eller kontakta mig på: panikangestattack@hotmail.com

Ett år sedan olyckan nu

Ett år har nu passerat sedan jag och min familj var med om den hemska bilolyckan. Bilolyckans om kom
att bli min orsak till att jag idag lider av panikångest. Om ni vill veta mer om händelsen kan ni läsa här.

Alla som någon gång lidit av posttraumatiskt stressyndrom vet att detta är mycket obehagligt och jobbigt.

Jag tänkte berätta lite om tiden efter olyckan. Det jag gick igenom var fruktansvärt svårt. Samma dag
som olyckan inträffade var jag helt upp och ner. Jag skakade och yrade resten av kvällen. Jag talade i
ett - om hur det kändes, vad jag tänkte, hur ledsen jag var, och hur glad jag var att alla klarade sig. Jag
trodde verkligen att allt detta prat om händelsen skulle hjälpa mig att bearbeta den hemska upplevelsen.
Men ack så fel jag hade. Jag och min familj borde ha fått krishjälp. Varför fick vi inte det?! Var gick det
fel i systemet? Att bearbeta en svår händelse är så otroligt viktigt, för om man inte gör det, ja ni ser ju
hur det har gått för mig. Kvällen gick åt till att försöka gå ner i varv, men utan större resultat.

Den första natten efter olyckan kommer jag aldrig att glömma. Det enda som fanns med mig i drömmarna
hela natten igenom var det smärtsamma händelseförloppet av olyckan. Jag vaknade hundratals gånger den
natten, lika skärrad varje gång. Jag upplevde händelsen på nytt och på nytt. Det tycktes aldrig ta slut.

Dagen därpå började chocken släppa - och då kom värken och smärtan. Jag hade så ont i hela kroppen
och speciellt i nacke och rygg. Jag åkte iväg till sjukhuset och fick mediciner och ett nackskydd. Resten
av dagen gick jag som i koma. Detta fortsatta även några dagar efteråt. Jag hade svårt att tro att det som
hände faktiskt hade hänt. Jag trodde många gånger att det bara var påhitt och blev lika uppriven var gång
jag kom på att det faktiskt var sant. Tiden gick och jag trodde mig ha kommit över traumat från olyckan.

Jag har sedan olyckan aldrig känt mig riktigt bra. Jag känner mig inte som mig själv. Jag har en slags
föreställning om att något hände i mitt huvud vid olyckan som gjorde att min personlighet förändrats.
Sedan olyckan är jag alltid på min vakt och rädd för att något ska hända, detta utvecklades till ångest
och panikångest. Jag blev djupt deprimerad omkring ett halvår efter olyckan och efter det gick allting
bara neråt. Jag kan ännu idag uppleva scener från händelseförloppet. De kommer som blixtar från en
klar himmel och är mycket smärtsamma att gå igenom. Jag har fortfarande mycket svårt att koncentrera
mig men hoppas att medicinerna komme hjälpa mig med detta. Mitt minne har också försämrats mycket
sedan olyckan. Jag har svårt att lägga saker på minnet och kan ibland glömma saker jag gjort samma dag.

Mitt råd till alla er där ute: Om olyckan skulle råka vara framme och något traumatiskt inträffar som
ni drabbas av. Fråga efter krishjälp - fast det inte är stora saker! Gör det! Det kommer vara värt det.
Människan klarar inte av att på egen hand bearbeta alla de intryck men går igenom vid en olycka. Du
behöver hjälp. Tveka inte, utan begär att få hjälp genast efter det inträffade. Jag råder er!

länkar: wikipedia om PTSD, psykologiguiden om PTSD, vanliga symtom

Dag ett,

Idag började jag med den nya medicinen (venlafaxin) - Det är svårt att säga exakt hur medicinen
påverkar mig eftersom jag nu (såklart!) gått och dragit på mig en förkylning. Jag är även idag mkt
sliten och har träningsvärk i hela kroppen. Så om medicinen orsakar någon typ av värk kommer
det inte att märkas. Dock kan jag berätta att min sinnesstämning är något förändrad. Jag upplever
nu starka ångestkänslor och är något deprimerad. Tankarna har börjat snurra åt fel håll igen - och
tro mig, jag gör verkligen allt för att hålla dem i styr så att de inte tar över hela mitt medvetande.

Hoppas den rätta effekten kommer igång fort. Jag orkar inte kämpa emot ångesten och paniken
på egen hand just nu. Det blir alldeles för tungt. Det är svårt att erkänna, men jag behöver hjälp.

Kommentar!

Såg i ett tidigare inlägg att du ska få träffa en terapeut med KBT-kompetens. Jag har själv träffat en KBT-terapeut som enbart jobbar med det, och min erfarenhet av KBT-utbildade till skillnad från läkare är att dom har en helt annan förståelse. Den personen kommer också förklara en hel del om vad ditt tillstånd innebär på ett bra sätt. Dessutom kan du lita på att dom vet vad dom snackar om. Lycka till!

Tack så mycket för din kommentar CAL! Det låter ju jättebra, jag hoppas att detta ska hjälpa mig.
Jag ser det lite som en sista väg ut - eftersom jag har testat på det mesta men inget har hjälpt. Det
här med KBT tror jag stenhårt på, och jag tror att bara det kommer vara till stor fördel när jag börjar
med behandlingen. Tack för att du stärkte min tro till KBT! Sköt om dig! :)

Jag misslyckades, jag föll i panikattackens klor.

Kära läsare, här har ni mig - i full gång med att återhämta mig från en hemskt svår panikattack.
Överlag skulle jag ändå vilja påstå att det hela gick rätt bra. Jag var på gymmet i omkring 2 timmar
och gick sedan till en affär och köpte hårfärg. Snabbt in och ut. Inget mer med den saken.

Det var när jag kom till biblioteket som problemen började på allvar. Jag lämnade in några böcker
och gick sedan upp till övervåningen för att låna nya. Där kände jag att det blev allt svårare att
andas och jag blev yr. Dessa symtom är mycket vanliga för mig och uppträder i regel dagligen.
Jag tänkte inte mer på det utan försökte att koncentrera mig på böckerna istället. Utan större
framgång. Paniken kickade igång och nu fanns ingen återvändo. Jag kände det. Jag var chanslös.

Jag anar att det beror på den minskade dosen av min medicin. Här innan har jag inte haft en såpass
kraftig attack på en mycket mycket lång tid. Medicinen har hjälpt mig att bromsa upp det hela.
Men idag var jag tillbaka, lika ynklig som för ett halvår sedan - med ångesten fullt pumpande
i bröstet. Nu är jag skakig. Riktigt skakig. Ingenting hålls i mina händer och armarna domar bort.
Jag har ingen känsel i benen och är allmänt yr och snurrig. Jag känner mig utmattad och förvirrad.
Det är så länge sedan jag kände såhär. Jag minns inte att det var så här hemskt. Riktigt obehagligt.

Det går nog bra. Jag överlever detta.

Nu ska jag börja göra mig i ordning för att åka och inhandla den nya medicinen. Spännande!
Jag är något rädd för att vara i apoteket, där måste jag ju vara tills jag är klar. Jag får lätt panik
på just sådana ställen där jag är tvungen att utföra något innan jag får springa ut och andas frisk
luft igen. Hoppas allt går bra idag. Jag ska börja peppa mig själv redan nu. Min läkare uppmanade
mig att tänka positivt (varför gör alla det?) - Att jag redan innan jag ska utsätta mig själv för något
jobbigt ska tänka något i stil med: Det går nog bra. Jag överlever detta. Jag klarar mig fint.

Övergångsläge?

Jag tänkte berätta lite om hur det går med nedtrappningen av medicinen citalopram. 

Jag tar nu en halverad dos av den ursprungliga mängden jag brukade ta varje dag. Egentligen har det
varit ganska skönt eftersom jag mådde hemskt dåligt av den höjda dosen. Jag hade kraftigt illamående
från morgon till kväll och det har nu helt försvunnit helt, vilket verkligen är jätteskönt. Jag orkar göra
så mycket mer nu än tidigare. Det känns som om jag brutit mig ut ur något som hållit mig i styr länge.

Dock känner jag mig inte helt stabil just nu. Jag vet inte om det har med den minskade dosen att göra
men jag är hemskt känslig och gråtmild nu. Tårarna kan börja spruta i princip när som helst, det spelar
ingen roll och jag är arg, ledsen eller glad - tårarna rinner som ett vattenfall oavsett vad. Jag har grymma
humör-svängningar och känner mig allmänt upp och ned vänd. Hela min värld glider runt just nu och
det känns som om jag inte riktigt hinner få tag i någonting alls. Detta hoppas jag att går över då den nya
medicinen sätts in. Har någon av er läsare erfarenhet av något liknande? Kontakta mig gärna i såna fall! :)

Den nya medicinen!

Medicinen som jag nu ska övergå till heter Venlafaxin. Jag ska börja med en låg dos och sedan med
raska tag övergå till en högre (75mg till att börja med). Denna medicin skiljer sig från min tidigare på
så sätt att den inte enbart verkar på signalsubstansen seratoni utan även på noradrenalinet i hjärnan.
Detta betyder på svenska att denna medicin kommer påverka mig starkare och den verkar även direkt
mot ångest. Nu får vi bara hålla tummarna och hoppas på att den nya medicinen kommer hjälpa mig rätt.

Lite om Venlafaxin: Medicinen hör till gruppen antidepressiva läkemedel - men till gruppen SNRI.
Den här medicinen används som behandling för måttliga till djupa depressioner och ångestsyndrom.
Jag kommer nu med läkarens vägledning trappa ner på citalopram under några dagars tid. Vid det
tillfälle då jag tar ½ tablett av citalopram kommer jag att inleda behandlingen med venlafaxin. Jag
kommer alltså vid ett tillfälle ta båda medicinerna samtidigt. Är jag orolig? svar: JA! Citalopram
kommer för min del att vara avslutad inom loppet av 6 dagar. Jag håller er uppdaterade om hur det går.

Hur känner jag för denna förändring nu då? Oro, förvirring men också förväntan. Jag försöker att bara
hoppas på det bästa. Tänk om den nya medicinen kommer hjälpa mig. Få mig att må bra. Citalopram
och jag har en bekvämlighetsrelation. Vi är trygga med varandra. Eller förresten, vem försöker jag lura?
er eller mig själv? Jag är feg. Jag är rädd för att mixtra med mediciner, rädd för hur de kommer påverka
mig, rädd för allt. Jag är rädd för allt som har med förändringar att göra. Någon som har erfarenhet av detta?

Länkar:

1. Skillnad mellan SSRI och SNRI - läkemedel
2. Venlafaxin bipackssedel
3. Sagt om venlafaxin - forum

Musik-tips!

The Black Eyed Peas feat. Papa Roach - Anxiety

En låt om ångest. Jag brukar lyssna på den här i bilen när allt känns extra jobbigt.
Jag sjunger högt med i texten och rent ut sagt skriker ut orden med full kraft:
LORD PLEASE PLEASE PLEASE, TAKE AWAY MY ANXIETY !!! lyssna!



The anxiety the sane and the insane rivalry
Paranoias brought me to my knees
Lord please please please
Take away my anxiety

The sane and the insane rivalry
Paranoias brought me to my knees
Lord please please please
Take away my anxiety

Här blåser förändringarnas vindar

 Igår var jag då som känt hos läkaren igen. Hon var orolig över min situation eftersom jag medvetet gör
valet att inte lyssna på mig själv och vad jag verkligen behöver. Hon anser att jag planerar mina dagar
och kvällar så fulla som möjligt för att binda min ångest. Jag kunde inte annat än nicka och hålla med.
För man säger ju inte emot en läkare med specialkompetenser inom psykiatri som säger vad man gör fel.

Vi kom under samtalet fram till att jag kommer behöva fortsatt rehabiliterande vård i framtiden. Till min
stora lycka ska jag bli skickad till en terapeut som ska ha KBT med mig. Jag tackar alla högre makter.
(Jag har en idé om att detta kommer rädda mig) Detta kommer inledas under hösten 2012. Under denna
sommar ska jag fortsätta gå i samtalsterapi hos psykologen, vilket jag tycker låter som en bra plan.

Vad beträffar min medicinering övertygade läkaren mig om att det nog är dags att prova på en ny medicin.
Hon anser att den jag tar nu inte har hjälp så mycket som hon hade hoppats, eftersom jag fortfarande
känner ångest dagligen behöver jag något som sätter stopp för detta. Hon påstod att jag inte kan bli bättre
om jag går runt med känslorna av ångest dag ut och dag in. Så nu kommer en ny medicin sättas in. Jag
skriver ett eget inlägg om det. Detta var då alltså vad vi kom fram till med läkaren. Jag är ganska nöjd ändå.

Läkar besök idag igen!

Om en timme ska jag infinna mig hos läkaren. Igen. Den här gången ska jag tydligen veta hur jag vill göra
med medicineringen. Om jag vill byta till den nya medicinen eller fortsätta med en höjd dos av min gamla.
Nervositeten gör sig ständigt påmind och den starka känslan av oro lämnar mig inte ifred. Jag vet ju inte
hur jag vill göra. Jag är rädd för att byta medicin, men vet ju innerst inne att det kanske är vad jag behöver.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag just nu inte mår så bra. Jag har ständigt illamående som gör att
jag har väldigt svårt att äta. Igen. Allt bara växer i munnen och smakar trä. Jag måste verkligen tvinga i mig
mat på morgonen för att orka hela dagen i skolan och på jobbet. Och huvudvärk / spänningar i huvudet
har jag i princip dygnet runt. Detta kan ju också bero på stress, men jag vill ju bara bli kvitt allt! Orkar inte.

Igår gick jag på lugnande

Som rubriken avslöjar var mitt tillstånd igår något förändrat. Orsaken är att det ordnades en hundutställning
här i närheten, och mitt intresse för hundar (och andra djur) är mycketmycket stort. Jag ville så gärna gå till
utställningen och se på alla fina hundar. Jag ville det verkligen så mycket! - men samtidigt var jag minst lika
rädd för att fara iväg dit. Och för varje timme som närmade sig tiden för avfärd blev jag allt snurrigare och
mer orolig. Ångesten pumpade i bröstet - men iväg, det skulle jag. Så jag tog mina piller och åkte iväg.

På mässan / utställningen var det närmare 2000 människor. TVÅTUSEN MÄNNISKOR. När jag kom in
och såg ut över havet av folkmassorna var jag nog nära att vända på klacken och rusa ut. Men lyckligt nog
så gjorde jag inte det. Jag stannade kvar och köpte till och med lite grejer. Överlag gick det hela bra, då jag
väl var inne tog intresset över. Jag klarade mig faktiskt riktigt bra. Ännu ett stort stort  framsteg för mig!

Dessvärre hann jag inte känna lyckan pumpa många timmar. När den lugnande medicinen sedan började
rinna ur systemet och tappa sin verkan - kastades jag handlöst tillbaka in i verkligheten. Hjärtklappning,
svettning, yrsel och illamående. Jag kände mig fullständigt berusad och hade inte riktigt koll på något alls.
Jag somnade okontrollerat på sängen och sov djupt i någon timme. Sen var jag yr och smålullig resten
av kvällen. Tyvärr inte på något trevligt sätt. Tankarna lades ovan på varann och jag kände krypningar
över hela kroppen. Usch och fy. Varför måste medicinerna ha sådana kraftiga biverkningar på mig?!

Det är nog med all rätt som medicinen är märkt som triangel-medicin. Jag kan bara tänka mig hurudant
helvete det hela skulle ha slutat i om jag hade försökt köra bil under kvällens gång. Öde och elände.

Psykologbesök nr. 12

Tänkte skriva lite om denna veckas besök hos psykologen. Besöket ägde rum på onsdagen.
Jag började med att berätta om hur läkarbesöket hade gått och min oro över medicineringen.
Psykologen fick mig lugnare och sa att det inte är någon panik, att jag inte behöver veta om
den höjda dosen hjälper eller om vi ska byta till en helt ny medicin. Hon sa att det är helt okej
att inte veta och att skjuta upp beslutet tills vidare. Detta hade jag alltså inte insett på egen hand.
Kände mig lättad men samtidigt något dumförklarad. Varför kan jag inte på egen hand reda ut
så enkla saker? Det har blivit allt svårare för mig att tänka logiskt på den senaste tiden.

Vidare funderade vi kring min vardag, att den blir onödigt tung att vara i eftersom jag stressar
så mycket och ställer allt för stora krav på mig själv. Jag tar åt mig så mycket uppgifter och jobb
som möjligt för att inte ha tid att tänka på mig själv och hur jag mår. Jag bygger murar runt omkring
mig så att inget och ingen kan störa mig i min brådska. Psykologen tycker att jag skyndar för mycket.

Samtalet avslutades med att vi riktade in mig på det positiva som kommer i den närmsta framtiden.
Jag ska nu försöka fokusera på det och glömma allt onödigt som jag oroar mig över. Nästa tid är om
två veckor. Hoppas att allt går bra tills dess och att jag kan lugna ner mig något.

Fortsättning följer!

Hej! Hamnade av en slump på din sida och jag kan skriva under på allt vad du har skrivit i detta inlägg. 

Rasade för drygt ½ år sedan och vid jul tid fick jag en fråga om hur jag mådde mm. Hade lärt mig en 

fras utantill men var inte bredd på följdfrågan som lät. Nu får du ta och gaska upp dig! Rasade igen kan 

man säga. Tack för en stunds läsning.

Mvh
Pagmyrskan

Svar:  Ja, jag anar tyvärr att det är fler än du och jag som kan skriva under på detta. Tyvärr så blir
många med psykisk ohälsa hemskt dåligt bemötta. Detta är något som jag vill ändra på omedelbart!
Jag hoppas att du kommer kunna ta dig upp efter dina ras. Kom ihåg att du alltid kan söka hjälp.
Tack för din kommentar, kontakta mig gärna igen. Allt gått åt dig! Lycka till och ge inte upp.

___________________________________________________________________________

Underbart! Nu har du gjort något alldeles fantastiskt bra! Sådana

situationer är verkligen svåra men du klarade det! Fortsätt kämpa!

Svar: Tack så mycket Fredrika! Jag är verkligen stolt över min prestation. Jag hoppades ju
förstås att det skulle gå ännu bättre än det gjorde, men så är det ju alltid. Ska försöka vara stolt
över de lilla jag lyckas med istället! Vi kämpar vidare nu då, det ska banne mig bli bra snart!

En omgång med kommentarer och svar

Hejsan!

För det första vill jag tacka för en otroligt bra blogg, det är skönt att läsa om fler som har problem

(hm, det där kändes konstigt att skriva men du förstår vad jag menar). Du är väldigt stark som orkar

skriva så öppet, och jag är säker på att din blogg varit till hjälp för många som lider av panikångest. :)

Min fråga gäller psykologbesök. Jag vet att du går till psykolog och jag undrar till hur stor grad du känner

att detta hjälper dig? Hittade du direkt en bra psykolog eller fick du leta? Vilken väg gick du för att få hjälp?

(Mitt problem är ganska allvarlig social ångest samt depression och tröskeln till att jag skulle söka hjälp
är i dagsläget rätt stor, men börjar sakta men säkert inse att jag inte kan hantera detta på egen hand.)

Svar: Tack för din fina kommentar! Jag förstår vad du menar, man kan inte precis uttrycka det
på något annat sätt. Jag hoppas verkligen att jag har kunnat hjälpa någon annan med problem :)

Din fråga gällde psykologer: Jag känner att min samtalsterapi hos psykologen har hjälpt mig
rätt mycket! Att få prata om vad som snurrar i huvudet hjälper mycket mer än man tror! Dock är
jag inte helt nöjd med vården jag får hos min psykolog eftersom jag skulle vilja ha något konkret
att göra för att bli bättre. Sådan vård måste jag söka på annat håll, vilket är lita synd.

Det här med att hitta en bra psykolog har jag förstått att inte alltid är helt lätt. Jag själv har
haft problem i många år och har hunnit gå hos riktiga idioter och riktiga änglar. Vid sjukhuset var
alla idioter och behandlade mig som ett litet osäkert barn. Dit vill jag aldrig gå igen. Jag vände
mig efter denna besvikelse istället till stadens ungdomsmottagning / ungdomsstation där jag
omedelbart sattes under vård i form av samtalsterapi med en egen psykolog. Detta har funkat
riktigt bra och där blev jag bra bemött! Jag sökte helt enkelt upp på nätet var i min stad jag kunde
få hjälp och ringde till ungdomsstationen. Det var nervöst att ringa dit. Jag var livrädd. Samma
sak med det första psykologbesöket. Det är fruktansvärt nervöst - men det går över. Det ska  vara
spännande med nya saker. Så lämna det inte åt sidan för att du är rädd! Det går över rätt fort! :)

Jag rekommenderar verkligen att du ska ta kontakt till psykolog eller vårdstation för att få vidare hjälp.
Man vill så gärna klara sig på egen hand, men tyvärr så är det inte alltid möjligt. Att söka hjälp kommer
att vara värt det. Det kan jag lova dig! Steget är svårt att ta, jag satt och darrade som ett löv i vinden inför
det första besöket hos psykologen. Det är tungt och svårt att öppna sig och prata om allt som känns
jobbigt, men det är helt okej att ta det långsamt! Ta det som det kommer, lite i gången så ska det nog
bli bra! Ta kontakt och pröva dig fram! Det är du och din hälsa som är viktigast i alla lägen! Lycka till! :)

Här är en vacker låt som jag vill ge åt alla er fina läsare. Lyssna på texten, dessa ord är till för er.
Ni är starka och ni kommer att lyckas. Jag vet att ni inte ger upp, fortsätt kämpa! Ge inte upp.



I see that you've come so far - to be right where you are

'Cause even the stars they burn
Some even fall to the earth
We've got a lot to learn
God knows we're worth it

No, I won't give up!

Intervjuer ✓

Intervju nr. 4 - Ångest och social fobi

1. Ålder, Störning / Sjukdom / Problem / Diagnos
21 år. Har lidit av ångest och social fobi på grund av flera års mobbning.

2. Hur länge har du haft störningen / problemen?
Ångesten led jag av i cirka 12 år. Sociala fobin led jag av i cirka 4 år.

3. Hurudan är/var din vård / medicinering? Har det hjälpt dig?
Jag åt antidepressiva mediciner och beta blockerare. Jag åt medicinen i ett år och blev helt frisk.
Dock inte bara på grund av medicinen utan på grund av min envishet och beslutsamhet att blir frisk.

4. Vilka symtom har/hade du?
Lättare skulle det vara att säga, vilka symtom hade jag inte. Jag hade dagar då jag låg som död i
sängen. Jag orkade ingenting. Jag kunde ligga och stirra helt apatisk mitt ut i tomma intet i flera
timmar. När jag hade som värst ångest fick jag hjärtklappning, svettningar, svimmningsanfall,
svartna för ögonen. Jag undvek sociala situationer så långt det gick. Jag led för mig själv i tysthet.

5. Vad har du upplevt som jobbigast/svårast?
Att jag har missat så mycket på grund av att jag inte orkat eller klarat av att delta i olika sociala tillställningar.

6. Hur har din omgivning / dina anhöriga reagerat?
När jag berättade för mina anhöriga vad jag har varit med om blev de väldigt chockade och ledsna.
Idag är de väldigt stolta över mig för att jag har kommit så långt som jag gjort.

7. Vad gör/gjorde du för att må bättre?
Jag gjorde alla de saker som skrämde livet ur mig. Jag triggade mig till maxpunkten. Jag vet inte hur
många ställen jag svimmat på grund av ångest, vid frissan, olika villor, hemma i soffan och så vidare.
Ändå fortsatte jag att kämpa som en dåre och idag är jag frisk. Men det har inte varit en lätt kamp och
det har tagit många år.

8. Vad är ditt största framsteg/ Vad har du gjort riktigt bra?
Att jag har blivit helt frisk.

9. Vilka är dina mål just nu? Vad vill du lyckas med?
Jag vill berätta för andra om min historia och kunna hjälpa andra som sitter i samma situation
som jag har varit i.

10. Övrigt att tillägga?
Det är en lång kamp. Tålamod och beslutsamhet är A och O. Man ger upp tusen gånger,
man faller, man gråter, man skriker men det viktigaste av allt är att man tar sig upp tillbaka.
Och sist men inte minst man är aldrig ensam!

TACK för dina svar! Verkligen bra att du ställde upp! Ditt sätt att tänka kommer leda dig långt här i
världen. Du har något som många inte har. Du har viljan och modet att försöka. Jag är stolt över dig!
Jag är alldeles säker på att du kommer kunna hjälpa andra med problem, och du kommer göra det bra!

Kvällen igår gick långt över förväntan! Jag stannade länge och mådde ganska bra överlag. Paniken
var ständigt närvarande, men jag klarade av att ignorera den såpass mycket att jag kunde ägna mig
åt det roliga också. När ångesten började riva i bröstet steg jag upp från bordet och gick iväg för att
andas en stund. Då lugnade jag ner mig och kunde delta i diskussionerna en stund igen. Jag är nog
rätt stolt över mig själv faktiskt. Jag var rädd och osäker, men jag stannade ändå, och hade rätt kul!

Jag visade i och med detta för mig själv att jag klarar av mer än jag tror. För jag stannade ju verkligen
kvar fast ångesten och panikkänslorna rev i mig. Jag gav inte upp! Detta spår ska jag fortsätta gå i!

Ikväll kära läsare ska här utföras stordåd! En av mina barndomsvänner fyller 20 och har hyrt en lokal
var kvällen ska spenderas med nära och kära. Jag ska ta mig i kragen, sminka mig och åka dit. Jag bävar
för hur det kommer bli. Jag har varit nervös sedan kl. 14 idag och händerna börjar skaka allt mer hela tiden.

Jag hoppas allt går bra. Jag kommer inte att stanna hela kvällen, jag följer inte med på krog och jag kommer
vara nykter och köra med egen bil. Jag gör allt för att det ska kännas tryggt och säkert. Och ändå pirrar
det alltmer i magen. Vill egentligen bara slå till mig själv och få mig att förstå att detta inte är något att vara
rädd för. Det är jättekul och trevligt. Varför måste jag jämt vara så rädd och orolig? Vill vara modig och våga.

Hoppas detta blir en tillställning jag får skriva om och placera i kategorin: Framsteg här på bloggen.

Intervjuer ✓

Intervju nr. 3 - Panikångest

1. Ålder, Störning / Sjukdom / Problem / Diagnos
20, panikångest

2. Hur länge har du haft störningen / problemen?
ca 5 år (2011 utbryts kraftigare panik)

3. Hurudan är/var din vård / medicinering? Har det hjälpt dig?
Seronil 20 mg, talterapi, det har hjälpt mig

4. Vilka symtom har/hade du?
Kvävningssymptom, hjärtklappning, darrningar, kallsvettning, oroliga tankar,
domning i händer och ben, utmattning

5. Vad har du upplevt som jobbigast/svårast?
Att bryta tankemönstret som gör att jag stressar upp mig själv, att förstå och ta
reda på varför jag får attackerna

6. Hur har din omgivning / dina anhöriga reagerat?
Först förstod inte så många, men efter att jag förklarat fick jag 100% stöd

7. Vad gör/gjorde du för att må bättre?
Tog kontakt med en psykolog, pratade med mina vänner, försöker att utveckla mig själv

8. Vad är ditt största framsteg/ Vad har du gjort riktigt bra?
Mitt första framsteg var att försöka tänka på mig själv och våga säga nej

9. Vilka är dina mål just nu? Vad vill du lyckas med?
Målet är att börja må bättre och lära mig att hantera de saker som gör att panikångesten bryter ut

10. Övrigt att tillägga?
Det är viktigt att försöka se det "fina" istället för att fokusera på det negativa. Det gör en gladare.

Tack för dina svar! Kom ihåg att du är en stark person! Jag vet att du kommer gå långt! Du kommer
nå dina mål bara du inte låter panikångesten stoppa dig! Jag tror stenhårt på dig! Du är en fantastisk
person, verkligen. Ge inte upp, du kommer må bättre fortare än du tror. Tack för att du ställde upp!

Intervjuer ✓

Intervju nr. 2 - Tvångstankar och handlingar (OCD), panikattacker samt depression

1. Ålder, Störning / Sjukdom / Problem / Diagnos
Jag är 21 år och lider av tvångstankar och handlingar (OCD), panikattacker samt depression.

2. Hur länge har du haft störningen / problemen?
Min första panikattack fick jag i lågstadiet en jul då vi var i Lappland. Förstod inte då att det var en
panikattack. De har följt med mig ända sen. Min diagnos OCD fick jag första året i Yrkes men hade
redan haft dem hela högstadiet. Depression och ångest har följt med mig lika länge.

3. Hurudan är/var din vård / medicinering? Har det hjälpt dig?
Jag började hos en skolkurator i högstadiet som sedan skickade mig till tonårspoli, där gick jag i 4
år och hade 3 olika terapeuter. Sen när mina symptom blev värre så fick jag läkarremiss till en kognitiv
psykoterapeut som jag ännu idag går till. Jag kan inte säga att jag har fått den hjälp jag har behövt, då
skulle jag ju må bra idag. Min kognitiva psykoterapeut hjälper mig, även om jag känner att jag inte får
den hjälp jag behöver. Jag har prövat olika mediciner, har ätit Sertralin en längre tid och den hjälper mot
panikattacker så att jag idag klarar att hantera dem bättre. Jag har ingen medicin för tillfället mot OCD.

4. Vilka symtom har/hade du?
Tvångshandlingar handlar om att man måste utföra olika ritualer. Jag tänker konstant på döden. Jag
måste röra saker ett visst antal gånger, siffror har en viss betydelse och måste upprepa saker jag gör
tills det känns helt rätt osv. En sådan lätt sak som att duscha, kan ta jättelänge för mig eftersom att jag
måste göra utföra mina handlingar tills jag känner mig lugn. Mina symtom om jag inte gör mina
tvångshandlingar är: ångest, illamående, overklighetskänslor, frossa, och det känns inte ”rätt” i kroppen.
Jag är säker på att jag kommer att dö. Jag kan inte fortsätta med det jag håller på med om jag inte utför
tvångshandlingen.

5. Vad har du upplevt som jobbigast/svårast?
Att alltid ha tankar om att något hemskt skall hända, att aldrig få vara lugn och trygg. Att vara så rädd
för att dö så man inte lever. När folk inte förstår en och inte inser hur dåligt man mår.

6. Hur har din omgivning / dina anhöriga reagerat?
Att leva med tvångstankar och handlingar låter knäppt, många förstår inte vilken ångest det skapar
om man inte gör ritualerna. Jag har en underbar ”bornholmssyster” som har varit och är här för mig
i vått och torrt.

Tack så mycket för dina svar. Jag är tacksam över att du ställde upp! Jag vet att du är mycket starkare
än du tror! Du kan klara av hur mycket som helst! Du gjorde en bra insatts då du ställde upp på den här
intervjun, andra kommer garanterat ha nytta av dina erfarenheter. Ta hand om dig! Fortsätt kämpa :)

Vilken är din mest centrala rädsla?

Jag har några stora rädslor som alltjämt uppenbarar sig vid en panikattack. De är:

- Att dö genom kvävning
- Att svimma
- Att bli galen, få nervsammanbrott
- Att tappa kontrollen helt och hållet
- Att känna mig svag och inte kunna röra mig / falla ihop

Men, faktum är att ingen någonsin dött av kvävning under en panikattack. Ingen.
Att svimma är inte heller farligt. Det handlar om att hjärnan inte får tillräckligt med blod. Thats it.
För att bli galen ska man nog vara riktigt sjuk. Nervsammanbrott får man inte, man tappar bara fokus.
Jag kommer inte att tappa kontrollen. Det är endast mina tankar som får mig att tro det.
Att jag känner mig svag under en panikattack beror på andningen och spänningarna. Om jag skulle
slappna av och inte spänna mig så mycket skulle musklerna inte bli så trötta och utmattade vid en attack.

(Ingen panik: steg fem - arbeta med dina negativa automatiska tankar)

Ingen panik - steg fem

Steg fem handlar om att man ska lära sig utmana de negativa automatiska tankarna. Detta kapitel är
som klippt och skuret för mig eftersom hela min vardag i nuläget kretsar kring just dessa tankar. Nu
är jag dessutom halvvägs i boken. 5 steg kvar efter detta. Hoppas det kommer hjälpa mig, hoppas!

Som jag berättade tidigare så har jag tillsammans med min psykolog börjat fylla i ett häfte. I mitt häfte
får och måste jag endast skriva ner positiva tankar och saker med varje dag. Ca. 4-5 punkter som har
gjort min dag bra. Detta för att jag helt enkelt ska tvingas till att tänka positiv. Jag är tvungen att hitta
något positivt med varje dag. Ofta blir det bara: Fint väder, Sov bra inatt osv.. För ibland är det nog
svårt att hitta något bra, men ibland överraskar jag mig själv och hittar kanske 8-10 bra saker med dagen.

Tillbaka till steg fem! Jag tänkte ta och göra en av övningarna här i bloggen. Den här övningen heter
- Analysera din panik och går ut på att jag ska jobba med en specifik panikattack och beskriva
tankarna kring den med så få ord som möjligt. Okej läsare, då kör vi väl igång då!

Panikattack: I skolan - klassrum fullt av elever, gästföreläsare som berättade om anhörigföreningen.

1. Specifik utlösande situation:
Mycket folk i ett litet rum. Jag satt längst bak och kände mig instängd. Det var långt till dörren och
svårt att ta sig ut. Föreläsaren berättade om ett känsligt ämne och nämnde ofta ord som: ångest och
depression. Detta fick mig att må väldigt illa - en panikattack var på väg.

2. Din negativa automatiska tanke:Jag är instängd. Alla ser mig. Jag kommer att dö eller bli galen.

3. Hur starkt tror du på din tanke?Mycket starkt! 0-100 : 95

4. Mina bevis:Jag sitter längst bak i klassrummet. Därför känner jag mig instängd.
Om jag skulle stiga upp och springa ut skulle alla se mig.
Tankarna snurrar, det känns som att jag tappar kontrollen och blir galen.

5. Mina motbesvis:
Faktum är att jag inte är instängd. Dörren är inte låst. Jag kan gå ut om jag vill.
Alla ser mig, men det är ju klart eftersom allas ansikten är vända mot dörren.
Jag kan inte dö av mina egna tankar. Och inte heller bli galen.

6. Hur starkt tror du på dina motbevis?
Ganska starkt i nuläget. 0-100: 65.

7. Alternativ tanke:
Det känns hemskt, men det är inte så hemskt som jag tror.

8. Hur starkt tror du på din automatiska tanke nu?
Inte lika starkt. Jag har övertygat mig själv om att det inte var farligt. 0-100: 5.

Tips från författarna: Gör varje negativ automatisk tanke till en signal för att öva. Träning ger
färdighet, men det krävs ett stort engagemang. Ta chansen och ändra ditt liv till det bättre!

Intervjuer ✓

Jag kommer här i bloggen att sammanställa ett antal intervjuer med personer, liksom jag lider eller har
lidit av någon form av psykisk ohälsa! Hoppas att ni har nytta av det här och att det är intressant för er.
_______________________________________________________________________________

Intervju nr. 1 - Panikångest och depression

1. Ålder, Störning / Sjukdom / Problem / Diagnos
20 år, Panikångest och depression.

2. Hur länge har du haft störningen / problemen?
Panikångest har jag haft i ett år ungefär. Depressionen har varit med mig
mer eller mindre sen jag var 13 år. Den kommer och går i perioder.

3. Hurudan är/var din vård / medicinering? Har det hjälpt dig?
Jag går i samtalsterapi och utför på egen hand KBT med hjälp av boken "Ingen panik".
Ska testa på mindfullness och KBT med terapeut under våren/sommaren.
Min medicin heter Citalophram och har hjälpt mig på det sättet att jag inte lika lätt får
panikattcker längre. Dock tar den inte bort de svåra känslorna av ångest. Så jag kommer
antagligen att tvingas byta medicin inom en snar framtid.

4. Vilka symtom har/hade du?
Jag känner mig ofta nedstämd och otillräcklig. Och lider av panik attacker. Till dem hör
symtom så som kraftig hjärtklappning och rodnad. Yrsel, illamående, huvudvärk,
overklighetskänslor och starka känslor av panik. Jag upplever att jag sitter fast och att
luften tar slut.

5. Vad har du upplevt som jobbigast/svårast?
Absolut jobbigast har varit att ändra på hela livet. Att inte längre kunna gå på stan och café.
Att inte kunna gå på krog och festa med vänner och klasskamrater. Helt enkelt att inte kunna
umgås som förr och göra allt det roliga man vill. Den sociala biten föll mer eller mindre bort
på en kort tid. Jobbigt är också att leva med den ständiga rädslan för nya panik attacker.

6. Hur har din omgivning / dina anhöriga reagerat?
Jag antar att många blev förvånade och osäkra. De visste inte hur det skulle reagera och
behandla mig. Många blev upprörda över att jag inte längre deltog i sociala sammanhang.
Min familj har gjort det bästa av situationen och vi kämpar tillsammans. De stöder mig
och gör allt för att jag ska kunna ta mig framåt och tillbaka till livet igen.

7. Vad gör/gjorde du för att må bättre?
Jag försöker, trots min rädsla att göra saker. Jag jobbar vid sidan av studierna och på jobbet
mår jag faktiskt riktigt bra. Där går jag in i min arbetsroll och glömmer att tänka på panikångesten.
Jag har även börjat öppna mig och prata med människor. Det har sina risker och negativa sidor, men
i längden har det hjälp mig väldigt mycket. Att erkänna mina svagheter och att höra om andras
erfarenheter hjälper mycket mer än man tror. Så att prata med andra har gjort att jag mår lite bättre.

8. Vad är ditt största framsteg/ Vad har du gjort riktigt bra?
Jag har börjat kunna handla mat i en lokal mataffär här var vi bor. Efter varje besök i affären är
jag lycklig och stolt över mina bedrifter. Jag har också gått på stan några gånger. Stressad och
illamående och stirrandes i marken, men ialla fall. Jag var där! Det är ett stort framsteg!

9. Vilka är dina mål just nu? Vad vill du lyckas med?
Mina mål är att kunna umgås med vänner och bekanta på ett avslappnat sätt, att kunna handla
i stora affärer och att leva helt  utan rädslan för nya attacker. Detta ska jag klara av en dag!

10. Övrigt att tillägga?
Att leva med panikångest är svårt och jobbigt. Men jag tänker ändå inte ge upp. Jag ska fortsätta
kämpa tills jag når mina mål! Det kommer bli en lång och tung väg att gå, men jag ska dit!

Detta var ett exempel (jag själv som svarade på frågorna) som du kan utgå ifrån. Om någon av er läsare
vill vara med och svara på frågorna vänligen kontakta mig här på bloggen i form av kommentar eller via
mail-adressen panikangestattack@hotmail.com så skickar jag frågorna till er. Alla är välkomna med!
Just dina erfarenheter kan vara till nytta för oss andra. Ett stort tack till alla deltagande i intervjuen!

Varje dag är en kamp för sig!

Vi som lider av panikångest kämpar hårt. Varenda dag. På en enda dag möter vi tiotals, kanske till och
med hundratals svåra hinder. Vi utsätts för jobbiga situationer som vi vantrivs i. Men vi kämpar. Vi slåss.
Inte är det konstigt att vi blir trötta, efter allt det jobbiga vi går igenom. Man blir ju fan helt slutkörd.

När jag tänker på hur kampen ser ut för oss ser  jag en trappa. En hög och brant trappa med stora trapp-
steg. Trappan går enda upp till himlen. Vi börjar varje dag längst nere, vid trappans början - och därifrån
börjar vi sakta ta oss uppåt. Vi klättrar, drar och sliter i oss själva för att få oss högre och högre upp.

Men sen händer det. Ett hinder kommer emot. En svår situation. Vi har viljan men inte orken att ta oss över
hindret. Vi blir nerknuffade och måste börja om igen. Än tröttare än tidigare. Detta upprepas, gång efter
annan tills dagen når sitt slut. Då har vi kanske kommit en bit på vägen eller ingenstans. Besvikelsen och
sorgen över att inte kunna gå så långt man önskar och vill tar över. Otillräcklighet och osäkerhet.  Dagen
gick åt till att kämpa för sin överlevnad, och hur långt kom man? Varje dag är en kamp för sig. En tung
och svår kamp som vi inget hellre vill än att vinna. Det verkar som om alla andra flyger upp för trappan,
med långa, lätta steg. Medan vi kämpar oss svettiga och utmattade för att komma över det första steget.

Jag undrar när jag ska kunna göra som dom andra. Flyga upp för trappan med fjäderlätta steg. Leva
livet och göra allt det jag så gärna vill men inte vågar. När ska livet bli lättare att leva? När ska jag vinna
kampen mot mig själv? Jag vill bli stark och modig. Jag vill verkligen det. Inte sen, utan nu. Nu genast.

Helgen som gick

Den här helgen har jag lyckats med många bra saker. Hur det gick och kändes är en annan sak.
På söndagen åkte jag och min sambo till loppis. När jag såg den kolossala mängden bilar utanför
satte jag mig förstås på tvären. Försökte lirka min sambo med att kanske det inte är så bra att vi
går in heller. Men nej. Han förstod min vink och lugnade istället ner mig där vi satt i bilen. Han sa
att vi sitter där en stund tills det känns bättre. Bra kändes det aldrig, men vi gick in. Tvekande och
med en stark ovilja från min sida. Där inne kröp paniken på. Men jag försökte fokusera på annat.

Jag försökte med all min kraft glömma bort allt folk som var där. Jag såg ner i golvet, andades djupt
och högt och sakta men säkert började illamåendet avta. Vi gick omkring ganska länge och paniken
pickade till med jämna mellanrum, men jag skuffade bort de hemska tankarna och fortsatte framåt.
I ett skede tog dock paniken över, jag blev medveten om var jag var och hur mycket folk det fanns.
Då gav benen vika. Mina knän började ge efter och jag fick svårt att hålla balansen. Lyckligt nog hade
jag min sambo där med mig. Han tog tag i mig och höll i mig så vi kunde fortsätta gå. Paniken rann av
mig och överlag gick det hela bra. Efteråt kände jag mig lite stressad och yr, men inget värre. Skönt!

Efter det åkte vi också till en lite större matbutik. Där upprepades symtomen och känslorna likadant
som innan. Kraftigt illamående före vi gick in, men väl inne fick jag så mycket annat att tänka på så
det gick nog helt okej. Jag kan vara stolt över det jag lyckats med den här helgen. Bra jobbat jag!