Bilolyckan

19 april 2011 - Dagen då mitt liv fick en dramatisk vändning, och förändrades för all framtid.

Jag och min familj körde längs vägen och kom fram till en lång bilkö vid slutet av förbindelsevägen. Vi
började bromsa in. Och plötsligt, från ingenstans kommer ett skrikande ljud, ljudet av bromsar. Vi hinner
inte reagera det minsta innan vi träffas av en kraftig smäll bakifrån. Ett hårt ljud av en bil som kraschar in
i en annan. Vi kastas hårt framåt mot nästa bil. Och nästa. Hårda smällar framifrån. Och kraften, trycket
då vi handlöst kastas fram och tillbaka inne i bilen. Paniken bryter ut. Vad i helvete är det som händer.
Hinner inte förstå någonting alls. Bilen fylls av rök, inuti och utanför. Rök överallt. Jag hör dämpade
skrik, som om jag befann mig i en dröm. Panik, panik, panik, skrik och gråt. Jag hör min mamma ropa
men uppfattar inte vad hon säger. Lever vi? Lever mamma? Lever pappa? Sen kommer blackouten.

Blackout. All ät bara svart, svart, svart. Jag vet inte hur länge jag är borta. Men plötsligt är jag tillbaka vid
medvetande. Och är då utanför bilen. Hysterisk gråt vid vägkanten. Panik och känner mig hemskt svag.
Gråter inte mer, känner bara hur hjärtat slår kraftigt. Det svartnar för ögonen igen. Nästa gång jag vaknar
till är platsen fylld av poliser, ambulansmän och brandkår. Det ända jag ser är rök och okända människor
och det ända som hörs är sirener. Blackout igen. Allt är svart. Tillbaka till medvetande inne i ambulansen.
Tankarna snurrar, men jag får ingenting på klart. Hur kom jag hit? Hur kom jag ut ur bilen? Var är jag?!
Mamma kommer in i ambulansen. Lyckan väller över mig, min mamma lever. Lyckan byts ut till panik,
var är pappa? vad har hänt med min pappa? Jag får panik och skriker av förvirring. Vill bara att allt ska
vara bra. Att detta inte just har inträffat. Den vänliga ambulanspersonalen lugnar ner mig. Mäter puls och
 blodtryck, lyser i mina ögon och klämmer överallt, på benen, armarna och huvudet. Jag känner ingenting,
bara frustration och panik. Ambulansdörren öppnas och där står pappa. Min pappa lever. Hela min
familj lever. Jag tackar gud,  jag tackar alla högre makter och blir plötsligt illamående. Chocken börjar
äntligen släppa men hela jag darrar fortfarande av skräck och panik. Vad har hänt? Varför är jag här?

Då börjar jag känna hur ont jag har, i hela kroppen. Sjukt i huvudet, sjukt nacken, sjukt i ryggen. Jag
återfår sakta greppet om verkligheten. Men har svårt att tro att detta verkligen är sant. Var jag verkligen
just med om en svår kollision?  De förklarar för oss vad som har hänt. Jag hör på men uppfattar ingenting.
Det är alldeles för svårt att ta in. Jag har ingen verklighetsuppfattning över huvudtaget. Vill bara hem.

Tiden som följde efteråt var svår. Jag hade svåra psykiska men efter krocken. Jag upplevde ljuden,
känslorna och tankarna om och om igen. Sov hemskt dåligt och när jag väl somnade in var krocken
det ända som fanns med mig i drömmarna. Jag bearbetade händelsen, men tydligen inte tillräckligt bra.
Jag började redan några veckor efter olyckan uppleva svåra fysiska symtom: plötslig hjärtklappning,
kraftig rodnad, höjd puls i stilla sittande läge, panikkänslor, tanken av att jag håller på att dö, domningar,
svimningar. Men jag förstod inte då vad det var. Jag skyllde på medicinen jag åt för skadorna som
orsakades av krocken. Jag trodde allt detta var biverkningar av medicinen. Då visste jag ännu inte vad
panikångest var. Det var först ett halvår senare då depressionen kom som jag fick reda på att det var
ångestsyndromet panikångest  med kraftiga panikångest-attacker som jag hela tiden lidit av. Detta var
svårt att få grepp om, lider jag av något sådant? Hur kan det stämma? Men idag är allt så självklart.

Paniken, tankarna om liv och död: lever jag? håller jag på att dö? Lever mina föräldrar? Jag tror att ni
alla kan förstå vilken hemsk panik jag upplevde för tillfället. Försök föreställa dig att du inte vet om du
lever eller är död. Det är en skrämmande tanke. Och det var ännu värre att uppleva. Detta resulterade i
posttraumatiskt stressyndrom som senare kom att utvecklas till panikångest och svår depression.

Här har vi orsaken till varför jag lider av panikångest, den kom som en följd av den svåra och traumatiska
krocken som jag och min familj var med om. Nu ska min terapi börja utarbetas utgående ifrån detta, så
jag kommer kunna bearbeta detta ordentligt och förhoppningsvis så småningom kunna släppa taget om
tankarna och känslorna från händelsen som jag fortfarande bär med mig. De ska bearbetas bort.

Att skriva har alltid hjälp mig i svåra tider, det har många gånger hjälpt mig att komma över jobbiga saker.
Detta har jag också skrivit om, väldigt mycket faktiskt. Jag har ältat händelseförloppet fram och tillbaka,
dag ut och dag in. Jag har vänt och vridit på varenda möjlighet och tanke kring krocken, men jag kommer
slutligen alltid fram till samma slutsats: Det hände oss, vi var där. Vi var med om någonting fruktansvärt,
men vi överlevde. Vi klarade oss och jag ska vara tacksam att jag lever idag. Vi lever, och det är viktigast.