På söndagen åkte jag och min sambo till loppis. När jag såg den kolossala mängden bilar utanför
satte jag mig förstås på tvären. Försökte lirka min sambo med att kanske det inte är så bra att vi
går in heller. Men nej. Han förstod min vink och lugnade istället ner mig där vi satt i bilen. Han sa
att vi sitter där en stund tills det känns bättre. Bra kändes det aldrig, men vi gick in. Tvekande och
med en stark ovilja från min sida. Där inne kröp paniken på. Men jag försökte fokusera på annat.
Jag försökte med all min kraft glömma bort allt folk som var där. Jag såg ner i golvet, andades djupt
och högt och sakta men säkert började illamåendet avta. Vi gick omkring ganska länge och paniken
pickade till med jämna mellanrum, men jag skuffade bort de hemska tankarna och fortsatte framåt.
I ett skede tog dock paniken över, jag blev medveten om var jag var och hur mycket folk det fanns.
Då gav benen vika. Mina knän började ge efter och jag fick svårt att hålla balansen. Lyckligt nog hade
jag min sambo där med mig. Han tog tag i mig och höll i mig så vi kunde fortsätta gå. Paniken rann av
mig och överlag gick det hela bra. Efteråt kände jag mig lite stressad och yr, men inget värre. Skönt!
Efter det åkte vi också till en lite större matbutik. Där upprepades symtomen och känslorna likadant
som innan. Kraftigt illamående före vi gick in, men väl inne fick jag så mycket annat att tänka på så
det gick nog helt okej. Jag kan vara stolt över det jag lyckats med den här helgen. Bra jobbat jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar