att bli min orsak till att jag idag lider av panikångest. Om ni vill veta mer om händelsen kan ni läsa här.
Alla som någon gång lidit av posttraumatiskt stressyndrom vet att detta är mycket obehagligt och jobbigt.
Jag tänkte berätta lite om tiden efter olyckan. Det jag gick igenom var fruktansvärt svårt. Samma dag
som olyckan inträffade var jag helt upp och ner. Jag skakade och yrade resten av kvällen. Jag talade i
ett - om hur det kändes, vad jag tänkte, hur ledsen jag var, och hur glad jag var att alla klarade sig. Jag
trodde verkligen att allt detta prat om händelsen skulle hjälpa mig att bearbeta den hemska upplevelsen.
Men ack så fel jag hade. Jag och min familj borde ha fått krishjälp. Varför fick vi inte det?! Var gick det
fel i systemet? Att bearbeta en svår händelse är så otroligt viktigt, för om man inte gör det, ja ni ser ju
hur det har gått för mig. Kvällen gick åt till att försöka gå ner i varv, men utan större resultat.
Den första natten efter olyckan kommer jag aldrig att glömma. Det enda som fanns med mig i drömmarna
hela natten igenom var det smärtsamma händelseförloppet av olyckan. Jag vaknade hundratals gånger den
natten, lika skärrad varje gång. Jag upplevde händelsen på nytt och på nytt. Det tycktes aldrig ta slut.
Dagen därpå började chocken släppa - och då kom värken och smärtan. Jag hade så ont i hela kroppen
och speciellt i nacke och rygg. Jag åkte iväg till sjukhuset och fick mediciner och ett nackskydd. Resten
av dagen gick jag som i koma. Detta fortsatta även några dagar efteråt. Jag hade svårt att tro att det som
hände faktiskt hade hänt. Jag trodde många gånger att det bara var påhitt och blev lika uppriven var gång
jag kom på att det faktiskt var sant. Tiden gick och jag trodde mig ha kommit över traumat från olyckan.
Jag har sedan olyckan aldrig känt mig riktigt bra. Jag känner mig inte som mig själv. Jag har en slags
föreställning om att något hände i mitt huvud vid olyckan som gjorde att min personlighet förändrats.
Sedan olyckan är jag alltid på min vakt och rädd för att något ska hända, detta utvecklades till ångest
och panikångest. Jag blev djupt deprimerad omkring ett halvår efter olyckan och efter det gick allting
bara neråt. Jag kan ännu idag uppleva scener från händelseförloppet. De kommer som blixtar från en
klar himmel och är mycket smärtsamma att gå igenom. Jag har fortfarande mycket svårt att koncentrera
mig men hoppas att medicinerna komme hjälpa mig med detta. Mitt minne har också försämrats mycket
sedan olyckan. Jag har svårt att lägga saker på minnet och kan ibland glömma saker jag gjort samma dag.
Mitt råd till alla er där ute: Om olyckan skulle råka vara framme och något traumatiskt inträffar som
ni drabbas av. Fråga efter krishjälp - fast det inte är stora saker! Gör det! Det kommer vara värt det.
Människan klarar inte av att på egen hand bearbeta alla de intryck men går igenom vid en olycka. Du
behöver hjälp. Tveka inte, utan begär att få hjälp genast efter det inträffade. Jag råder er!
länkar: wikipedia om PTSD, psykologiguiden om PTSD, vanliga symtom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar