Varje dag är en kamp för sig!

Vi som lider av panikångest kämpar hårt. Varenda dag. På en enda dag möter vi tiotals, kanske till och
med hundratals svåra hinder. Vi utsätts för jobbiga situationer som vi vantrivs i. Men vi kämpar. Vi slåss.
Inte är det konstigt att vi blir trötta, efter allt det jobbiga vi går igenom. Man blir ju fan helt slutkörd.

När jag tänker på hur kampen ser ut för oss ser  jag en trappa. En hög och brant trappa med stora trapp-
steg. Trappan går enda upp till himlen. Vi börjar varje dag längst nere, vid trappans början - och därifrån
börjar vi sakta ta oss uppåt. Vi klättrar, drar och sliter i oss själva för att få oss högre och högre upp.

Men sen händer det. Ett hinder kommer emot. En svår situation. Vi har viljan men inte orken att ta oss över
hindret. Vi blir nerknuffade och måste börja om igen. Än tröttare än tidigare. Detta upprepas, gång efter
annan tills dagen når sitt slut. Då har vi kanske kommit en bit på vägen eller ingenstans. Besvikelsen och
sorgen över att inte kunna gå så långt man önskar och vill tar över. Otillräcklighet och osäkerhet.  Dagen
gick åt till att kämpa för sin överlevnad, och hur långt kom man? Varje dag är en kamp för sig. En tung
och svår kamp som vi inget hellre vill än att vinna. Det verkar som om alla andra flyger upp för trappan,
med långa, lätta steg. Medan vi kämpar oss svettiga och utmattade för att komma över det första steget.

Jag undrar när jag ska kunna göra som dom andra. Flyga upp för trappan med fjäderlätta steg. Leva
livet och göra allt det jag så gärna vill men inte vågar. När ska livet bli lättare att leva? När ska jag vinna
kampen mot mig själv? Jag vill bli stark och modig. Jag vill verkligen det. Inte sen, utan nu. Nu genast.