Jag fryser så mycket nu igen, och dom säger att jag har magrat. Hur sover du, och hur är det med maten?
Varför frågar ni mig? Jag vet varken ut eller in. Jag är tillbaka i gamla banor igen. Och jag har så förbannat
svårt att komma ihåg. Att minnas. Mitt närminne sviker, och det skrämmer mig. Jag har svårt att skilja på
dagarna, de liksom flyter ihop. Precis som allt annat. Jag kan inte tänka klart, tankarna bara snurrar runt.

Läkare och psykolog vädjar. De ber mig att ta mina benzodiazepiner. De säger att jag tappat förmågan
att känna trygghet. Och jag kan inte annat än hålla med. Den ständiga oron, rastlösheten. Den lämnar
mig aldrig. Jag tror mig ha allt på klart men ändå tycks motsatsen alltjämt gå att bevisa. Jag vill bara ha
lugn. Tystnad, stillhet. Jag vill kunna slappna av, bara för en liten stund. Jag vill sluta gå på högvarv nu.

Ingen panik - steg tre

Detta är vecka tre med KBT-behandlingen (Ingen panik), vilket innebär att jag nu har kommit till det
tredje steget i boken som behandlar andningen. Man lär sig att att andas rätt med hjälp av träning.

Jag gillade hur de i boken beskrev andningen som en användbar strategi i ångestfyllda situationer där
den fungerar som en direktverkande ångestdämpande tablett. Jag började med stor förväntning läsa i
hopp om att lära mig något hjälpfullt verktyg att använda mig av vid mina egna panikattacker.

Andningsövningarna och testen var något obehagliga. Jag blev yr och fick suddig syn, men det kändes
bra att märka hur snabbt allting återställdes efter en kort paus. Dessa andningsövningar är mycket bra
eftersom man med hjälp av dessa lär sig hur man bör andas för att undvika yrsel och andra symtom
vid en panikattack. Ska bli spännande att testa ändra andningen nästa gång jag har en attack.

Om att hyperventilera

När man drabbas av en kraftig ångestattack börjar de flesta hyperventilera. Oftast i ren panik, och för att
man upplever andnöd / känslan av att kvävas / inte få luft. Ironiskt nog så är det egentligen helt tvärt om.

Att hyperventilera betyder att man andas på ett sätt som gör att kroppen tar in mycket mer luft än den kan
göra av med. Detta betyder att man faktiskt får luft, till och med för mycket fast det känns som att man kvävs.
Det är absolut inte farligt att hyperventilera! Men det kan dock föra med sig en rad obehagliga symtom.

Många av de symtom som en person med panikångest upplever kommer ursprungligen ifrån själva
andningen. När man hyperventilerar sjunker koldioxidhalten i blodet vilket bidrar till yrsel, torr mun,
svettningar, kraftigare hjärtslag, darrningar / skakningar i händer och ben, suddig syn, huvudvärk och
kvävningskänslor. Detta är dock övergående förändringar i kroppen som inte är skadliga på något sätt.

Vill du veta mer om hyperventilation?
Länk: Fobikliniken.se, Wikipedia om hyperventilation

Psykologbesök nummer. 9

Idag hade jag tid hos psykologen. Jag åkte iväg med blandade känslor (som vanligt). Men ju mer jag
tänkte efter, desto bättre kändes det. Jag har nu börjat inse att det gör mig gott att få samtalsterapi.
Jag är en väldigt känslig människa som ständigt behöver få uttrycka mina känslor, i hemmet har det
blivit en vanesak för de inblandade att lyssna till hur jag känner mig, men hos psykologen bemöts
man på ett professionellt sätt där det man säger analyseras och fördjupas. Det hjälper mig mycket.

Jag frågade min psykolog vad jag ska börja göra åt mina negativa tankar. Jag bygger dagligen upp
min förväntansångest och redan från första vakna stund börjar tankarna snurra vilt omkring. Jag gör
dagen tung och svår genom mina egna dystra tankar. Jag har även mycket svårt att koncentrera mig
på olika uppgifter och saker som ska göras eftersom mina tankar bara flyger omkring.

Vi konstaterade att jag ska försöka:
- Lugna ner mig, man behöver inte alltid ha så bråttom
- Ta en tanke i gången och göra en sak i taget: först klä på, sen sminka, sen bädda
- Tänka positivt! Genast från morgonen ska jag börja tänka vilka positiva saker dagen har att erbjuda.

Jag fick även en uppgift som jag ser väldigt mycket fram emot. Jag ska skaffa ett häfte där jag varje
dag ska skriva upp vad som är bra med just den dagen eller veckan. För att helt enkelt tvinga bort
alla de negativa tankarna. Jag har försökt vända till det positiva men de hemska jobbiga tankarna tar
oftast slutligen över hela dagen. Med den här uppgiften ska jag försöka tvinga mig själv till att sluta
svartmåla varje dag, och istället se det positiva: Vad jag lyckats göra, om jag har sovit bra, bra väder,
helg.. osv. Det är synd att tankarna ska ställa till med så mycket, men psykologen sa också att detta
är vanligt och att de flesta som lider av depression eller ångestsyndrom gör på detta sätt. Nu hoppas
jag bara att uppgiften ska göra det lättare för mig att bli av med mina negativa tankar och sluta tänka
i dessa hopplösa banor. Nu ska solen skina och jag ska börja tänka positiva tankar om allt och alla.

Dagens positiva tankar

(Här kommer ett inlägg för att demonstrera hur mitt häfte med positiva tankar kommer se ut).

Fredagen den 24 februari 2012

- Jag sov bra inatt
- Solen skiner
- Jag var hos psykologen
- Jag var och lånade böcker vid biblioteket
- Jag har inte huvudvärk
- Det är fredag
- Jag är ledig
- Ikväll ska vi till hundkenneln
- Jag är ledig i 9 dagar!

En bit på avstånd

Det finns så mycket som jag skulle vilja göra - men som panikångesten stoppar mig ifrån.
Släktkalas, middagar, tjejkvällar, lunch på stan, sitta på café, gå på teater, bio, shoppa!

Alla de där sakerna som en tonårstjej njuter av att få göra, de sakerna vill jag också göra. Men situationerna
skrämmer mig för mycket. Rädslan av att drabbas av panik gör att jag sist och slutligen väljer att undvika
allt det roliga. Jag njuter inte av att gå på stan. Om det är någonting jag verkligen behöver går jag omkring
med ångest och nervositet ända tills jag bestämmer mig för att åka iväg in till stan. När jag väl är där ökar
ångesten och paniken smyger sig på. Jag bokstavligen springer in i affärer, rycker åt mig det jag ska ha
och rusar iväg till kassan. Svettig och med ett hjärta som slår alldeles för hårt står jag i kö och väntar på
att svimma. Väl ute kan jag äntligen andas igen. Blir svag, men är lycklig att jag överlevde. Är det värt det?

Jag är ung, det är klart att jag också vill springa på barer. Bli full och dansa natten lång. Men jag vet att
det inte går. Jag kan gå omkring där på krogen och förneka att jag faktiskt är där, att där inte är så många
människor som det ser ut att vara. Leva hela kvällen i förnekelse. Men hur roligt är nu det? Att hela tiden
försöka fokusera på något annat, allt för att inte låta tankarna förstå att jag verkligen är på en plats full
med människor som ser mig. Och när verkligheten  plötsligt hinner ikapp kommer ångesten och paniken
farande. Och bakslaget är inte värt att uppleva. Tillbaka igen, på ruta ett - lika livrädd som innan.

Därför tyr jag mig hellre till platser som jag upplever som trygga med personer som jag litar på. Där mår
jag bra. Eller i alla fall lite bättre. Jag har slutat kasta mig ut i situationer som jag vet att jag inte mår bra av
nu. Jag ska inte undvika dom för alltid, men till jag mår bättre håller jag mig vid sidan om. Här ska jag bli
starkare och större, sen kan jag möta mina rädslor igen. Och tro mig, då kommer jag att vinna över dom.

Mår inte bra nu. Uppdaterar då jag blir på bättringsvägen. Ta hand om er!

Bilolyckan

19 april 2011 - Dagen då mitt liv fick en dramatisk vändning, och förändrades för all framtid.

Jag och min familj körde längs vägen och kom fram till en lång bilkö vid slutet av förbindelsevägen. Vi
började bromsa in. Och plötsligt, från ingenstans kommer ett skrikande ljud, ljudet av bromsar. Vi hinner
inte reagera det minsta innan vi träffas av en kraftig smäll bakifrån. Ett hårt ljud av en bil som kraschar in
i en annan. Vi kastas hårt framåt mot nästa bil. Och nästa. Hårda smällar framifrån. Och kraften, trycket
då vi handlöst kastas fram och tillbaka inne i bilen. Paniken bryter ut. Vad i helvete är det som händer.
Hinner inte förstå någonting alls. Bilen fylls av rök, inuti och utanför. Rök överallt. Jag hör dämpade
skrik, som om jag befann mig i en dröm. Panik, panik, panik, skrik och gråt. Jag hör min mamma ropa
men uppfattar inte vad hon säger. Lever vi? Lever mamma? Lever pappa? Sen kommer blackouten.

Blackout. All ät bara svart, svart, svart. Jag vet inte hur länge jag är borta. Men plötsligt är jag tillbaka vid
medvetande. Och är då utanför bilen. Hysterisk gråt vid vägkanten. Panik och känner mig hemskt svag.
Gråter inte mer, känner bara hur hjärtat slår kraftigt. Det svartnar för ögonen igen. Nästa gång jag vaknar
till är platsen fylld av poliser, ambulansmän och brandkår. Det ända jag ser är rök och okända människor
och det ända som hörs är sirener. Blackout igen. Allt är svart. Tillbaka till medvetande inne i ambulansen.
Tankarna snurrar, men jag får ingenting på klart. Hur kom jag hit? Hur kom jag ut ur bilen? Var är jag?!
Mamma kommer in i ambulansen. Lyckan väller över mig, min mamma lever. Lyckan byts ut till panik,
var är pappa? vad har hänt med min pappa? Jag får panik och skriker av förvirring. Vill bara att allt ska
vara bra. Att detta inte just har inträffat. Den vänliga ambulanspersonalen lugnar ner mig. Mäter puls och
 blodtryck, lyser i mina ögon och klämmer överallt, på benen, armarna och huvudet. Jag känner ingenting,
bara frustration och panik. Ambulansdörren öppnas och där står pappa. Min pappa lever. Hela min
familj lever. Jag tackar gud,  jag tackar alla högre makter och blir plötsligt illamående. Chocken börjar
äntligen släppa men hela jag darrar fortfarande av skräck och panik. Vad har hänt? Varför är jag här?

Då börjar jag känna hur ont jag har, i hela kroppen. Sjukt i huvudet, sjukt nacken, sjukt i ryggen. Jag
återfår sakta greppet om verkligheten. Men har svårt att tro att detta verkligen är sant. Var jag verkligen
just med om en svår kollision?  De förklarar för oss vad som har hänt. Jag hör på men uppfattar ingenting.
Det är alldeles för svårt att ta in. Jag har ingen verklighetsuppfattning över huvudtaget. Vill bara hem.

Tiden som följde efteråt var svår. Jag hade svåra psykiska men efter krocken. Jag upplevde ljuden,
känslorna och tankarna om och om igen. Sov hemskt dåligt och när jag väl somnade in var krocken
det ända som fanns med mig i drömmarna. Jag bearbetade händelsen, men tydligen inte tillräckligt bra.
Jag började redan några veckor efter olyckan uppleva svåra fysiska symtom: plötslig hjärtklappning,
kraftig rodnad, höjd puls i stilla sittande läge, panikkänslor, tanken av att jag håller på att dö, domningar,
svimningar. Men jag förstod inte då vad det var. Jag skyllde på medicinen jag åt för skadorna som
orsakades av krocken. Jag trodde allt detta var biverkningar av medicinen. Då visste jag ännu inte vad
panikångest var. Det var först ett halvår senare då depressionen kom som jag fick reda på att det var
ångestsyndromet panikångest  med kraftiga panikångest-attacker som jag hela tiden lidit av. Detta var
svårt att få grepp om, lider jag av något sådant? Hur kan det stämma? Men idag är allt så självklart.

Paniken, tankarna om liv och död: lever jag? håller jag på att dö? Lever mina föräldrar? Jag tror att ni
alla kan förstå vilken hemsk panik jag upplevde för tillfället. Försök föreställa dig att du inte vet om du
lever eller är död. Det är en skrämmande tanke. Och det var ännu värre att uppleva. Detta resulterade i
posttraumatiskt stressyndrom som senare kom att utvecklas till panikångest och svår depression.

Här har vi orsaken till varför jag lider av panikångest, den kom som en följd av den svåra och traumatiska
krocken som jag och min familj var med om. Nu ska min terapi börja utarbetas utgående ifrån detta, så
jag kommer kunna bearbeta detta ordentligt och förhoppningsvis så småningom kunna släppa taget om
tankarna och känslorna från händelsen som jag fortfarande bär med mig. De ska bearbetas bort.

Att skriva har alltid hjälp mig i svåra tider, det har många gånger hjälpt mig att komma över jobbiga saker.
Detta har jag också skrivit om, väldigt mycket faktiskt. Jag har ältat händelseförloppet fram och tillbaka,
dag ut och dag in. Jag har vänt och vridit på varenda möjlighet och tanke kring krocken, men jag kommer
slutligen alltid fram till samma slutsats: Det hände oss, vi var där. Vi var med om någonting fruktansvärt,
men vi överlevde. Vi klarade oss och jag ska vara tacksam att jag lever idag. Vi lever, och det är viktigast.

Psykologbesök nummer. 8

Kom nyligen hem från mitt besök hos psykologen. När jag satt i väntrummet blev jag plötsligt hemskt
nervös. Jag fick tungt att andas och kände hur paniken ville bryta ut. Tog djupa andetag och räknade
till tio ett antal gånger. När jag sedan blev inropad kändes det lite bättre, fortfarande spänt och nervöst
dock. Jag började med att berätta hur det under en tid (på några veckor) varit mycket bättre. Jag har
varit energifylld och orkat med mycket mer än jag brukar. Jag har även varit gladare än vanligt och
faktiskt fått saker gjorda. Men nu känns det som att jag är på väg ner igen.

Psykologen sa att det är alldeles normalt. Personer som lider av panikångest och andra ångestsyndrom
upplever ofta tydliga upp och nedgångar i det vardagliga livet samt sinnesstämningen. Man kan känna
att man mår bättre en tid för att sedan sjunka ner en bit igen. Som en berg- och dalbana ungefär.

Hon sa att det är viktigt att jag inte blir besviken på mig själv, för att jag mår sämre igen. Jag har inte
misslyckats eller gjort något fel. Det är såhär sjukdomen fungerar. Upp och nedgångar om vartannat.
Jag ska inte klandra mig själv för att jag är mer ångestfylld nu än för några veckor sedan, om ett tag
kommer det högst antagligen att börja kännas bättre igen. Eftersom jag lättare får panikångestattacker
igen, i och med min försämrade tillstånd, så frågade jag hur jag skall göra med dem. På detta svarade
psykologen att jag alltid skall komma ihåg att det inte är farligt. Jag kommer inte att dö, och jag är
trygg. Jag svävar inte i livsfara fastän situationen tycks vara så. Vi kom även fram till en mycket viktig
sak under dagens besök. Ska skriva ett separat inlägg om det någon gång under dagen / kvällen.

Jag sa ju det! Jag skrev i inlägget som jag publicerade i morse att när mina händer skakar extra mycket
är det inte något bra tecken. I skolan bröt jag ihop. Jag bröt ihop helt och hållet. Ångesten blev för stor,
paniken tog över. Jag grät och grät och grät och grät. Det fanns varken tröst eller återvändo. Jag rasade
samman. Nu sitter jag hemma, skakig och nervös. Om en timme skall jag infinna mig hos psykologen.
Hoppas jag håller ihop där. Jag kan inte ha några tårar kvar efter dagens utbrott. Usch så hemskt det är.

Ska iväg till skolan snart. Illamåendet och oron har erövrat hela min kropp. Har ont  i magen och händerna
skakar extra mycket idag. Det är aldrig ett bra tecken. Efter skolan har jag tid till psykologen inne i stan.
Det är med blandade känslor jag tänker på att gå dit. Är rädd för att få en panikattack där, men det känns
också skönt att få lite vägledning igen. Det känns som att jag fallit av vägen på senaste tiden. Har så många
frågor jag vill ställa henne. Hur jag skall göra för att inte falla ner igen, vad jag ska ta mig till. Jag kommer att
skriva ett inlägg om psykologbesöket då jag kommer hem. Ha en riktigt bra dag allihopa, ta hand om er!

And the panic and fear in my eyes - Don't call for first aid or the fire brigade

En låt om panikångest. The Worring Kind - original by The Ark (2007) Preformed by
Maia Hirasawa at Melodifestivalen 2008 in Sweden. länk: www.1000glada.se om låten.

Trevlig alla hjärtans dag mina fina läsare! :)

Min ångest är med mig, från morgon till kväll

Trycket i bröstet. Den oroliga känslan som sprider sig i hela kroppen. Tankarna börjar snurra vilt omkring:
"Vad är det för dag? vad skall jag göra, vad kommer hända idag? kommer jag ens överleva? vad kommer
bli svårt? kommer allt bli alldeles fruktansvärt idag? oj nej, allt kommer skita sig. Jag kommer att dö idag".

Jag börjar automatiskt bygga upp min förväntans-ångest redan från första vakna stund. Min ångest är
med mig, från morgon till kväll. Genast när jag vaknar på morgonen förväntar jag mig det värsta av dagen,
och vad den kommer föra med sig. Detta är ett beteende jag mer än gärna skulle vilja vänja mig av med.
Jag vill kunna vakna på morgonen och tänka: "oj vad skönt med en ny dag, idag skall jag göra det bästa
av dagen, jag ska ta vara på den och vara riktigt glad". Hur kan det vara så svårt att vända tankarna till
något positivt? Jag har ju lyckats förr, varför går det inte nu? Ska ta upp detta med psykologen imrogon.

Vill du verkligen det här?

Att leva med panikångest kan dagligen medföra ett mångfald negativa och jobbiga upplevelser
för den drabbade. Plötslig ångest i en helt vardaglig situation är väl aldrig någonting önskvärt.
Kraftiga känslor av andnöd i en alldeles normal situation är väl knappast något man längtar efter
att få uppleva. Panikångesten beskrivs  oftast (och inte alltför sällan av mig själv) som tung, svår,
hemsk, jobbig, outhärdlig och fruktansvärd. Man kan tycka att det varken finns början eller slut
på den hemska tillvaron av rädsla man dagligen befinner sig i. Rädslan för panikångest attacker.

Vi är alla olika. Olika, unika individer med olika åsikter och värderingar. Alla vi som lider av
panikångest är också olika. Vi upplever våra symtom olika, påverkas olika av medicineringen
och har olika situationer/platser/personer/upplevelser som skrämmer/hotar just oss. Och det
som eventuellt kan vara det allra viktigaste av allt: vi har alla olika erfarenheter. Vi har varit
med om så mycket i våra liv, så många olika upplevelser som senare kommit att forma oss
till de personer vi är idag. Dina erfarenheter är viktiga i det här, hur du anpassar dig till ditt
eget liv med panikångesten är beroende av hur du tidigare klarat av motgångar, hur du är van
att pusha dig själv, stärka dig själv och framför allt lita på dig själv. Lita på att du kan, men
lyssna också på dig själv. Knuffa inte dig själv framåt, när du vet att du inte klarar av det.
Det blir  bara värre då. Lär dig lyssna på din kropp, hur mycket klarar du av egentligen?

Du kommer inte att kunna ta dig framåt och du förnekar dina brister och svagheter. Lär dig
istället använda dom till något bättre. Acceptera dom, det kommer du garanterat att vinna på.
Om du lider av panikångest, acceptera det. Jag vet att det är svårt. Ingen vill leva med något
sådant, men när det nu har hänt, gör inte situationen värre genom att neka allt och köra för
fullt som om inget hade några gränser. Det kommer komma en vägg emot, förr eller senare,
och istället för att då plötsligt inse hur sönderkörda dina nerver är, förbered dig för detta på
ett sunt sätt. Lär dig göra det bästa av situationerna, lär den hantera dina panikångestattacker.

Om du bara pushar och pushar kommer din kropp att säga ifrån. Det är inte hälsosamt att
neka och skjuta undan sådant som du ändå kommer tvingas hantera i något skede. Tro på
dig själv och gör allt i din egen takt. Tvinga inte iväg dig själv till platser/situationer du är
livrädd för, du kommer reagera på ett eller annat sätt. Ta det långsamt, i en behaglig takt
som du hinner med i. Ta ett steg i taget - då kommer du slutligen att kunna möta dina hot
och faror, på dina villkor, och när du är redo för det. Det gör dig starkare i längden.

Mina föräldrar har alltid utgjort ett stöd för mig. En trygghet. Något stadigt som alltid finns där när resten
av mitt liv bara stormar. De har alltid stöttat mig, i allt jag gjort och allt jag velat göra. De har alltid älskat
och aldrig dömt. Mina föräldrar har alltid tagit mig helhjärtat till sig, även när jag förtjänat det som minst.

Under hösten var jag djupt deprimerad en längre tid. Jag isolerade mig och var mest bara arg och ledsen på
allt och alla. Hade nästan ingen kontakt med mina föräldrar, (eller någon annan heller för den delen). Detta
fortlöpte ända tills en dag då hela min värld rasade samma. Depressionen svalde mig och jag blev alldeles
förtvivlad. Jag nådde till en punkt där jag inte orkade kämpa längre. Jag gav upp. Föll ner. Djupare än på
länge. Jag hade inte ätit ordentligt på några dagar så varje försök jag gjorde till att stiga upp och gå, slutade
alltid på golvet. När jag föll till golvet för tionde gången den dagen fick jag nog. Jag skrek och grät. Skrek
på hjälp. Men ingen hörde. Då förstod jag plötsligt, att jag inte klarar detta på egen hand. Inte nu längre.

Jag ringde ett förtvivlat och uppgivet samtal som mest bestod av gråt och hjälplösa skrik. Det tog inte
länge innan mina föräldrar var där, och hämtade hem mig. En kort tid där efter berättade jag för dem
hur det verkligen ligger till. Att jag lider av panikångest och att min tillvaro är (nästintill) outhärdlig. Jag
ville verkligen inte leva då, jag hade ingen ork och kraft kvar över huvudtaget. Jag kände mig ensam och
hjälplös. Men till min stora förvåning så förstod de mig. De lyssnade faktiskt, frågade om de inte förstod
och de accepterade min sjukdom, från första stund. De hade svårt att föreställa sig hur det är, hur svårt
det kan vara att få de dagliga uppgifterna gjorda. Men de försökte. De ville förstå mig för att på bästa
sätt kunna stötta mig, också i det här. De tog verkligen till sig allt det jag berättade och det är jag evigt
tacksam för. Jag vet inte var jag skulle vara idag om jag inte skulle ha mina föräldrar som stöd. De vet
hur jag känner och de ser på mig, även om jag inte berättar. Mina älskade föräldrar gjorde allt för att
hjälpa mig. Det gör de fortfarande. Mamma ringer mig dagligen för att höra hur det är, hur min dag har
varit. Och ingenting betyder mer än det. Ta hand om era nära och kära, de förstår er bäst av alla.

När jag vaknade kände jag av det, kraftig ångest i hela bröstet. Försökte lugna ner mig och somna om,
men utan större framgång. Steg upp och började avverka skoluppgifter, tänkte att det skulle kännas bättre,
utan resultat. Nu sitter jag här och vet inte vad jag ska ta mig till. Rastlöshet i hela kroppen, en orolig känsla.

Jag har svårt att koncentrera mig, kan inte tänka klart, tankarna börjar snurra och försvinner in i varandra.
Blandas och blir allt otydligare att förstå. Kan inte tänka en hel tanke till slut. Här har jag varit förr, många
många gånger, i detta tillstånd. Jag vet inte vad jag vill och inte vill. Vill lugna ner mig och mina tankar, jag
vet ju att det bara blir värre om jag inte försöker. Jag vill bara känna mig lugn och sansad, ha full kontroll.

Ingen panik - steg ett

Jag har nu läst igenom och bekantat mig med steg ett - Därför får man panikångest.
Steg ett innefattar mycket information kring panikångest, varför man får paniksyndrom,
fakta om kroppsliga reaktioner, ångest och även hur vanligt det faktiskt är med panikångest.

Mycket som står i det här kapitlet kände jag till sedan tidigare, men det är inte utan att jag
började nicka och småle medan jag läste, bara för att jag kände igen mig i allt som sades. 
Egentligen är det ganska skönt att kunna känna igen sig i texten, trots att det handlar om
väldigt tunga och svåra saker. Jag får i alla fall känslan av att jag inte är ensam, att det finns
andra där ute som känner som jag. Att jag inte är galen för att jag känner som jag gör / får
panikångest attacker och upplever många situationer som hotande. Det finns en orsak till
varför jag känner som jag gör, och dessa orsaker kommer fram i steg ett i boken: ingen panik!

Det är svårt att under en panikångest attack intala sig själv om att de kroppsliga symtomen inte
är farliga. Men när man haft ett mångfald panikattack börjar man småningom inse att det inte är
så farligt som man tror. Kanske har man lyckats övertyga sig själv om att det inte är farligt, det
är alldeles normalt att hjärtat slår hårt vid upplevd rädsla. Eller så han man fått insikt i hur det
faktiskt är. Detta är en av orsakerna till varför jag driver den här bloggen. Jag vill att personer
som är rädda och tvivlar på sig själva / sin ångest / sina symtom ska känna igen sig och märka
att de inte är ensamma, att det är fullt normalt att tänka och reagera som man gör. Kämpa på!

Kamp/flykt - reaktikonen :

En panikattack är en alldeles naturlig reaktion på något hotfullt. Panikattacken utlöses då kroppen
förbereder sig på att försvara sig mot hotet i fråga. Det handlar om en maximal stressreaktion som
sätts igång (och därför är du också hemskt trött i kroppen efter att haft en panikattack).

Alla blir vi rädda någon gång, men problemet med panikångest är att man reagerar starkt på en fara
/ ett hot som inte är verkligt. Det blir därför ofta svårt för den drabbade att förstå varför han/hon
reagerar som hon gör. Man vet att faran inte är verklig, men ändå tappar man andan och blir rädd.
Reaktionen på en fara eller hot, verklig eller inbillad spelar ingen roll, det är själva upplevelsen av
hotet som sätter igång panikkänslorna och ångesten.

"Ångestens huvuduppgift är att skydda oss mot fara."

Namnet Kamp/flykt - reaktionen kommer från känslan man får vid upplevt hot. Man kan välja mellan
att försvara sig, dvs. stanna och kämpa - kroppen förbereder sig för kamp - eller flykt: fly från den
hotfulla situationen. Det andra alternativet väger för min del alltid tyngst. Jag vill fly från platsen jag
upplever som hotfull, och om jag slipper ut från butiken/klassrummet så lättar ångesten omedelbart.


Orsaker till att Kamp/Flykt - reaktionen sätts igång:
- Stress
- Hyperventilering
- Tolkning av kroppssymtom
- Rädsla


Ångest är något som alla mer eller mindre känner igen. Alla har vi någon gång upplevt känslor
av ångest, fastän det bara handlar om en kort stund inför en svår utmaning som ex. ett prov.
Det kan också handla om känslan man får när man vaknar på natten av att man hört ett konstigt
ljud. Ångest växer till panik då man börjar tolka sina kroppsliga symtom och inte förstår varför
man känner dessa känslor av exempelvis: yrsel, illamående, domningar, kvävningskänslor osv.

Man bör komma ihåg att ångesten faktiskt är livsviktig för människan, den skyddar oss mot fara
och kan många gånger rädda oss i farliga situationer. Vi reagerar för att skydda oss själva mot hot.

Ingen panik (2007) Carlbring, P, Hanell, Å - Natur och Kultur, Stockholm.

Jag blev citerad:

"Citat från http://panikangestattack.blogspot.com/ som drivs av en otroligt stark person

som lyckats pusha mig med sina inlägg och som fått min att reflektera över mig själv."

tryck: här är inlägget som blev citerat!

"Jag önskar att jag kunde känna så här. Jag har känt så här. Ibland kommer känslan tillbaka men

det gör även rädslan. Jag är inte redo att tänka att jag är stark än, för många gånger känner jag mig

så otroligt svag . Men jag ska komma hit. Jag ska känna mig starkt. En dag."

- taget från Nellys blogg - direktlänk till inlägget.

 

Tack så mycket för din uppmärksamhet Nelly!  Genom att vilja nå framåt, har du redan nått en bit på vägen.
Och du har verkligen all orsak att kalla dig själv stark. Det du gör, att du vågar erkänna och berätta om din
panikångest är något stort. Att du vågar berätta är starkt. Du kanske känner dig svag, men tro mig, du är så
mycket starkare än du tror. Du klarar av mer än du anar. Lycka till - Sluta inte kämpa!

Du kommer att känna dig stark igen.

Och kom ihåg, det är okej att vara svag. Man behöver inte alltid vara den starka personen. Man måste få vara
liten, svag och hjälplös ibland för att sedan kunna fortsätta framåt och gå vidare. Man behöver inte hålla fasaden
upp dag ut och dag in. Det gör dig bara tröttare i slutändan. Du får vara svag, bara du inte ger upp helt och hållet.

Min depression

När jag blir deprimerad kommer mörkret ikapp mig. Mörkret som jag ständigt flyr från attackerar
mig och håller mig fången, i timmar, dagar, veckor. Det drar ner mig och förstör mig, bit för bit.

Jag stänger ute hela resten av världen. Jag låser in mig i mig själv, och håller mig där tills det känns lite
bättre. Jag vill vara för mig själv, inte ha något att tänka på eller bry mig om. Jag blir svag. Svag för
mina egna tankar. När det är som värst klarar jag inte av att stiga upp ur sängen. Jag ligger och gråter
hela dagarna. Jag har ingen motivation, ingen ork och ingen lust. Jag klarar inte av att tänka klart och
ofta kan jag inte tänka en tanke till slut utan att bli förvirrad och frustrerad. Det är svårt att leva det
vardagliga "enkla" livet. Att klä på sig, äta och gå efter posten kan vara det svåraste som finns för man
bara orkar inte. Vill inte ens försöka. Jag tappar alltid all initiativ förmåga och klarar inte själv av att
välja vad jag vill och inte vill. Jag vet ingenting och kan ingenting. Jag blir helt handlingsförlamad. Det
ända jag klarar av är att ligga i sängen / soffan, gråta, skrika och må dåligt. Ett helvete är det. Alltid.

Jag har under flera års tid varit mer eller mindre deprimerad, oftast i perioder. Värst har det alltid varit
på vårarna och höstarna. Men på något sätt har jag klarar mig, tagit mig vidare efter någon vecka nere i
mörker. Men det här året hände något. Jag har varit djupt deprimerad hela hösten och vintern, jag har
 vandrat i mörkret och kylan, utan någon som helst aning om när livet ska bli bättre igen. Och i samband
med min panikångest blev depressionen alltför tung att leva med. Jag sökte hjälp och mår idag lite bättre
med hjälp av mediciner och terapi. Det kommer fortfarande perioder då jag känner att jag är på väg
neråt, jag har faktiskt en sådan period just nu. Jag försöker att skratta bort det. Men man vet aldrig när
ångestens och depressionens klor tar tag i en. Man kan aldrig förbereda sig, för när det väl händer, kan
man inget göra. Man märker inget, förrän man ligger där med ansiktet i kudden som är dränkt av tårar.

Jag försöker mitt bästa, för jag vill ju verkligen vara lycklig. Men när det ställs för mycket krav på mig,
när stressen ökar och prestationskraven blir allt fler är det svårt att hålla huvudet högt. Det är farligt att
låta tankarna ta över. Jag litar inte på mina egna tankar. De skrämmer mig. Jag vill inte att de ska ta över.

Ett rent helvete

Idag var ingen bra dag. Det har varit en hemskt tung dag som bestått av rädsla, ilska, hopplöshet och tårar.
Jag gjorde mitt bästa, men ändå slutade dagen i tårar. Det gör mig ledsen, och samtidigt väldigt frustrerad.

Jag känner hur de negativa tankarna är på väg att ta över. Jag vill inte ner igen, men hur kan jag rädda mig
själv från att falla? Jag trodde mig vara stark. Jag trodde att jag klarade av mer än så här. Men idag blev
jag verkligen sårad. Era hårda ord sårade mig djupt. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva höra något sådant.

Jag försöker intala mig själv, att ni sa alla de där elaka orden  - för att ni inte vet bättre. Ni talade i ovisshet.
Det var eran okunskap som talade. Men jag anar ändå om ni visste, att ni sparkade på en som redan låg.

Anhöriga,

Era nära och kära som lider av panikångest behöver er. De behöver ert förtroende och er förståelse.
De behöver någon som tror på dem, hoppas på dem. Och de vill inget hellre än att någon ska förstå
dem. De går igenom något väldigt tungt, och de måste ni komma ihåg. Ta inte era nära och kära för -
givet, att gå ut och handla är inte någon lätt uppgift! Tvinga dem inte till saker/situationer de är rädda
för, men låt dem heller inte alltid komma undan. Hitta en balansgång och kommunicera! Fråga hur det
känns, hur personen mår - ta personen som lider av panikångest på allvar! Ta ett steg i taget, tillsammans.

Vardagen för en person som lider av panikångest är svår. Det handlar om rädsla, misstro och ångest.
Hela dagen lång. Så alla ni anhöriga där ute, ta hand om era nära och kära! För de behöver er, mer än
ni tror. Ni behöver finnas där för dem, men även ge dem chansen att få försöka själv. Tack för allt ni
gör, och för att ni försöker. Ge inte upp hoppet på era nära och kära. De klarar mer än de själva tror.

Ingen panik!

Jag har nu påbörjat en ny form av terapi som jag kommer berätta om här på bloggen så att ni  läsare
kan ta del av mina tankar och funderingar kring terapiformen i fråga. Jag kommer dokumentera de
olika stegen veckovis under 10 veckors tid och hur jag reagerat vid de olika övningarna och testen.

Många av er är säkerligen redan bekanta med Per Carlbring och Åsa Hanells bok: Ingen panik -
Fri från panik- ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi. Om ni har erfarenhet
av boken eller har testat någon liknande form av terapi: hör gärna av er och berätta vad ni tyckte!
Vill gärna höra era åsikter kring denna metod. Kommer nästa vecka inleda terapin med steg ett.

länk:bokus: ingen panik