Mina föräldrar har alltid utgjort ett stöd för mig. En trygghet. Något stadigt som alltid finns där när resten
av mitt liv bara stormar. De har alltid stöttat mig, i allt jag gjort och allt jag velat göra. De har alltid älskat
och aldrig dömt. Mina föräldrar har alltid tagit mig helhjärtat till sig, även när jag förtjänat det som minst.

Under hösten var jag djupt deprimerad en längre tid. Jag isolerade mig och var mest bara arg och ledsen på
allt och alla. Hade nästan ingen kontakt med mina föräldrar, (eller någon annan heller för den delen). Detta
fortlöpte ända tills en dag då hela min värld rasade samma. Depressionen svalde mig och jag blev alldeles
förtvivlad. Jag nådde till en punkt där jag inte orkade kämpa längre. Jag gav upp. Föll ner. Djupare än på
länge. Jag hade inte ätit ordentligt på några dagar så varje försök jag gjorde till att stiga upp och gå, slutade
alltid på golvet. När jag föll till golvet för tionde gången den dagen fick jag nog. Jag skrek och grät. Skrek
på hjälp. Men ingen hörde. Då förstod jag plötsligt, att jag inte klarar detta på egen hand. Inte nu längre.

Jag ringde ett förtvivlat och uppgivet samtal som mest bestod av gråt och hjälplösa skrik. Det tog inte
länge innan mina föräldrar var där, och hämtade hem mig. En kort tid där efter berättade jag för dem
hur det verkligen ligger till. Att jag lider av panikångest och att min tillvaro är (nästintill) outhärdlig. Jag
ville verkligen inte leva då, jag hade ingen ork och kraft kvar över huvudtaget. Jag kände mig ensam och
hjälplös. Men till min stora förvåning så förstod de mig. De lyssnade faktiskt, frågade om de inte förstod
och de accepterade min sjukdom, från första stund. De hade svårt att föreställa sig hur det är, hur svårt
det kan vara att få de dagliga uppgifterna gjorda. Men de försökte. De ville förstå mig för att på bästa
sätt kunna stötta mig, också i det här. De tog verkligen till sig allt det jag berättade och det är jag evigt
tacksam för. Jag vet inte var jag skulle vara idag om jag inte skulle ha mina föräldrar som stöd. De vet
hur jag känner och de ser på mig, även om jag inte berättar. Mina älskade föräldrar gjorde allt för att
hjälpa mig. Det gör de fortfarande. Mamma ringer mig dagligen för att höra hur det är, hur min dag har
varit. Och ingenting betyder mer än det. Ta hand om era nära och kära, de förstår er bäst av alla.