En bit på avstånd

Det finns så mycket som jag skulle vilja göra - men som panikångesten stoppar mig ifrån.
Släktkalas, middagar, tjejkvällar, lunch på stan, sitta på café, gå på teater, bio, shoppa!

Alla de där sakerna som en tonårstjej njuter av att få göra, de sakerna vill jag också göra. Men situationerna
skrämmer mig för mycket. Rädslan av att drabbas av panik gör att jag sist och slutligen väljer att undvika
allt det roliga. Jag njuter inte av att gå på stan. Om det är någonting jag verkligen behöver går jag omkring
med ångest och nervositet ända tills jag bestämmer mig för att åka iväg in till stan. När jag väl är där ökar
ångesten och paniken smyger sig på. Jag bokstavligen springer in i affärer, rycker åt mig det jag ska ha
och rusar iväg till kassan. Svettig och med ett hjärta som slår alldeles för hårt står jag i kö och väntar på
att svimma. Väl ute kan jag äntligen andas igen. Blir svag, men är lycklig att jag överlevde. Är det värt det?

Jag är ung, det är klart att jag också vill springa på barer. Bli full och dansa natten lång. Men jag vet att
det inte går. Jag kan gå omkring där på krogen och förneka att jag faktiskt är där, att där inte är så många
människor som det ser ut att vara. Leva hela kvällen i förnekelse. Men hur roligt är nu det? Att hela tiden
försöka fokusera på något annat, allt för att inte låta tankarna förstå att jag verkligen är på en plats full
med människor som ser mig. Och när verkligheten  plötsligt hinner ikapp kommer ångesten och paniken
farande. Och bakslaget är inte värt att uppleva. Tillbaka igen, på ruta ett - lika livrädd som innan.

Därför tyr jag mig hellre till platser som jag upplever som trygga med personer som jag litar på. Där mår
jag bra. Eller i alla fall lite bättre. Jag har slutat kasta mig ut i situationer som jag vet att jag inte mår bra av
nu. Jag ska inte undvika dom för alltid, men till jag mår bättre håller jag mig vid sidan om. Här ska jag bli
starkare och större, sen kan jag möta mina rädslor igen. Och tro mig, då kommer jag att vinna över dom.