Min depression

När jag blir deprimerad kommer mörkret ikapp mig. Mörkret som jag ständigt flyr från attackerar
mig och håller mig fången, i timmar, dagar, veckor. Det drar ner mig och förstör mig, bit för bit.

Jag stänger ute hela resten av världen. Jag låser in mig i mig själv, och håller mig där tills det känns lite
bättre. Jag vill vara för mig själv, inte ha något att tänka på eller bry mig om. Jag blir svag. Svag för
mina egna tankar. När det är som värst klarar jag inte av att stiga upp ur sängen. Jag ligger och gråter
hela dagarna. Jag har ingen motivation, ingen ork och ingen lust. Jag klarar inte av att tänka klart och
ofta kan jag inte tänka en tanke till slut utan att bli förvirrad och frustrerad. Det är svårt att leva det
vardagliga "enkla" livet. Att klä på sig, äta och gå efter posten kan vara det svåraste som finns för man
bara orkar inte. Vill inte ens försöka. Jag tappar alltid all initiativ förmåga och klarar inte själv av att
välja vad jag vill och inte vill. Jag vet ingenting och kan ingenting. Jag blir helt handlingsförlamad. Det
ända jag klarar av är att ligga i sängen / soffan, gråta, skrika och må dåligt. Ett helvete är det. Alltid.

Jag har under flera års tid varit mer eller mindre deprimerad, oftast i perioder. Värst har det alltid varit
på vårarna och höstarna. Men på något sätt har jag klarar mig, tagit mig vidare efter någon vecka nere i
mörker. Men det här året hände något. Jag har varit djupt deprimerad hela hösten och vintern, jag har
 vandrat i mörkret och kylan, utan någon som helst aning om när livet ska bli bättre igen. Och i samband
med min panikångest blev depressionen alltför tung att leva med. Jag sökte hjälp och mår idag lite bättre
med hjälp av mediciner och terapi. Det kommer fortfarande perioder då jag känner att jag är på väg
neråt, jag har faktiskt en sådan period just nu. Jag försöker att skratta bort det. Men man vet aldrig när
ångestens och depressionens klor tar tag i en. Man kan aldrig förbereda sig, för när det väl händer, kan
man inget göra. Man märker inget, förrän man ligger där med ansiktet i kudden som är dränkt av tårar.

Jag försöker mitt bästa, för jag vill ju verkligen vara lycklig. Men när det ställs för mycket krav på mig,
när stressen ökar och prestationskraven blir allt fler är det svårt att hålla huvudet högt. Det är farligt att
låta tankarna ta över. Jag litar inte på mina egna tankar. De skrämmer mig. Jag vill inte att de ska ta över.