Jag sa ju det! Jag skrev i inlägget som jag publicerade i morse att när mina händer skakar extra mycket
är det inte något bra tecken. I skolan bröt jag ihop. Jag bröt ihop helt och hållet. Ångesten blev för stor,
paniken tog över. Jag grät och grät och grät och grät. Det fanns varken tröst eller återvändo. Jag rasade
samman. Nu sitter jag hemma, skakig och nervös. Om en timme skall jag infinna mig hos psykologen.
Hoppas jag håller ihop där. Jag kan inte ha några tårar kvar efter dagens utbrott. Usch så hemskt det är.