Kommentar: Hej! Skriv gärna mera om hur det gick för dig med utsättnings-
symtomen! :) Har hört så många sjuka historier om hur svårt det kan vara att
sluta att det nästan fick  mig att vägra antidepressiva bara på grund av det...

Det har nu gått över en vecka sedan jag slutade ta Venlafaxin. Innan jag slutade tog jag en tablett
varannan dag och upplevde redan då utsättningssymtom i form av yrsel, domningar i armar, ben
och huvud. När jag sedan slutade ta medicinen helt blev abstinensbesvären successivt allt värre!
Jag var i samband med att jag avslutade medicineringen sjuk och hade hög feber i 2 veckor! Jag
tror dock inte att detta hade något med medicinen att göra. Men det gjorde förstås det hela mycket
värre. Jag var trött och slut i kroppen och inte blev det bättre av att abstinensen blev värre. De allra
värsta dagarna var mellan fredag - söndag då jag varit utan medicinen i ca. 3-4 dagar. Då var mina
abstinensbesvär som värst. Yrsel och domningar fast jag bara satt stilla och inte rörde mig. Jag var
nära att svimma ett antal gånger under heljen, men då tyckte jag att det fick räcka ;) började med att
psykade mig själv ( eftersom jag tack vare min panikångest vet hur stark tankarnas makt är! )

Jag psykade mig själv genom att tänka: Nu blir det inte värre än såhär. Från och med nu kommer
abstinensbesvären att avta för varje dag som går. Sen övertygade jag mig själv om att yseln blev
bättre om jag drack tillräckligt med vatten, sov tillräckligt och åt bra med mat (vilket automatiskt
 gör att man mår bättre ofc) Och med tanken på detta började utsättningssymtomen avta! Magi!
För varje dag som går minskar yrseln och domningarna känns numera bara i benen då jag stressar
och anstränger mig mer än vanligt. Jag planerar att i slutet på denna vecka återuppta träningen efter
2 veckors paus. Då ska abstinensen vara nästintill helt bort. Mjukstartar förstås med yoga, pilates,
och zumba för att sedan klättra tillbaka till den nivå av hårdträning jag vanligtvis håller på med. 
 
För att sammanfatta det hela: I början var abstinensbesvären svåra och blev som värst några dagar 
efter att jag avslutat medicineringen. Besvären började sedan avta och är nu, lite på en vecka senare
nästan helt borta. Visst, där fanns stunder då jag skulle ha dödat för en tablett. Bara för att yrseln 
skulle försvinna. Men jag vägrade ge upp. Jag ger inte upp! Det gör över! Kom ihåg det, det blir bra.

Psykiska besvär upplevde jag endast en kväll då jag blev helt upp och ner, grät nån timme och 
önskade att livet skulle ta slut. Allt kom över mig på en gång och jag trodde verkligen att nu kom
min stora break down. Nu skulle jag bli tvungen att fortsätta med medicinen igen. Men nu skrattar
jag bara åt den kvällen och fortsätter att tänka tankar som: Jag klarar mig utan medicinen, jag blir
inte deprimerad och ångesten hålls borta. Jag får inte mer panikångest och heller inga attacker. 

Jag klarar mig, jag är stark och duktig. Man får känna sig nere och ha en dålig dag, men det
betyder inte att depressionen är tillbaka. Mitt liv i mörker är över nu. Jag mår bra och klarar mig fint!