Att leva nära cancer, och mista den man älskar

Som ni märker handlar mina texter som jag lägger upp här mycket om sorg och
saknad. För att förtydliga det hela lite så kan jag berätta att jag skrev dessa texter
före, under tiden och efter det att min älskade morfar gått bort i cancer. Jag var
en ung tonåring som levde nära inpå hans svåra sjukdom och skrivandet hjälpte
mig bearbeta allt det svåra jag gick igenom i och med hans sjukdom och död.

Jag stod min morfar mycket nära. Han var som en pappa för mig. Min bästa vän, min

hjälte, min klippa, min trygghet. Jag växte upp med honom vid min sida och när han

blev svårt sjuk i cancer var vi många som drabbades hårt. Jag satt hos honom var och

varannan kväll och ända in till slutet höll vi om varandra hårt. Han fattas mig varje dag.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom. Det är nu 7 år sen han gick bort,

men jag kan fortfarande känna hans trygghet omkring mig. Jag kan höra hans röst klart

och tydligt ibland och jag vet, jag bara vet att han finns här hos oss, och vakar över oss.

Att leva nära inpå min älskade morfars cancer var det svåraste och tyngsta jag hittills
tvingats uppleva. De texter som läggs upp här i kategorin: Mina texter handlar om hur
jag tänkte, kände och upplevde tillvaron efter det att moffa gått bort. There you have it,
hoppas texterna nu är lättare att förstå, de är ju ändå rätt flummiga och inbakade i en
tonårings sorg och förtvivlan. Tack för ert stöd kära läsare, ni är viktiga! 

Här hittar ni några andra inlägg om min älskade morfar: Saknad