Stora ord och stora tankar

"Du sa en gång till mig att du så gärna skulle vilja tro, men att du inte kan. Att Gud aldrig har funnits där för dig och att du inte kan tro på att han skulle kunna låta så här mycket
hemskt hända dig och dina nära. Du sa att du inte har någon tro och inget hopp på Gud.
Att han inte gjort annat svikit dig och vänt dig ryggen. Men förstår du inte? Det var inte
meningen att du skulle överleva den där bilolyckan, men det gjorde du. Och se på dig, se 
hur bra du mår idag! Gud var med dig. Han räddade dig och din familj. Gud finns där för
dig, han både ser och hör dig nog, du har bara inte förstått det ännu. Du vill inte tro det."

Min vän sa det här till mig, och efter att fått höra det kände jag mig väldigt liten på nått sätt.
Jag önskar att jag kunde tro, men allt i mig jobbar emot det. Men de här orden fick mig ändå
att börja tänka. Stora tankar. Det nästa min vän sade fick tårar att bildas i mina ögon.

"Du har en uppgift i livet, den där bloggen om Panikångest som du skriver, har du alls nån
aning om hur många du hjälper med den? Hur många som hittar stöd och styrka ur dina
texter? Att du överlevde, kämpade och kom så här långt var din mening med livet. Och att
du får chansen att skriva om det och hjälpa andra som mår dåligt är ju alldeles fantastiskt.
Det är din uppgift,  jag letar fortfarande efter min och hoppas jag kommer hitta den."

Det som inte dödar dig, gör dig starkare - bokstavligen den här gången. De här stora orden
och stora tankarna lämnade mig långt ifrån oberörd. Var det meningen att jag skulle vara
med om olyckan och må dåligt för att sedan bli stark igen? Är det meningen att jag ska få
dela med mig av mina erfarenheter åt er, och kanske, förhoppningsvis kunna hjälpa er att
må bättre? Hade Gud mig att gå igenom allt det svåra för att jag skulle bli starkare?