Vad hände egentligen?

Jag började må dåligt som en följd av en bilolycka som var mycket traumatisk för mig. Den fysiska
smärtan från olyckan kom att övergå i psykisk smärta, och med tiden blev det allt svårar att finnas,
att leva, att vara jag. Läkarna talade om kronisk smärta och meddelade att jag nog för resten av livet
skulle leva med den. Oj så jag hatad den. Den påminde ju mig dagligen om det hemska jag varit med
om. Depressionen föll över mig, helt oväntat, helt som från ingenstans hösten 2011, ca. ett halvår
efter själva olyckan. Det talades om PTSD, Posttraumatisk stressyndrom, och jag föll allt längre och
längre ner i mörkret. Jag var vilse i mitt eget mörker och förstod egentligen inte vad som höll på att
hända. Jag blev allt mer rädd. I ett skede var jag rädd för allt, inte minst för mig själv.

Mina vänner såg hur dåligt jag mådde, jag undrar ofta hur uslig jag måste ha sett ut. Har själv mycket
svaga minnen från året efter olyckan. Det är väl det depressionen gör med en, man ser bara suddiga,
korta studer från tiden man mår som värst. Så har det i alla fall varit för mig. Det var någon gång mot
vintern jag på uppmaning av nära sökte hjälp. Det var verkligen inte lätt. Nu i skrivande stund blir jag
helt ärligt osäker, jag minns inte om det var jag själv som ringde eller om någon gjorde samtalet åt
mig. Så suddigt är det. Jag började gå en gång i veckan hos en psykolog på samtalsterapi, vilket jag
nu i efterhand, med facit i hand kan säga att var det som hjälpte mig mest. Jag fick tid till en läkare
som skrev ut ångestdämpande medicin samt medicin för min panikångest jag kommit att utveckla.

Medicinerna hjälpte mig till en viss del, de fick mig att börja våga lite mer hela tiden. De var mest
som ett stöd, jag började tro på mig själv, tro att jag kan klara av det vardagliga livet, bara jag tar
mina piller. Antidepressiva och ångestdämpande i all ära, men den verkliga styrkan, den kom inifrån.

Det som fick mig att överleva - var jag själv. Min vilja, min styrka och min kamp med mig själv.
Jag var utled på att vara rädd, ensam, ledsen och svag. Jag gav fan i allt och slet loss mig själv från
allt det hemska. Jag blev så arg, så otroligt arg på allt inom mig, allt i mitt sinne som var fucked up.
Jag skrek. Hårt och mycket. Åt mig själv, åt rösterna som sa att jag inte dög, åt rädslan som höll mig
tillbaka, åt ångesten som tagit över mitt liv och åt smärtan jag upplevde, fysiskt och psykiskt. 

Jag fick nog.

Jag gav inte upp. Jag slogs med mig själv och mina onda andar tills det inte fanns någonting kvar.
Mitt i allt fanns där ljus igen, ljus, liv och lust att leva. Ångesten släppte taget om mig, och med den
de flesta av mina rädslor. Den fysiska smärtan från olyckan finns ännu kvar, men av mitt liv med
panikångest finns bara kunskap och erfarenhet kvar. Jag valde mitt liv, och jag började leva.

Gånga är de dagar då psykisk ohälsa var tabu

Till min stora lycka har man på senaste tid börjat uppmärksamma psykisk hälsa och ohälsa på många
olika sätt. Inte minst i de sociala medierna kan man se personer som modigt kliver fram och berättar
sina hostorier. Det är mycket beundransvärt och starkt!

Det är fint att man tar upp psykisk ohälsa och vågar tala om det. För vi vet ju att det faktiskt hjälper
och lättar när man pratar om det som är svårt. Att lära sig prata om, och framförallt våga prata om
sådant som är jobbigt är ett stort steg i rätt riktning! Gånga är de dagar då psykisk ohälsa var tabu.
Prata om det, och prata högt, så alla hör. För du är en stark person och du kan klara det.

Om du vill så kan du, du kan klara av vad som helst!

Uppdatering

Till att börja med vill jag be om ursäkt för den långa tystnad som uppstått här på bloggen.
Jag har haft ett mycket hektiskt år. Livet har in fact bara rullat på sen jag började må bättre.

Stort tack till alla er som hört av er och skickat mail. Jag har svarat på alla era frågor nu!
Tack för all uppmuntran och alla fina ord. Det värmer verkligen samtidigt som jag får dåligt samvete över min uteblivna närvaro här på bloggen. Jag tänkte göra en uppdatering här inom kort över vad som hände, vad som fick mig att må bättre och hur mitt liv ser ut idag.

Har ni läsare förslag på ämnen ni vill att ska tas upp här? Maila gärna eller lämna en kommentar.
Jag skriver utgående från personliga upplevelser och egna erfarenheter. Jag har ingen dirket proffesionell / yrkeskunnig syn på ångestsyndrom, depression eller panikattacker, men jag vet verkligen hur det är att vara där. Att sitta fast i mörkret. Att undra hur man ska överleva.

Jag anser att det är viktigt att dela med sig av sina erfarenheter så att andra i liknande situation kan finna stöd och tröst, och framför allt inte behöva känna sig ensamma. Fråga vad ni vill, allt är tillåtet!

Tack för alla era mail! Svara på dem så fort jag hinner.
Kommer att göra uppdateringar här inom en kort tid.

Så länge kan ni kolla på den här bloggen : http://frifranpanikangest.wordpress.com/

Det är sällan jag ligger i mörkret utan att gråta

Det har gått dagar, veckor och månader,
och jag kämpar fortfarande med att förstå,

att du aldrig kommer tillbaka.

Minnet av dig kommer för alltid att leva kvar hos mig.
Och jag kan känna dina andetag fastän du är borta.

Det är över nu, och tanken på,
att vi aldrig kommer ses igen sliter mig i stycken.

Låt mig alltid leva kvar i skuggan av det vi minns,
i minnet och skuggan av det som var du och jag. -06
__________________________________________

Jag är ensam i natten, och det är mörkt,
alldeles för mörkt.

Jag famlar i mörkret efter trygghet,
men den kalla, hårda verkligheten slår tillbaka.
& tvingar mig att gå vidare.

Jag kastas in i en hård sanning, som jag inte tål att höra.
Jag vill inte öppna ögonen och se,
att jag verkligen står ensam kvar.

Alla sorgsna själar vet, att världen är förlorad. - 06
___________________________________________

Intill döden fanns vi för varandra,

När du tog ett steg för mycket, tog ja ett steg tillbaka.
Jag kunde se dig falla i evigheter, och jag undrar om det var där allt tog slut.

_____________________________________________________

May the road rise to meet you

May the road rise to meet you
May the wind be at your back
May the sunshine warm upon your face
May the rain fall softly on your feet
And until we meet again
May you keep safe in the gentle, loving arms of God.

verse 1
For everything there is a season
A time for meeting, a time to say goodbye
In all things, God is near
Always guiding your way.

May the road rise to meet you
May the wind be at your back
May the sunshine warm upon your face
May the rain fall softly on your feet
And until we meet again
May you keep safe in the gentle, loving arms of God.

verse 2
For everything there is a season
A time for loving, a time for letting go
In all things, God is near
Always guiding your way.

May the road rise to meet you
May the wind be at your back
May the sunshine warm upon your face
May the rain fall softly on your feet
And until we meet again
May you keep safe in the gentle, loving arms of God.

Att leva nära cancer, och mista den man älskar

Som ni märker handlar mina texter som jag lägger upp här mycket om sorg och
saknad. För att förtydliga det hela lite så kan jag berätta att jag skrev dessa texter
före, under tiden och efter det att min älskade morfar gått bort i cancer. Jag var
en ung tonåring som levde nära inpå hans svåra sjukdom och skrivandet hjälpte
mig bearbeta allt det svåra jag gick igenom i och med hans sjukdom och död.

Jag stod min morfar mycket nära. Han var som en pappa för mig. Min bästa vän, min

hjälte, min klippa, min trygghet. Jag växte upp med honom vid min sida och när han

blev svårt sjuk i cancer var vi många som drabbades hårt. Jag satt hos honom var och

varannan kväll och ända in till slutet höll vi om varandra hårt. Han fattas mig varje dag.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom. Det är nu 7 år sen han gick bort,

men jag kan fortfarande känna hans trygghet omkring mig. Jag kan höra hans röst klart

och tydligt ibland och jag vet, jag bara vet att han finns här hos oss, och vakar över oss.

Att leva nära inpå min älskade morfars cancer var det svåraste och tyngsta jag hittills
tvingats uppleva. De texter som läggs upp här i kategorin: Mina texter handlar om hur
jag tänkte, kände och upplevde tillvaron efter det att moffa gått bort. There you have it,
hoppas texterna nu är lättare att förstå, de är ju ändå rätt flummiga och inbakade i en
tonårings sorg och förtvivlan. Tack för ert stöd kära läsare, ni är viktiga! 

Här hittar ni några andra inlägg om min älskade morfar: Saknad

Mina texter

När jag senast besökte mitt barndomshem hittade jag, undangömt, längst inne i ett

skåp: mina skrivhäften! De häften jag skrivit sida upp och sida ner i. Skrivit för att 

glömma och skrivit för att komma ihåg. Skrivandet har alltid hjälpt mig, det har alltid
fungerat som en terapi-form för mig. Genom text och ord har jag, så länge jag kan
minnas fått utlopp för all den sorg, ångest, rädsla, ilska och glädje jag känt. In fact,
kära läsare kan jag nästan lova att det var skrivandet som hjälpte mig och räddade
mig då jag i de tidiga tonåren mådde som sämst. Då jag trodde livet var slut vände det.

Nu tänkte jag ta och dela med mig av mina texter åt er här på bloggen, för om sanningen
ska fram så är jag faktiskt lite stolt. Många av texterna är verkligen bra, med tanke på att

det är en sorgsen, förvirrad och deprimerad 13-14-15-åring som skrivit dom! Hoppas ni
får ut något av att läsa dom, för jag har verkligen fått hjälp av att skriva och läsa texterna.

Jag skapar en ny kategori: Mina texter, där jag kommer samla alla de texter jag lägger upp,

så har ni dem alla på samma ställe. Nedan får ni den första sammanställningen av mina texter.

___________________________________________

I brist på energi störtar vi mot marken.
Slut på falska lögner, vi dör om 25 sekunder.

25 sekunder, du hinner säga vad du tycker,
ingen kommer någonsin att få veta något.

Och 25 sekunder gick för fort,
om inte ens evigheten nådde oss.

25 tysta sekunder, var det sista jag fick uppleva. - 2006

___________________________________________

Jag skulle kunna ta ner himlen åt dig, om du skulle önska det.
Det står ännu osäkert, antalet tårar som fallit på ditt namn.
& suddat ut bläcket till något alldeles oläsligt.

& Jag krossas långsamt inifrån. - 2006

___________________________________________

Vi går över gränsen när vi fångar oss själva igen,
& du log mot mig en gång, kanske, nån dag - gör du det igen.

Jag är försvunnen och hittad av mig själv igen.
och mina tårar håller mig vaken och vid liv nu. - 2006

___________________________________________

Det är gammal luft i mina lungor, jag kan nästan andas.
bara nästan.

tjugofyra timmars plåga och ännu ett svart kryss i kalendern.
i bakgrunden viskar musiken fram obetydliga ord igen.

Dagen du dog, dog jag inombords. 

du finns inte längre nära mig.Aldrig mer får jag se ditt leende

dagen du dog, dog jag inombords.
om du bara visste hur mycket jag saknar dig. - 2006

En vacker låt som jag vill dela med mig av åt er läsare, den här sången riktar jag åt er!
because: I believe I believe I believe - In you

Lonely
The path you have chosen
A restless road
No turning back
One day you
Will find your light again
Don't you know
Don't let go
Be Strong 

Follow your heart
Let your love lead through the darkness
Back to a place you once knew
I believe I believe I believe
In you
Follow your dreams
Be yourself, an angel of kindness
There's nothing that you can not do
I believe I believe I believe
In you 

Tout seul
Tu t'en iras tout seul
Coeur ouvert
A l'univers
Poursuis ta quête
Sans regarder derrière
N'attends pas
Que le jour
Se lève 

Suis ton étoile
Va jusqu'où ton rêve t'emporte
Un jour tu le toucheras
Si tu crois si tu crois si tu crois
En toi
Suis ta lumière
N'éteins pas la flamme que tu portes
Au fonds de toi souviens-toi
Que je crois que je crois que je crois
En toi 

Someday I'll find you
Someday you'll find me too
And when I hold you close
I'll know that it's true 

Follow your heart
Let your love lead through the darkness
Back to a place you once knew
I believe I believe I believe
In you
Follow your dreams
Be yourself, an angel of kindness
There's nothing that you can not do
I believe I believe I believe
In you 

I believe I believe I believe In you

Nu har undersökningen Tar du något antidepressivt läkemedel? (SSRI) avslutats Sammanlagt var ni 71 stycken som ställde upp och svarade på undersökningen. Tack till alla er! :) Nedan ser ni resultatet av undersökningen. En ny undersökningsfråga kommer snart upp! Förslag? 1. Ja, jag använder SSRI preparat   42 stycken - vilket utgör (59%)   2. Nej   14 stycken - vilket utgör (19%)   3. Har använt tidigare   11 stycken - vilket utgör (15%)   4. Jag har en vän/anhörig som använder antidepressiv medicin      4 stycken - vilket utgör  (5%)

Kommentar: Hej! Skriv gärna mera om hur det gick för dig med utsättnings-
symtomen! :) Har hört så många sjuka historier om hur svårt det kan vara att
sluta att det nästan fick  mig att vägra antidepressiva bara på grund av det...

Det har nu gått över en vecka sedan jag slutade ta Venlafaxin. Innan jag slutade tog jag en tablett
varannan dag och upplevde redan då utsättningssymtom i form av yrsel, domningar i armar, ben
och huvud. När jag sedan slutade ta medicinen helt blev abstinensbesvären successivt allt värre!
Jag var i samband med att jag avslutade medicineringen sjuk och hade hög feber i 2 veckor! Jag
tror dock inte att detta hade något med medicinen att göra. Men det gjorde förstås det hela mycket
värre. Jag var trött och slut i kroppen och inte blev det bättre av att abstinensen blev värre. De allra
värsta dagarna var mellan fredag - söndag då jag varit utan medicinen i ca. 3-4 dagar. Då var mina
abstinensbesvär som värst. Yrsel och domningar fast jag bara satt stilla och inte rörde mig. Jag var
nära att svimma ett antal gånger under heljen, men då tyckte jag att det fick räcka ;) började med att
psykade mig själv ( eftersom jag tack vare min panikångest vet hur stark tankarnas makt är! )

Jag psykade mig själv genom att tänka: Nu blir det inte värre än såhär. Från och med nu kommer
abstinensbesvären att avta för varje dag som går. Sen övertygade jag mig själv om att yseln blev
bättre om jag drack tillräckligt med vatten, sov tillräckligt och åt bra med mat (vilket automatiskt
 gör att man mår bättre ofc) Och med tanken på detta började utsättningssymtomen avta! Magi!
För varje dag som går minskar yrseln och domningarna känns numera bara i benen då jag stressar
och anstränger mig mer än vanligt. Jag planerar att i slutet på denna vecka återuppta träningen efter
2 veckors paus. Då ska abstinensen vara nästintill helt bort. Mjukstartar förstås med yoga, pilates,
och zumba för att sedan klättra tillbaka till den nivå av hårdträning jag vanligtvis håller på med. 
 
För att sammanfatta det hela: I början var abstinensbesvären svåra och blev som värst några dagar 
efter att jag avslutat medicineringen. Besvären började sedan avta och är nu, lite på en vecka senare
nästan helt borta. Visst, där fanns stunder då jag skulle ha dödat för en tablett. Bara för att yrseln 
skulle försvinna. Men jag vägrade ge upp. Jag ger inte upp! Det gör över! Kom ihåg det, det blir bra.

Psykiska besvär upplevde jag endast en kväll då jag blev helt upp och ner, grät nån timme och 
önskade att livet skulle ta slut. Allt kom över mig på en gång och jag trodde verkligen att nu kom
min stora break down. Nu skulle jag bli tvungen att fortsätta med medicinen igen. Men nu skrattar
jag bara åt den kvällen och fortsätter att tänka tankar som: Jag klarar mig utan medicinen, jag blir
inte deprimerad och ångesten hålls borta. Jag får inte mer panikångest och heller inga attacker. 

Jag klarar mig, jag är stark och duktig. Man får känna sig nere och ha en dålig dag, men det
betyder inte att depressionen är tillbaka. Mitt liv i mörker är över nu. Jag mår bra och klarar mig fint!

För några veckor sedan var jag på ett återbesök hos psykologen för en uppföljning av hur det börjat
gå för mig. Jag berättade glatt om hur bra allt känns just nu, hur lätt mitt liv blivit, hur jag känner mig
stark och duktig. Att jag klarar av precis vad som helst och numera gör allt som jag vill. Psykologen
blev glad och var uppriktigt sagt stolt över mig och de framsteg jag gjort under det senaste året.

Vi kom tillsammans överrens om att det nu är dags att avsluta min medicinering mot depression
och panikångest med panikattacker. Hon ansåg att jag nu mår så bra och är såpass stabil att jag
klarar mig utan antidepressiva läkemedel. Jag blev till en början jätteglad över beslutet att få sluta
med medicinen som jag nu dagligen tagit i ca. 1 års tid men jag blev förstås också orolig. Frågorna
svepte runt i huvudet: Vad händer om jag inte klarar mig utan medicinen? Är jag svag då? Är jag
förlorad i panikångestens hårda grepp än en gång? Kommer alla symtom tillbaka? Kommer jag att
få panikattacker igen? Är jag tillbaka på ruta ett sådär bara, efter allt det hårda jobb jag gjort?!

Psykologen lugnade ner mig och sa att jag inte ska tänka på det viset. Att jag ska ta det lugnt, inte
känna efter så mycket. Bara vara. Och OM nu något skulle hända, OM jag börjar känna mig ned-
stämd och deprimerad igen så vet jag att medicinen finns där. Jag har kvar tabletter i skåpet och
jag vet av erfarenhet att just den medicinen funkar för mig, att den hjälper. Då är det bara att börja
ta den igen. Inget värre med det. Att tänka på det viset funkar bra för mig. Jag är trygg med det.

Dock är det inte så bara att sluta med ett läkemedel kroppen vant sig vid att få. Jag har rätt så
obehagliga abstinensbesvär i form av yrsel, domningar och stickningar i armar, ben, fingrar, huvud
och runt munnen. När jag stiger upp eller gör plötsliga, snabba rörelser vinglar hela jag till och blicken
 är svår att fokucera. Jag tar medicinen varannan dag och ska nu (faktiskt idag) sluta med den helt.
De dagar då det gått som längst tid utan medicinen vinglar det till i huvudet och hela kroppen domnar.
Men jag hoppas på att dessa abstinensbesvär kommer avta nu då jag slutar ta medicinen.

Svarar på era mail nu! Så ni som skickat in frågor kan kolla er mail efter svar :)

Stort tack till alla som skrivit! Tveka inte att ta kontakt, berätta gärna er historia!