Detta är fruktansvärt svårt att skriva om, och framför allt, fruktansvärt svårt och tungt att prata om.
Trots det känner jag ändå att detta är något som jag behöver skriva om, eftersom det är något som
finns i tankarna hos de flesta medel/djupt deprimerade. Ni ska veta det kära läsare, att det
alltid
finns en väg ut. Hur mörkt och svårt det än tycks vara så blir det alltid bättre!
Ge aldrig upp!
Aldrig.
Att inte kunna, inte vilja och helt enkelt inte orka mer. När man befinner sig nere i mörkret. I allt det
svarta som aldrig tycks ta slut. Man ropar på hjälp, men ingen hör. Ingen kommer för att rädda dig.
När man börjar ge upp hoppet, när man inte längre ser någon utväg. När man inte längre ser nån
mening med livet. Det är då de mörka tankarna tar över. De överfaller en och tynger en ännu längre
ner än man trodde var möjligt. De mörka tankarna tar över, och man bara önskar att det ska ta slut.
När man önskar att slippa allt, slippa finnas till, slippa leva - Det är då man ska ropa, högt. Skrik på
hjälp. Skrik allt vad du kan. Ring någon, ring vem som helst. Det spelar ingen roll, du behöver bli
räddad. Från dina tankar, och från dig själv. Berätta för någon hur du känner dig och vad du tänker.
Jag har själv varit där, i det mörkaste av mörker, och jag kan lova er nu så här i efterhand att när
man mår såpass dåligt och tänker alla dessa mörka tankar -
så tänker man inte klart! Man har
svårt att tänka logiskt och resonerar inte som man ska. Man behöver verkligen få tala med någon!
Se till att din vän/anhörig/närstående får tala, om inte med nån professionell så med dig, en vän.
Att bara få ventilera tankarna och få andra perspektiv kan hjälpa mycket. Dock borde du ändå
försöka se till att få någon yrkeskunnig att prata med din närstående med självmordstankar!
